Gråmanstorps kyrka

Gråmanstorps kyrka uppfördes som Mariakyrka runt 1160, sannolikt genom att den kristna missionerande kyrkan övertog en hednisk kultplats. Fynd man gjort under kyrkan tyder på att platsen använts som begravningsplats i alla fall under ca 3000 år. Troligen restes kyrkan med hjälp av cisterciensermunkarna vid Herrevad, som anses ha medverkat vid många kyrkobyggen i närområdet. Vidare lär kyrkobygget ha stått under påverkan av domkyrkobygget i Lund, vars duktiga stenmästare spreds i trakten efter avslutat värv 1145 för att arbeta vidare med landsbygdskyrkor. Direkt inflytande till Lund kan spåras t.ex. i långhusportalernas reliefförsedda tympanonfält, liksom i dopfunten, vars stendetaljer är så lika att man med tämligen stor säkerhet kan fastslå ett släktskap mellan de båda kyrkorna. Enligt en sägen ska några munkar ha ridit från Herrevad till Lund och imponerats av stenarbetena i kryptan där, bl.a. av de figurer som enligt sagan sägs föreställa Jätten Finn och hans familj. Den till namnet okända stenmästaren i Gråmanstorp uppdrogs att skapa något lika vackert, och försåg dop-funten med olika reliefer. En av dessa kallas Jätten Finns lillebror.

Kyrkan byggdes på typiskt romanskt vis med rektangulärt långhus och smalare, lägre kor, avslutat av en absid. De kraftiga murarna gjordes av tuktad gråsten i jämna, höga skift och genombröts av dubbelställda portaler och små fönster. Omfattningar och hörnkedjor gjordes av sandsten. Murverkets regelbundna uppbyggnad och bearbetade utformning stärker teorin, att kyrkan uppförts någon gång under det sena 1100-talet. Till kyrkan fogades ett torn av långhusets bredd. Efter en tid valvslogs kyrkorummet, sannolikt under 1400-talet då många kyrkor försågs med liknande valv. Samtidigt tillkom ett vapenhus i söder, och möjligen även långhusets strävpelare.

Reformationen medförde att kyrkorummet fick nya inventarier, t.ex. altaruppsats och predikstol. Flera av dessa skänktes av ätten Gyllenstierna på Bjärsgård, som likt många andra adelsfamiljer på de skånska godsen kände sig förbundna med sin hemmakyrka. De tog även initiativ till en gravkammare för familjen under kyrkgolvet. Den nämns 1725 i ett brev från Margareta Sophia Gyllenstierna, men lär ha byggts åtskilliga år tidigare. Enligt en inventering finns kistor från minst sena 1600-talet i gravkammaren.

Tornet byggdes om år 1777, sannolikt genom att dess övre del raserades och basen påbyggdes med ett nytt, tuktat gråstensmurverk med oregelbunden skiftgång. Från början lär det ha funnits en vägg mellan tornet och långhuset, som alltså rivits vid något okänt tillfälle. Tornet avslutades med en karnisformad huv i barockstil.

1802 gjordes en större omdisponering av kyrkan. Vapenhuset revs, fönstren flyttades, förstorades och kompletterades, och de kvarvarande spåren efter medeltida öppningar, däribland de båda portalerna, igenmurades och förputsades. Huvudingången flyttades till ett vapenhus i väster, byggt som stötta för tornets svaga murverk. Nya reparationer
gjordes vid flera tillfällen under århundradet, bl.a. byttes blytaken mot spån 1841.

1865 byggdes orgelläktaren i samband med att kyrkans första orgel installerades.

