Brevens bruk

Brevens Bruk har medeltida anor. Brevens gård omtalas år 1317 då den
skänktes till Riseberga kloster av kyrkoherde Laurentius i Kumla. Under
reformationen drogs den in till Kronan som delade den på två
fastigheter; Stora och Lilla Breven.

År 1634 lyckades ägaren till det intilliggande Bystad, Bror Anderson
Rålamb (1568 1647) få frälseköp på Lilla Breven tillsammans med ett
antal andra hemman i närheten. Bystad och Breven har därefter
ägandemässigt alltid hört samman.

Det var hans son Claes Rålamb (1622-1698) som startade
järnbruksverksamheten på platsen. I juli år 1676 fick han tillstånd av
Bergskollegium att starta en järnbruksrörelse och anlade då bl.a. en
stångjärnssmedja med hammare vid Lilla Breven. På platsen fanns de
naturliga förutsättningarna för den verksamheten, god tillgång på
vattenkraft och skog. För att ytterligare kunna förädla järnet anlades en
knipphammare, d.v.s. en hammare för klenare smide än stångjärn.
Tillgången på just skog var den främsta anledningen att Rålamb fick
tillståndet, villkoret var att han skulle ta träkolet för järnframställningen
ur den egna skogen. Staten hade vid denna tid en ambition att
decentralisera järnhanteringen till platser utanför Bergslagen på grund av
skogsbristen inom det området.

Sonen Gustaf Rålamb (1675-1750) övertog bruket efter sin far. Han
utvidgade verksamheten och köpte kvarnen vid Stora Breven, en halv
kilometer nedanför lilla Breven. Stora Breven kom att kallas Nedre
bruket. Vid platsen för Nedre bruket finns idag två 1700-talsbyggnader
bevarade.

De långa malmtransporterna blev allt mer kostsamma. Under 1730-talet
köpte därför Gustaf Rålamb gruvan i Köpsta i trakten av Askers kyrka.

Malmen därifrån hade dock låg kvalitet och gruvan lades snabbt ner,
istället fick man fortsätta att frakta malm från främst trakten av Nora.
Under mitten av 1700-talet steg priserna på stångjärn och det blev
lönsamt att hämta malm från mer avlägsna platser som t.ex. Utö i
Stockholms skärgård. Från Utö fraktades malmen på pråmar över
Mälaren och Hjälmaren och vidare till Brevens Bruk.

Efter Gustaf Rålambs död 1765 började det godskomplex som han byggt
upp att avvecklas. Konjunkturerna hade då varit ogynnsamma en tid,
expansionen hade finansierats med lån och dödsboet hade betydande
skulder. Hans svärmor Eva Bielke köpte då Bystad och Breven. Men
bruket krävde stora investeringar som hon inte kunde finansiera, och hon
sålde egendomen år 1774 till ryttmästaren David Henrik Hildebrand.
Han hade betydande ekonomsiska tillgångar och var ägare till bl.a.
Ericsberg, Stora Malms socken i Södermanland. Han gjorde Bystad och
Breven till fideikommiss år 1778.

Efter sonen David Gotthard (1761-1808) övergick fideikommisset till
hans systerdotter Sophia Ulrika Bonde (1787-1867) Hon gifte sig år
1815 med generaladjutanten greve Johan August Anckarsvärd (1783-
1874) och de kom att bli mycket betydelsefulla för brukets
framgångsrika utveckling under 1800-talet. De utvecklade produktionen
och hittade nya marknader för brukets olika produkter. Bl.a. genom att
tillverka komponenter i gjutgods för de maskiner som då behövdes för
jordbrukets omfattande mekanisering. En ny masugn, rostugn och en
mekanisk verkstad byggdes under 1820-talet. En ca 300 meter lång rak
kanal byggdes från nuvarande Herrgårdsdammen för att leda vattnet
vidare förbi Nedre bruket, kanalen finns idag bevarad i sin helhet.
En viktig orsak till den goda utvecklingen för Brevens bruk under 1800-
talet var Västra stambanan som stod klar under 1850-talet. Det
underlättade för transporter och avsättning av brukets produkter.
Stambanan kompletterades med en bibana från Hallsberg som bl.a.
gjorde att malmen kunde transporteras ända till Kilsmo station, en halv
mil norr om Brevens bruk. Under 1880-talet byggdes en smalspårig
järnväg mellan Kilsmo och Breven. Bruket svarade för transporterna
med eget ånglok. Banan togs dock bort år 1940 och lokstallet revs
senare.

