BANKÄLLA

Bankälla by är en av de stora slättbyarna i södra delen av Vadsboslätten. Byn ligger ett par km nordväst om Värings tätort och några km söder om sjön Östen. Området omfattar byn vid den gamla byplatsen, tåbebyggelsen vid Stora Olshögen och vägskälet mot Flistad och Väring samt kulturlandskapet och bebyggelsen i anslutning till Åsen strax söder om byn. Bankälla omges av ett öppet odlingslandskap, som till stor del anpassats för modernt jordbruk. I nordväst finns emellertid rester efter ett äldre kulturlandskap med stenmurar och odlingsrösen.

Karaktäristiskt för Bankälla by är den väl samlade bebyggelsen utefter bygatan, där gårdarnas ekonomibyggnader ligger tätt intill bygatan. Ett par av gårdarna söder om bygatan, bl.a. den välbevarade Västergården, uppvisar samma typ av s.k. götisk gårdsform som i närbelägna Horns by, med fägårdens ekonomibyggnader vid bygatan, medan mangården och bostadshusen ligger något tillbakadragna. Trots att några av byns gårdar flyttades ut i samband med laga skifte och trots att ett par av byns äldre bostadshus har rivits under senare tid, nämligen den ålderdomliga manbyggnaden på Jakobsgården (Bankälla 6:6) och manbyggnaden på Jon-Andersgården (Bankälla 26:1), ger Bankälla alltjämt intryck av en tätt bebyggd och väl sammanhållen by. Särskilt karaktärsskapande är de välbevarade ladugårdarna på båda sidor om bygatan. På en av byns mest välbevarade gårdar, Tomten (Bankälla 2:2), finns en timrad byggnad uppförd som garveri. Bevarade garveribyggnader är idag mycket ovanligt.

I östra delen av byn avlöses bondgårdarna vid vägskälet av mer småskalig bebyggelse med ursprung i de torp och backstugor som uppfördes under 1700- och 1800-talen. Den stora koncentrationen boningshus som en gång fanns i denna del av byn är numera reducerad till ungefär ett halvdussin med tillhörande ekonomibyggnader. Bostadshusen i detta område är från olika tider och överlag moderniserade, men området som sådant bär ännu prägel av småskalighet. Den stuga som länge bevarade sin ursprungliga karaktär, den s.k. Brodéns stuga på fastigheten Sandhem 1:1, är idag kraftigt förfallen. Området mellan vägarna mot Flistad resp. Väring präglas även av natur- och kulturlämningar från gångna tider, bl.a. genom tre domarringar vid Stora Olshögen. På fastigheten Bankälla 30:1 står tre små, ålderdomliga byggnader bland domarringarna, vilket ger platsen en ovanligt ålderdomlig karaktär.

Söder om Bankälla by sträcker sig en trädbevuxen ås ut sig i nord-sydlig riktning, benämnd Åsen. Åsen vittnar genom ett mycket stort antal stensättningar samt en grav markerad med en rest sten om platsens betydelse långt tillbaka i tiden. I anslutning till Åsens södra del ligger två utskiftade gårdar, båda med namnet Ödegården. Båda gårdarna är bra exempel på utskiftade gårdar, och särskilt den södra av gårdarna (Bankälla 5:4) har välbevarade byggnader.

Ingår också i:
Område i Carlquist, Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Skövde kommun, 1988.
Väring i ord och bild, från slutet av 1800-talet och fram till våra dagar, 1995.
Området ligger inom ett större område av riksintresse för kulturmiljövården.

Bankälla by är en av de stora slättbyarna i södra delen av Vadsboslätten. Byn ligger ett par km nordväst om Värings tätort och några km söder om sjön Östen. Området omfattar byn vid den gamla byplatsen, tåbebyggelsen vid Stora Olshögen och vägskälet mot Flistad och Väring samt kulturlandskapet och bebyggelsen i anslutning till Åsen strax söder om byn. Bankälla omges av ett öppet odlingslandskap, som till stor del anpassats för modernt jordbruk. I nordväst finns emellertid rester efter ett äldre kulturlandskap med stenmurar och odlingsrösen.

Karaktäristiskt för Bankälla by är den väl samlade bebyggelsen utefter bygatan, där gårdarnas ekonomibyggnader ligger tätt intill bygatan. Ett par av gårdarna söder om bygatan, bl.a. den välbevarade Västergården, uppvisar samma typ av s.k. götisk gårdsform som i närbelägna Horns by, med fägårdens ekonomibyggnader vid bygatan, medan mangården och bostadshusen ligger något tillbakadragna. Trots att några av byns gårdar flyttades ut i samband med laga skifte och trots att ett par av byns äldre bostadshus har rivits under senare tid, nämligen den ålderdomliga manbyggnaden på Jakobsgården (Bankälla 6:6) och manbyggnaden på Jon-Andersgården (Bankälla 26:1), ger Bankälla alltjämt intryck av en tätt bebyggd och väl sammanhållen by. Särskilt karaktärsskapande är de välbevarade ladugårdarna på båda sidor om bygatan. På en av byns mest välbevarade gårdar, Tomten (Bankälla 2:2), finns en timrad byggnad uppförd som garveri. Bevarade garveribyggnader är idag mycket ovanligt.

I östra delen av byn avlöses bondgårdarna vid vägskälet av mer småskalig bebyggelse med ursprung i de torp och backstugor som uppfördes under 1700- och 1800-talen. Den stora koncentrationen boningshus som en gång fanns i denna del av byn är numera reducerad till ungefär ett halvdussin med tillhörande ekonomibyggnader. Bostadshusen i detta område är från olika tider och överlag moderniserade, men området som sådant bär ännu prägel av småskalighet. Den stuga som länge bevarade sin ursprungliga karaktär, den s.k. Brodéns stuga på fastigheten Sandhem 1:1, är idag kraftigt förfallen. Området mellan vägarna mot Flistad resp. Väring präglas även av natur- och kulturlämningar från gångna tider, bl.a. genom tre domarringar vid Stora Olshögen. På fastigheten Bankälla 30:1 står tre små, ålderdomliga byggnader bland domarringarna, vilket ger platsen en ovanligt ålderdomlig karaktär.

Söder om Bankälla by sträcker sig en trädbevuxen ås ut sig i nord-sydlig riktning, benämnd Åsen. Åsen vittnar genom ett mycket stort antal stensättningar samt en grav markerad med en rest sten om platsens betydelse långt tillbaka i tiden. I anslutning till Åsens södra del ligger två utskiftade gårdar, båda med namnet Ödegården. Båda gårdarna är bra exempel på utskiftade gårdar, och särskilt den södra av gårdarna (Bankälla 5:4) har välbevarade byggnader.

Ingår också i:
Område i Carlquist, Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Skövde kommun, 1988.
Väring i ord och bild, från slutet av 1800-talet och fram till våra dagar, 1995.
Området ligger inom ett större område av riksintresse för kulturmiljövården.