En ny restaurering gjordes 1902 under ledning av arkitekt Carl Möller, som genom sin anställning på Överintendentsämbetet bl.a. arbetade med kyrkor och restaureringar. Omdispositionen av kyrkorummet var omfattande, framför allt vad gällde koret: Dess valv revs och ommurades, golvet sänktes och byttes och absiden gjordes till sakristia, som skildes av från övriga koret genom en murad vägg med två dörrar. I absidmuren togs en ny ingång upp mot öster, vilket gjorde att det ursprungliga, romanska fönstret försvann, och från sakristian en ny nedgång till ätten Gyllenstiernas upprustade gravkammare. Inte heller inredningen undslapp förändringar; längs korväggarna byggdes en bröstningspanel med inbyggda korstolar med förebild i Lunds domkyrka, bänkarna och altarringen förnyades, dopfunten flyttades ned i långhuset och dopfunten togs från vapenhuset till korets norra del. Till sist byggdes kortrappan om och fick en barriär av svartmålat smide mot långhuset. Utvändigt reparerades både yttertak och murverk. Huvudingången breddades och kormuren fick stöd av en strävpelare.

1925 byttes taken över vapenhus, kor och absid, som sedan 1911 varit täckta av järnplåt, till koppartäckning. Tornets plåttak behölls till 1950, då det täcktes av koppar av domkyrkoarkitekt Eiler Graebe. Samtidigt togs fasadputsen ned, väggarna blästrades, fogarna urkratsades och murarna putsades. Nord- och sydportalerna, och de romanska fönsteröppningar man påträffade, frilades och senmedeltida omfattningar markerades med nedsänkningar i putsen. 1952 gick arbetena vidare med invändig omkalkning och ommålning av snickerier. 1956 lades vapenhusets golv om med kalkstensplattor.

1970-71 byttes långhusets plåttak mot kopparplåt. Interiört ordnade Graebes efter-trädare, Torsten Leon Nilsson, med skrudrum, förråd och en ny läktartrappa på ömse sidor om mittgången. För åtgärderna krävdes att några bänkrader togs bort, och att den ursprungliga trappan till läktaren revs. Vapenhusets ytterdörr byttes liksom dörren mot kyrkorummet. I tornet byggdes en brandvägg av leca mot långhusvinden.
2014 putslagades och omkalkades fasaderna, samtidigt som takets koppartäckning förnyades. Smidesfönster och tornluckor målades och nya fotrännor monterades.

Vapenhuset är ett lågt rum med vitputsade väggar, ett plant, vitmålat brädtak och golv av rektangulära, sågade rödgrå kalkstensplattor. Rummet är löst möblerat med stolar, bord och förvaringsmöbler, och på väggarna sitter fyra gravstenar som togs upp från kyrkgolvet vid renoveringen 1902. Mot södra väggen står en senmedeltida ekdörr, som anses ha suttit i den romanska sydportalen. Dörrbladet är täckt av nitade järnplåtar, där skarvarna skyddas med smala järnband. En pardörr i furu från 1902, byggd i ramverkskonstruktion med stående glasspalter, leder in till långhuset.

Tornets bottenvåning ingår som en integrerad del i det höga och generösa långhuset, som täckts av kryssvälvda travéer från sannolikt 1400-talet. De har en för denna tid typisk utformning med fyrsidiga ribbor och svagt spetsbågiga gördel- och sköldbågar, som förenas i tresprångiga pilastrar med tvåsprångiga kapitäl. Väggar och valv är slätputsade och kalkade utan spår av kalkmålningar. Kyrkorummet dagsljusbelyses av spetsbågiga fönster utan innerbågar. Det är möblerat med bänkar på ömse sidor om mittgången, vars golv är täckt av gråa och röda, kvadratiska kalkstensplattor i ett fält innanför en bred, röd kalkstensfris. Mönstret var vanligt vid förra sekelskiftet. Längst ned i långhuset finns en orgelläktare från 1865, som utgör ett inskjutet mellanbjälklag i tornets bottenvåning. Läktaren bärs upp av avfasade träpelare med tärningskapitäl. Undersidan är täckt av vitmålad träpanel, golvet är belagt med nålfiltsmatta. Den täta barriären i blått, vitt och guld är byggd av ramverk med utskurna dekorer i speglarna, och överst ett listverk med tandsnitt. Läktaren är sedan 1970-71 underbyggd med mot söder ett skrudrum och mot norr ett förråd och en L-formad, tät trätrappa till orgel-läktaren. Väggarna ut mot kyrkorummet är klädda med spontad och målad träpanel.