Anckarsvärds äldsta dotter Eva Sofia gifte sig år 1842 med Johan
August Gripenstedt (1813-1874). De tillträdde som förvaltare av bruket
år 1867 efter Sofia Anckarsvärds bortgång. Då ingick också egendomen
Nynäs, Bälinge socken, Södermanland, i förvaltningen. Johan August
Gripenstedt hade år 1856 köpt Nynäs av sin svärmor Sofia.

Brevens bruk är en för Örebro län unik bebyggelsemiljö med en reglerad
och sammanhållen bebyggelsestruktur som liknar de kända bruken i t.ex.
Uppland. Huvuddelen av de byggnader som idag karakteriserar
bruksmiljön tillkom under 1830-40 talen. Det var en framgångsrik och
expansiv tid för bruket och då skapades de ekonomiska förutsättningarna
för den karakteristiska bebyggelsemiljö som alltsedan dess präglar den
centrala bruksmiljön. Johan August Anckarsvärd gjord i början av 1820-
talet studieresor tillsammans med sin inspektor Lundgren. De besökte då
bruk och gruvor i Uppland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland för
att få inspiration och kunskap inför de planerade byggnaderna i Breven.

Senare under 1800-talet tillkom flera produktionsbyggnader och
bostäder för anställda. De fick en likartad utformning med spritputsade
fasader och omfattningar i slätputs. Under 1840-talet byggdes en
brukskyrka i nyklassicistisk stil. Kyrkan användes också som skola för
bruket innan en särskild skola för brukets barn byggdes under 1870-talet.
Som vanligt var i denna typ av bruksmiljöer så fick skolan en för tiden
mycket påkostad utformning med en närmast monumental prägel.
Skolan kunde byggas genom att Sofia och Johan August Anckarsvärd
fonderat medel för ett skolbygge. Intill skolbyggnaden byggdes också år
1914 en bostad för lärare och präst. Kyrkan ägdes av bruket fram till
1940-talet. Den tillhör idag Asker - Lännäs pastorat.

Det finns också tydliga spår av en trädgårds- och parkanläggning inom
bruksområdet som kallas Trädgårdsholmen.

Den enda byggnad som tillkommit i den centrala delen av bruksmiljön
efter 1800-talet är brukskontoret som byggdes i en anpassad stil i början
av 1950-talet. En förändring som skedde under 1900-talet var också att
bruksbyggnadernas färgsättning i rosa konsekvent ändrades till dagens
ockragula kulör under 1930-talet.

Brevens bruk är en för Örebro län unik bebyggelsemiljö med en reglerad
och sammanhållen bebyggelsestruktur som liknar de kända bruken i t.ex.
Uppland. Huvuddelen av de byggnader som idag karakteriserar
bruksmiljön tillkom under 1830-40 talen. Det var en framgångsrik och
expansiv tid för bruket och då skapades de ekonomiska förutsättningarna
för den karakteristiska bebyggelsemiljö som alltsedan dess präglar den
centrala bruksmiljön. Johan August Anckarsvärd gjord i början av 1820-
talet studieresor tillsammans med sin inspektor Lundgren. De besökte då
bruk och gruvor i Uppland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland för
att få inspiration och kunskap inför de planerade byggnaderna i Breven.

Senare under 1800-talet tillkom flera produktionsbyggnader och
bostäder för anställda. De fick en likartad utformning med spritputsade
fasader och omfattningar i slätputs. Under 1840-talet byggdes en
brukskyrka i nyklassicistisk stil. Kyrkan användes också som skola för
bruket innan en särskild skola för brukets barn byggdes under 1870-talet.
Som vanligt var i denna typ av bruksmiljöer så fick skolan en för tiden
mycket påkostad utformning med en närmast monumental prägel.
Skolan kunde byggas genom att Sofia och Johan August Anckarsvärd
fonderat medel för ett skolbygge. Intill skolbyggnaden byggdes också år
1914 en bostad för lärare och präst. Kyrkan ägdes av bruket fram till
1940-talet. Den tillhör idag Asker - Lännäs pastorat.

Det finns också tydliga spår av en trädgårds- och parkanläggning inom
bruksområdet som kallas Trädgårdsholmen.

Den enda byggnad som tillkommit i den centrala delen av bruksmiljön
efter 1800-talet är brukskontoret som byggdes i en anpassad stil i början
av 1950-talet. En förändring som skedde under 1900-talet var också att
bruksbyggnadernas färgsättning i rosa konsekvent ändrades till dagens
ockragula kulör under 1930-talet.

Brevens Bruk har medeltida anor. Brevens gård omtalas år 1317 då den
skänktes till Riseberga kloster av kyrkoherde Laurentius i Kumla. Under
reformationen drogs den in till Kronan som delade den på två
fastigheter; Stora och Lilla Breven.

