DALS-EDS KOMMUN

Dals-Eds medeltida socken är den till ytan största i Dalsland och är en av landskapets västligaste, delvis gränsande mot Norge. Uppodlade dalgångsbygder finns i söder kring sjön Lilla Le samt Örekilsälven. Större delen av socken upptas dock av glest bebyggda, delvis mossrika skogsområden.

Ett strategiskt läge är området vid Lilla Le och Stora Les sydspets, där sjöarna åtskiljs av en moränås. I detta område finns bland annat kyrkplatsen och det senare framvuxna samhället Dals-Ed, socknens och kommunens enda tätort. Åsen utgör en del av det större ändmoränsstråk som sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning genom Dalsland. Dess sträckning utgör en tydlig kulturgräns mellan det nordliga Skogsdal, som har mycket gemensamt med Värmland, och de sydligare delarna av Dalsland som i öster är mer orienterat mot Västergötland och i väster mot Bohuslän. Kulturgränsen är bland annat omnämnd som en gräns mellan olika religiösa inriktningar som schartaunism mot frikyrklig väckelse.

Socknens läge intill norska gränsen har i högsta grad påverkat historien och bebyggelsen i långa tider. 1500- och 1600-talet var oroliga sekel och ett flertal gårdar brändes ner en eller flera gånger under dessa århundraden. Under 1700- och 1800-talet byggdes ett flertal skansar och befästningar som skydd inför kommande krig, och i samband med andra världskriget anlades stridsvagnshinder på strategiska platser. Samtidigt har närheten till Norge tidvis lett till många spännande och positiva fenomen. Ett exempel på det är att vissa arkitektoniska drag har importerats till Edstrakten över landsgränsen, och även från Bohuslän.

Vid kommunreformen 1952 bildades storkommunen Dals - Ed av socknarna Dals Ed, Gesäter, Håbol, Nössemark, Rölanda och Töftedal.