Långhuset övergår till koret via en rundbågig triumfbåge. Predikstolen står på södra sidan framför triumfbågen. Från taket hänger en domsängel och ett triumfkrucifix, fästat till ett inmålat järn på långhusets östgavel. Koret och långhuset skiljs av en kalkstenstrappa, som flankeras ett lågt genombrutet smidesräcke. Denna konstruktion, liksom det putsade kryssvalvet ovan koret och dess golv av röda och gråa kalkstensplattor, tillkom alla vid 1902 års renovering. Mitt i koret står altaranordningen som domineras av Johan Ullbergs altaruppsats. Väggarna är klädda med en mörkbetsad bröstpanel från 1902, i vilken man integrerat korstolar och två spetsbågiga dörrar in mot sakristian. Dörrarna sitter i en murad vägg från samma år placerad i den spetsbågiga tribunbågen. Framför altarringen finns en kormatta och dopfunten. Sakristian är sedan 1902 inrymd i absiden, som täcks av ett vitputsat hjälmvalv. I det enkelt möblerade, trånga rummet finns i kalkstengolvet en lucka mot Gyllenstiernas gravkammare. Den markeras av en minnesten mot väggen till koret. I rummet märks också Torsten Leon Nilssons sandstenspiscina, som står i absidens nordvästra hörn.

Vapenhusets vind nås genom en lucka i innertaket, vinden ovanför långhuset via en plåtlucka i tornets östmur. Från vapenhusets vind syns en rundbågig öppning av okänd ålder, som igenmurades då vapenhuset byggdes 1802. Takstolarna är uppbyggda av högben, hanbjälkar, stödben och tassar, som ligger direkt på yttermurarna. Långhusets takstolar har en liknande konstruktion, som delvis vilar på remstycken, delvis står på murarna. Stommen består av furu och ek med blandat yngre och äldre material. Från långhusets vind syns det blottade gråstensmurverket, liksom rester av romanska fönsteromfattningar mellan valvkapporna. Väggarna saknar helt putsskikt, vilka sannolikt rivits ned vid något tillfälle. Taklagen över absid och kor är inte tillgängliga.

De övre tornvåningarna nås via en lucka i kappan till det vitputsade kryssvalvet ovanför orgelläktaren. Valvets ålder är inte utredd. Den andra våningen har brett fogade gråstensväggar, som mot öster ersatts av en tunnare vägg som står fritt ovanpå valvet. Väggens nedre del är en brandavskiljande lecamur från 1970-71, som via en bred av-lastningsbåge i tegel övergår i det övre tegelmurverket, troligen från 1777. En trästege leder upp till klockvåningens träbjälklag, uppbyggt av glesa bjälkar på vilka man lagt både fyrkantsvirke och bräder. På golvet står en klockbock av bilat ektimmer. Uppåt syns tornhuvens takkonstruktion av blandat ek och fur. Dess nedre del består av högben med påsalningar, bindbjälkar, tassar och remstycken som vilar på tornmurarna. Från hörnen utgår diagonala tassar som tillsammans med bindbjälkar och övriga tassar formar en ram, på vilken stolparna till takryttaren är placerade.

Inredning och inventarier
Altaret, byggt av trä och klätt med sammet, tillkom vid Carl Möllers restaurering 1902. Under altaret kan anas en stenfot, som sannolikt härrör från ett äldre altare.

Altaruppsatsen från 1768 är snidad av bildhuggaren Johan Ullberg. Den är uppbyggd av nederst en predella med postament som bär spiralvridna kolonner med växtdekor. Från varje postament utgår en konsol, på vilka står varsin karyatid, som bär på bibeln, korset, ankaret och hjärtat - kristna symboler för tro, hopp och kärlek. Den centrala oljemålningen, utförd av en okänd konstnär, föreställer Kristus i Getsemane, som i sin dödsångest får kraft av en ängel. Ovanför tavlan finns ett profilerat entablement, på vilket står ett rikt profilerat överstycke med i mitten Guds lamm med segerfanan mot en strålsol, och vid sidorna bevingade änglar. Altaruppsatsens restaurerades senast 1971 och har sin färgsättning i blått, guld och vitt sedan 1902. Altaruppsatsen skänktes till kyrkan av Nils Gyllenstierna och hans maka, vilket framgår av vapensköldarna på postamenten, och lär ha ersatt en altaruppsats från 1590 skänkt av Nils släkting Mogens Gyllenstierna d y. Om denna äldre uppsats är föga känt.

