Hammerdals kyrka

De genomgripande renoveringsarbetena 1858-59 och 1923 som kommit att prägla kyrkans exteriör har också lämnat påtagliga spår i kyrkans innandöme. Hawerman lät vid ombyggnaden av yttertaket även täcka kyrkorummet med ett tunnvalv av smala bräder med en mittplafond inramad av en förkroppad list. Bänkinredningen byggdes om till i stort sett den utformning den har idag. Det konstnärliga programmet förnyades också med en ny altaruppsats av Johan Edler d.y med infattad altartavla i tidsenligt måleri. Den äldre rokokoaltaruppsatsen flyttades till norrväggen. Edlers farfars och namnes predikstol ändrades också något.

Ivar Stål omgestaltade vapenhuset och ändrade sakristian och genomförde i kyrkorummet omfattande ommålningsarbeten som inkluderade ett färgstarkt figurativt dekormåleri av konstnären Gunnar Torhamn. Flertalet innerdörrar bär 1920-talets lätta och eleganta formspråk och Ståls restaurering gör sig påmind i hela kyrkan. Många måleriskikt har dämpats och förnyats vid en restaurering 1987, men också 1965 då arkitekt Otar Hökerberg ritade läktarunderbyggnaden som inrymmer brudkammare, kapprum och toaletter. Dessa tillskapade rum inreddes helt med tidstypiska enkla ytskikt och samtida inredning. Ut mot kyrkorummet visar läktarunderbyggnaden upp släta, fönsterlösa väggar dekorerade med vävnader. Kyrkorummet kännetecknas av just släta, oartikulerade och enfärgade beige murytor med kraftfulla, färgstarka utsmyckningar och inventarier.

På norrväggen, mittför sydingången, står kyrkans tidigare altaruppsats. Den snidades 1753 av tidens skickligaste mästare; Jonas Granberg från Klövsjö och bemålades av Carl Hofverberg, officer och målare som introducerade rokokon i Jämtland. Uppsatsen är jämförelsevis stor för tiden. Kompositionen är symmetrisk men en kartusch i det översta himmelsfältet är tydligt asymmetrisk och uppbyggnaden saknar klassicistiska element. Kraftiga marmoreringar i grönt, blått och rött täcker uppsatsen som infattar altartavla och predellamålning av Hofverberg. Målningarna har utpräglade rokokodrag med pastellkulörer.

Gunnar Torhamns måleri från 1923 dominerar långhuset. Plafondmålningen är en stor och kraftfull figurframställning mot himmelsbotten. Den föreställer Kristi himmelsfärd och är polykrom 1920-talskonst med dramatik och kraft, tydligt barockinspirerad. Den rikt bemålade läktarbarriären har samma färgskala som takmålningen men visar ett annat lugn. Torhamn radade upp lärjungarna i speglarna och i mittspegeln återberättas om Jesu predikande vid Gennesarets sjö. Apostlarna är målade med sina symboler och har namnen skrivna mot mörk botten med en stil som ger tydliga associationer till 1600-talt. Orgelläktaren byggdes 1841 och läktarbarriären är på tidstypiskt sätt indelad med halvkolonner som har förgyllda detaljer och postament och överliggare är marmorerade.

Sydingången är in mot långhuset ett helgjutet stycke svenskt 1920-tal. Dubbeldörren har genom likstora speglar ett lätt uttryck och en tidstypisk resning. Meanderslingor och en antydd tempelgavel med palmetter ger lekfulla klassicistiska referenser som är kännetecken för stilen Swedish grace. Ovanför dörren är nischen dekorerad med ärkeängeln Mikaels kamp med draken i högklassigt stiliserat kalkmåleri av Torhamn med svagt tonade men starka kulörer. Tidstypiskt är sättet att på klassiskt sätt kyla av en dramatisk scen.

Även i sakristian dekorerades taket av Gunnar Torhamn. Stål lät avdela rummet med ett murat arkiv. På kvarstående takyta av ursprungliga, handhyvlade bräder målade Torhamn en rund plafond/rosett med brun marmorering och runt väggarna är taket dekorerat med de fyra evangelisterna i helfigur. Kompositionen hålls samman av fyra smäckra festonger i rött mot den grå bottnen. Rummet i övrigt har en färgsättning från en bit in på 1900-talet och en stillsam karaktär.

Väster om den eleganta sydportalen hänger Berta Hanssons väldiga textilapplikation Bibliska scener från 1960-66. Det är en färgstark figur- och naturskildring som förstärker det oroliga, färgstarka och expressiva i kyrkorummet. Bildinnehållet är skildringar från gamla och nya testamentet.