År 1634 lyckades ägaren till det intilliggande Bystad, Bror Anderson
Rålamb (1568 1647) få frälseköp på Lilla Breven tillsammans med ett
antal andra hemman i närheten. Bystad och Breven har därefter
ägandemässigt alltid hört samman.

Det var hans son Claes Rålamb (1622-1698) som startade
järnbruksverksamheten på platsen. I juli år 1676 fick han tillstånd av
Bergskollegium att starta en järnbruksrörelse och anlade då bl.a. en
stångjärnssmedja med hammare vid Lilla Breven. På platsen fanns de
naturliga förutsättningarna för den verksamheten, god tillgång på
vattenkraft och skog. För att ytterligare kunna förädla järnet anlades en
knipphammare, d.v.s. en hammare för klenare smide än stångjärn.
Tillgången på just skog var den främsta anledningen att Rålamb fick
tillståndet, villkoret var att han skulle ta träkolet för järnframställningen
ur den egna skogen. Staten hade vid denna tid en ambition att
decentralisera järnhanteringen till platser utanför Bergslagen på grund av
skogsbristen inom det området.

Sonen Gustaf Rålamb (1675-1750) övertog bruket efter sin far. Han
utvidgade verksamheten och köpte kvarnen vid Stora Breven, en halv
kilometer nedanför lilla Breven. Stora Breven kom att kallas Nedre
bruket. Vid platsen för Nedre bruket finns idag två 1700-talsbyggnader
bevarade.

De långa malmtransporterna blev allt mer kostsamma. Under 1730-talet
köpte därför Gustaf Rålamb gruvan i Köpsta i trakten av Askers kyrka.

Malmen därifrån hade dock låg kvalitet och gruvan lades snabbt ner,
istället fick man fortsätta att frakta malm från främst trakten av Nora.
Under mitten av 1700-talet steg priserna på stångjärn och det blev
lönsamt att hämta malm från mer avlägsna platser som t.ex. Utö i
Stockholms skärgård. Från Utö fraktades malmen på pråmar över
Mälaren och Hjälmaren och vidare till Brevens Bruk.

Efter Gustaf Rålambs död 1765 började det godskomplex som han byggt
upp att avvecklas. Konjunkturerna hade då varit ogynnsamma en tid,
expansionen hade finansierats med lån och dödsboet hade betydande
skulder. Hans svärmor Eva Bielke köpte då Bystad och Breven. Men
bruket krävde stora investeringar som hon inte kunde finansiera, och hon
sålde egendomen år 1774 till ryttmästaren David Henrik Hildebrand.
Han hade betydande ekonomsiska tillgångar och var ägare till bl.a.
Ericsberg, Stora Malms socken i Södermanland. Han gjorde Bystad och
Breven till fideikommiss år 1778.

Efter sonen David Gotthard (1761-1808) övergick fideikommisset till
hans systerdotter Sophia Ulrika Bonde (1787-1867) Hon gifte sig år
1815 med generaladjutanten greve Johan August Anckarsvärd (1783-
1874) och de kom att bli mycket betydelsefulla för brukets
framgångsrika utveckling under 1800-talet. De utvecklade produktionen
och hittade nya marknader för brukets olika produkter. Bl.a. genom att
tillverka komponenter i gjutgods för de maskiner som då behövdes för
jordbrukets omfattande mekanisering. En ny masugn, rostugn och en
mekanisk verkstad byggdes under 1820-talet. En ca 300 meter lång rak
kanal byggdes från nuvarande Herrgårdsdammen för att leda vattnet
vidare förbi Nedre bruket, kanalen finns idag bevarad i sin helhet.
En viktig orsak till den goda utvecklingen för Brevens bruk under 1800-
talet var Västra stambanan som stod klar under 1850-talet. Det
underlättade för transporter och avsättning av brukets produkter.
Stambanan kompletterades med en bibana från Hallsberg som bl.a.
gjorde att malmen kunde transporteras ända till Kilsmo station, en halv
mil norr om Brevens bruk. Under 1880-talet byggdes en smalspårig
järnväg mellan Kilsmo och Breven. Bruket svarade för transporterna
med eget ånglok. Banan togs dock bort år 1940 och lokstallet revs
senare.

Anckarsvärds äldsta dotter Eva Sofia gifte sig år 1842 med Johan
August Gripenstedt (1813-1874). De tillträdde som förvaltare av bruket
år 1867 efter Sofia Anckarsvärds bortgång. Då ingick också egendomen
Nynäs, Bälinge socken, Södermanland, i förvaltningen. Johan August
Gripenstedt hade år 1856 köpt Nynäs av sin svärmor Sofia.