Altarringen från 1902 har en halvrund front och raka sidopartier. Dess balustrad är utformad som en brunådrad arkad av rundbågar burna av svarvade kolonner. Överliggaren, som sänktes 1971, är oklädd medan knäfallet är täckt av ett blått tyg.

Dopfunten av sandsten är daterad till 1100-talet. På foten finns hörntappar i form av figurer, som föreställer ett lejon, en vädur och olika personer. Vilka dessa är har länge diskuterats, men en av figurerna påminner om Gumman Finn, som klänger runt en av kolonnerna i Lunds domkyrkas krypta. Personen på dopfunten bär dock skägg, och har därför ibland kallats för Jätten Finns lillebror. På cuppans sida finns ett lejonhuvud.

Predikstolen från 1762 är utförd av Johan Ullberg och ersatte en äldre predikstol med ljudtak. Korgen och den svängda trappan är uppbyggda av övre- och undre profilerade listverk, som sammanbinds av akantusprydda voluter. Mellan dessa finns fält med kartuschliknande speglar, som i mitten pryds av blomkalkar med akantus. Färgsättningen från 1902 går i blått, guld och vitt. Korgen vilar på en spiralvriden fot som tillkom samma år.

Bänkinredningen i betsad furu är från 1902, ritad av Carl Möller och indelad i två öppna kvarter ställda på ett brädgolv. Bänkarnas gavlar kröns av ett överstycke prytt med femuddiga stjärnor, som anspelar på de förvisso sjuuddiga stjärnorna i Gyllenstiernas vapensköld. De fällbara korstolarna, integrerade i korets bröstpanel, tillkom också 1902. På Krapperups gods finns några bänkgavlar från 1590, som då tillhörde kyrkans herrskaps-bänkar. Bjersgårds och Krapperups fideikommiss lades samman i början av 1800-talet.

Orgeln, byggd 1938 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund, har 23 stämmor fördelade på två manualer och pedal. Det betsade spelbordet i furu står fritt framför den ursprungliga orgelfasaden, i vilken det första spelbordet ännu finns integrerat om än ospelbart. Det kommer från Lundahl och Olsens 15-stämmiga orgel från 1865. Orgelfasaden, ritad av arkitekt W Klein 1865, går i nygotisk stil. Den är arkitektoniskt uppbyggd av tre partier med spetsbågiga pipfält med inskrivna trifoliebågar, skilda av tureller. De två mittersta turellerna är piptorn. Mittpartiet är förhöjt och format som en trekantsgavel.

Lillklockan av malm är utförd 1597 av tyska klockgjutare för kyrkan i Sönderborg på Als, och kom troligen till Gråmanstorp som krigsbyte. Klockan pryds av ornament- och textbårder och hänger i rikt smyckade öron. Storklockan från 1599 är gjuten av Borchardt Gelgeter och skänkt till kyrkan av Mogens Gyllenstierna d.y. En reliefmedaljong på manteln visar donatorn som knäböjer vid krucifixet, en annan en pelikan som hackar sitt blod och matar sina barn med blodet. Pelikanmotivet symboliserar Kristi utgjutelse.

Övrigt
Bland de lösa träföremålen finns en bevingad domsängel från 1700-talet, skuren i björk av Tue Falk. Han var skulptör, men även klockare i Hasslöv i Halland, där en liknande ängel hänger. Vidare finns ett gotiskt triumfkrucifix från 1400-talet, som har restaurerats och kompletterats vid flera tillfällen. Bland metallföremålen märks ett sockenbudstyg från 1778.