Även om koret egentligen inte genomgått några märkbara förändringar sedan 1858-59 och har en traditionell uppbyggnad finns kopplingar till det känslomässigt laddade långhuset.

Mellan korfönstren är altarväggen bemålad med ett arkitektoniskt skenperspektiv på puts, målat 1798 av Jöns Asplund från Ström. Uppbyggnaden är enkel med korintiska kolonner bärande ett entablement som efter kyrkans taklist övergår i ett triumfbåg- och kassettaksmotiv. Inpassad mot målningen står Edler den yngres altaruppsats, en arkitektoniskt uppbyggd, rundbågad uppställning med tydlig karaktär av 1800-talets mitt i formspråket och i symboliken med förgyllda palmblad, kalk och kors. Rundbågen avslutas uppåt med en stor strålsol med Jahvetriangeln mot ett moln och den infattar altartavlan, målad av axel Gustaf Hertzberg från grannsocknen Häggenås. Det är akademimåleri av hög kvalitet med en dramatisk ton tack vare en mörk suggestiv bakgrundshimmel och den kraftfulle Jesusfiguren på korset, omgiven av de sörjande kvinnorna. Den starka laddningen i tavlan gör att den präglar koret mer än vad som är vanligt i de jämtländska kyrkorna där ofta skenperspektiv och draperimålningar tar överhanden. Altarbordet har förgyllda fyllningslister och en snidad symbolisk framställning med förgylld törnekrona med palmblad. Den samtida altarringen är bred och öppen in mot altaruppsatsen. Ovanför det med vinrött sammet klädda knäfallet reser sig en balustrad med marmorerade dockor som flankerar ett rikt snidat och förgyllt mittparti med ymnighetshorn och växtrankor.

Predikstolen på norrväggen tillhör de mest påkostade rokokoverken i länet. Den är ovanlig i den bemärkelsen att den efter 70 år kompletterades med nya förgyllda ornament av en typ som då var på modet. Likt flera andra av Johan Edler dä:s predikstolar har den buktiga korgen en mittavla med en förgylld figurscen i yppersta rokoko och änglahuvuden på krönlisten. Mellan korgen och ljudtaket återfinns ett utsökt snidat och förgyllt draperi med fransar och en strålsol med ett änglahuvud. Ljudtaket är uppbyggt i tre våningar och har på rokokomanér underst ett karnissvängt takfall. Från det hänger rosgirlanger och högre upp ligger lammet på förbundsarken under ett krönande kors. Den slösande rika stolen domineras av förgyllda ytor men är också marmorerad med en sval nyans likt altaruppsatsen med blå streck mot grått. Andra partier har en flödigare marmorering med blått som huvudton.

Koret är sparsamt möblerat och kyrkans vitmålade knäböjande dopängel på marmorerat postament intar en framträdande roll tillsammans med de stora förgyllda nummertavlorna i nyrokoko som reser sig från korbänkarna i hörnen. I korfönstren har monterats antikglas för att dämpa bländningseffekten. Alla innanfönster är brunmålade vilket ger en slags gallereffekt. Långhusväggarnas mittpartier är fönsterlösa och kyrkointeriören är inte flödande ljus då även läktarunderbyggnaden reducerar dagsljusinsläppet.

Bänkinredningen i långhuset är uppdelad på fyra kvarter. Bänkraderna är slutna mot mittgången och öppna vid långväggarna. De bakre kvarteren går inte ända bak då plats lämnats för bokbord och lösa stolar. De främre bänkkvarteren är avtrappande mot mitten för att skapa större plats mitt i koret. Bänkarna och ryggstöden är stoppade med grönt 1970-talstyg och bemålningen utfördes vid restaureringen i mitten av 1960-talet. Mot brunbeige botten utmärker sig rödbruna och blågrå överliggare samt dekormåleri i grått och blått. Golvet är i hela kyrkorummet vid sidan av bänkkvarteren täckt av en grågrön heltäckningsmatta. I bänkkvarteren syns det obehandlade plankgolvet från 1923.

Läktaren bärs av åtta fyrkantpelare och sex pilastrar är synliga från kyrkorummet. I undertaket från 1965 av betsade smala bräder har lampor fällts in. Den osedvanligt stora läktaren domineras av en praktfull och pastost bemålad orgelfasad i empirestil och gradänger med obehandlat plankgolv och enfärgat grå bänkar. Av stort intresse är också den sk lappläktaren högt upp på västväggen som tillkom vid Hawermans restaurering och sägs ska ha tjänat som åhörarplats för samer.

