Stora flyghangaren

Det svenska militärflygets historia börjar 1911, då de första flygplanen inordnades under armén respektive marinen. Flygvapnet bildade med andra ord ännu inget särskilt vapenslag. Tudelningen av den militära flygflottan varade under 1:a världskriget. Men efter detta, när betydelsen av flyget hade kunnat konstateras, etablerades Flygvapnet - ett från marinen och armén skilt vapenslag. I och med etablerandet av ett fristående flygvapenslag, överlämnades 1926 Karlskrona flygstation till Flygvapnet och Marinflygkåren.
Den första hangaren på Stumholmen byggdes 1916-16 och rymde fem sjöflygplan, eller som de då kallades "flygbåtar". Hangaren sträckte sig ut från Kungshalls fästning, rakt norrut, över vattenytan som idag täcks av utfyllnader med skjutbanorna, men som då bara bröts av två småkobbar på vilka hangaren vilade. På samtida bilder syns den långsträckta hangaren vara utförd i trä, med portar åt öster och väster. Åt båda vädersträck löpte små, långsträckta träbryggor ut i vattnet. På så sätt kunde flygbåtarna angöra från den mest fördelaktiga sidan, beroende på sjögång och vind. Arrangemanget var uppenbarligen av extra stor vikt, eftersom det utsatta läget på Stumholmen inte var helt idealiskt ur de sjökänsliga flygbåtarnas synvinkel. Trähangaren kompletterades av två tälthangarer. Dessa hade innan den stationära hangaren byggdes fungerat som stationens enda hangar. Hangaren revs strax efter andra världskriget.
1920-talet var en expansiv period för det svenska militärflyget. På Stumholmen avspeglas detta i en kraftig utökning av hangarytan. 1923-24 byggdes den första av de idag stående hangarerna (756). Via en slip hade den kontakt med vattenytan. Två år senare uppfördes ännu en hangar (757), som sammanbyggdes med den befintliga i dennes nordvästra vägg. Den nya hangaren öppnade sig åt ett helt nytt håll, mot nordväst, vilket antyder att den stora hangaren (758) som uppfördes tre år senare 1929, redan nu var planerad.
Hangarerna övergavs av flygvapnet 1949 då Marinkåren avvecklades. Hangarerna återgick då till marinen och tycks sedan dess fungerat som upplag och lager. Detta har förmodligen medverkat till att byggnaderna ännu idag, med endast smärre ändringar, står kvar i den fomr de hade när de övergavs av Flygvapnet.
Hangarerna uppfördes i stolpvirke och locklistpanel. I stället för den svagt böjda takkonstruktion, som karaktäriserar de yngre hangarerna, täcks de äldsta hangarerna på Stumholmen av ett flackt sadeltak med över 20 meter breda, bultade takspännstolar. I utvecklingsperspektivet blir även dessa intressanta som en form av föregångare och har självklart ett stort arkitekturhistoriskt intresse.
Det flacka taket visualiserar främst formen av en specifik takkonstruktion, men i hangaren vettande mot nordväst finner vi också ett triangelformat fönsterparti som understryker gavelns och takets form. Att betrakta gaveln som ett stilelement placerar in den i samtidens stilideal - 20-talsklassicism. På samma sätt kan man betrakta den nya hangaren som ett uttryck för en helt kontemporär ingenjörsteknik, tydligt besläktad med vad som skulle komma att fylla nästkommande decenniers "formkataloger". Som bärande element uppfördes ett pelar/balksystem i betong utmed "långsidor" och den stora hallens mitt. I takkonstruktionen kombinerades virke med I-balkar av stål. Motivet till den stora dubbelhangarens välvda takform kan möjligen sökas i en smidigare och mindre materialkrävande konstruktion. Men trots formen är konstruktionen närmare besläktad med de endast några år äldre grannarna, än de hangarer som kom att uppföras på 30-talet, med välvda, helt självbärande tak i limträbågar respektive betong. På så sätt skulle den välvda takformen snarare vara ett uttryck för teknisk estetik, än verkligt funktionskrav.
Skillnaderna i gavelmotiv är trots allt en mindre vital skillnad mellan hangarerna. Likheterna är viktigare. Konstruktionsmässigt är det främst material som skiljer de nya hangarerna från de äldre. I den nyare har betong och stål tillsammans med trä resulterat i en mindre materialkrävande konstruktion. De bärande principerna är emellertid de samma. Andra, påfallande likheter är de helt öppningsbara portsystemen, den nära nog kvadratiska grundplanen (som dubblerades i 758) och det långa takspannet. Den stora skillnaden finns snarare mellan de tre hangarerna och den rivna föregångaren. Dessa tycks i stort sett endast haft de stora portarna gemensamt.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 19992-06-02, Dnr 221-6129-91, 221-6135-91, 221-6138-91