Kyrkobyggnaden består av ett långhus, ett smalare och lägre kor avslutat med en absid, ett torn och ett vapenhus i väster. Långhuset, koret, absiden och tornet är alla medeltida. Tornets övre del tillkom 1777 och vapenhuset 1802. Under långhuset finns ett pannrum, som nås genom en kopparklädd lucka vid kyrkans norra sida, och under korgolvet en gravkammare från minst 1600-talet efter ätten Gyllenstierna.

Kyrkan är troligen grundlagd på en kallmur av natursten. De medeltida murarna är uppförda som skalmurar av tuktad gråsten, som stagas av sekundära strävpelare i tegel med två kopparavtäckta nivåer. Sandsten finns i hörnkedjorna, kvarvarande romanska listverk och omfattningar och som inslag i tornmurverket. Fönsteröppningarna har tegelomfattningar från 1802. Vapenhuset och tornets övre, något utbuktande del är byggda av grovt tuktad natursten i oregelbundna skift. Alla murar är putsade och kalkavfärgade med stendetaljerna frilagda, och har nederst en skråkantad sandstenssockel. Naturstenens jämna skiftgång kan anas genom kalkningen. Murarna stagas av raka och liljeformade ankarslutar och ett dragband runt absiden.

Kyrkan har två entréer, huvudingången till vapenhuset och prästingången i absiden. Västportalen, som fick sin utformning 1902, är rundbågig med sandstensomfattning.
I öppningen sitter en pardörr från 1970-71 i ramverkskonstruktion med vardera två fyllningar och utskurna dekorer. Porten accentueras av en frontespis, uppbyggd av ett halvcirkulärt parti som via karnisformade profiler övergår till vapenhusets takgesims. Absidportalen från samma tid är långsmal med en brädklädd och lackad enkeldörr och ett överljusfönster. Utöver dessa ingångar finns de romanska norr- och sydportalerna, som är frilagda mot det yttre men igensatta med stående bräder framför det inre murskalet. Norrportalens rundbågiga tympanonfält pryds av livsträdet, som flankeras av en sfinx och ett lejon. Motsvarande relief på sydportalen föreställer två lejon, som är fastbundna vid livsträdet. Sydportalen är delvis täckt av en strävpelare. Reliefernas symbolik är svårtydd; det har föreslagits, att nordsidans bilder skulle kunna föreställa syndafallet medan södra sidan skulle visa de onda makternas underkastelse under det nya livsträdet Kristus. Lejonframställningarna, som var vanligt förekommande i skånska, romanska stenarbeten, kan dels uppfattas som en länk till det lombardiska områdets arkitektur, dels vara influerade av liknande arbeten vid Lunds domkyrka.

Fönsteröppningarna är från 1802. Långhus- och tornfönstren är spetsbågiga och omfattade av tegel i två språng. Fönsterbågarna är gjorda av gjutjärn med överst masverk av spetsbågar, fyrpass och fiskblåsor. Bågarna är indelade med mittpost i två diagonal-spröjsade lufter. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt. Korfönstren skiljer sig från
övriga genom att ha rundbågiga omfattningar utan språng, och rakt spröjsade bågar med bårder av färgat, vattrat glas. Därtill finns två små rundfönster med träbågar, och i klockvåningen två ljudöppningar i varje väderstreck. De är stickbågiga och försedda med brädklädda, svarta luckor. I fasaderna märks även äldre öppningar, två romanska och två senmedeltida. De yngre är markerade genom nedsänkningar i putsen, de äldre är blinderade med de rundbågiga omfattningarna av sandsten frilagda.
Kyrkan täcks av kopparplåt i skivtäckning från 2014 med halvt förskjutna tvärfalsar, lagd på en underlagtäckning av bräder. Vid takfoten längs långhusets och korets sadeltak, liksom nedanför absidens kontak, finns romanska sandstensgesimser av varierande slag. Långhusets karnisformade list liknar listverket på Lunds domkyrka. Vapenhuset täckts av ett valmat sadeltak, som möter muren genom en karnisformad sandstensgesims. Tornmurarna avslutas av en takfotsbräda under takhuven. Den har en nedre, karnisformad del, på vilken står en polygonal övre del med klockformat tak.