Hammerdals kyrka har vad gäller exteriören en ovanligt rik ombyggnadshistoria. 1858-59 genomfördes en genomgripande restaurering av Överintendentsämbetets arkitekt Ludvig Hawerman med resultatet att rokokokaraktären fick lämna plats för ett mer renodlat nyklassicistiskt uttryck. Detta åstadkom Hawerman genom att bygga om yttertaket till ett flackt sadeltak som valmades mot öster. 1923 fick Ivar Stål, arkitekt vid Byggnadsstyrelsen involverad i flera restaureringar i Jämtland, i uppdrag att förändra kyrkan. Att förse kyrkorna med vindfång ingick i så gott som alla restaureringar vid tiden och Stål lät mot det gängse mönstret bygga till ett på utsidan vid södra portalen. Kyrkans sydportal kom därvid att få en 1920-talsklassicistisk karaktär med pilastrar som bär en fronton över kyrkans taklist. Porten i vindfånget och ingångsdörren i tornet beslogs liksom den nyupptagna dörren till sakristian med koppar som pryddes med tidstypiskt lätta ornament. Ett pannrum byggdes under sakristian med en separat byggnadsdel för trappan ned på sakristigaveln. Fasaderna putsades om och dess indelning i väggfält förenklades.

Den grå sockelmuren med stora ventilationsöppningar är jämnhög runt kyrkan. De pilasterindelade vita putsfasaderna har svagt markerade omfattningar runt de symmetriskt belägna fönsteröppningarna. I de rundbågiga valven har fönstren tredelad avslutning uppåt, ett 1700-talsutförande som inte ändrades då de blyspröjsade fönsterbågarna ersattes av nya helt i trä 1858-59.

Den rikt profilerade putsade taklisten är grå och knivskarp. Den fortsätter inte runt tornet och bidrar därmed till tornets slutna och nära nog asketiska karaktär. Den låga porten och de smala ljudluckorna i djupa valv får murmassorna att dominera. Trots tyngden erinrar tornet om kyrkor ritade på 1770- och 1780-talen av Jean Eric Rehn och Olof Tempelman. En mycket enkel taklist förmedlar övergång till det kraftiga karnistaket med urtavlor. En fyrsidig lanternin med karaktärsfullt avtrappande tak krönt av en förgylld korsglob avslutar tornet. Samtliga tak är av koppar, liksom även solbänkar, hängrännor och stuprör.

Östfasaden framstår som låg och bred med det valmade taket. Två fönster markerar att byggnaden givits sin karaktär på 1700-talet. Det är i Jämtland vanligt att altaret flankeras av fönster i de kyrkor som uppfördes eller utvidgades under seklets andra hälft. Överintendentsämbetets strävan att för symmetrins skull placera sakristian bakom koret slog senare igenom och bruket att belysa koret med östfönster försvann.

Sakristian är tydligt lägre än långhuset. Östväggens strama enkeldörr kröns av ett tredelat överljusfönster. Ur det valmade taket reser sig en skorsten av rött tegel. Till skillnad från samtliga andra takytor som är koppartäckta sedan 1948 har trapphuset till pannrummet ett svartmålat tak av järnplåt.

Hammerdal var en av Jämtlands medeltida storsocknar med vidsträckt yta och en kraftigt växande befolkning under 1700-och 1800-talen. Med anledning av de långa avstånden till kyrkan låg här länets största kyrkstad, idag i det närmaste utraderad med endast få sporadiskt bevarade kyrkstugor. Den medeltida kyrkobyggnaden var under de svåra första decennierna på 1700-talet i behov av utvidgning. Den första utbyggnaden på 1720-talet visade sig emellertid fort otillräcklig. Pehr Hagmansson uppförde 1778-82 en ny tornlös långhuskyrka med tidstypiskt brutet valmat tak, rokokons främsta signum i den svenska arkitekturen. Delar av medeltida murpartier ingår i kyrkan. Den nya kyrkan var en av landskapets första riktigt stora kyrkobyggnader. 1817 försågs den med sitt kraftiga västtorn, ritat vid Överintendentsämbetet i Stockholm. För att följa tidens stränga regler på symmetri var det självklart att entrén placerades på tornets gavel.

Hammerdals kyrka har vad gäller exteriören en ovanligt rik ombyggnadshistoria. För mer information om detta se exteriör & interiör beskrivning.