SALA SOCKENKYRKA

Kyrkan uppfördes omkring 1300, då bestående av långhus och ett något smalare, rakt avslutat kor. På södra sidan fanns två ingångar, en östlig till koret och en västlig där vapenhuset senare tillbyggdes. Kyrkans fasader tycks ha varit av utstruket fogbruk med helt vitkalkade ytor och yttertaket var spåntäckt. En runsten blev inmurad längst ned på korets södra vägg. I östra och troligen även västra gaveln fanns trekopplade fönster. Över kyrkorummet hade slagits ett väldigt tunnvalv i trä, av vilka rester än idag kan ses på kyrkvinden. Möjligen var första sakristian vidbyggd på norra sidan redan från början.

Under 1400-talets första hälft antas att vapenhus blev tillbyggt på södra sidan. På 1460-talet slogs tegelvalv över såväl långhus som vapenhus, snart därefter bemålade av Albertus Pictor.
Omkring år 1500 gjordes en nordlig utbyggnad för finska invandrare, verksamma vid den då expansiva Sala gruva. Finnkyrkan förenades med långhuset via en valvbåge i nordväst. Samtidigt tillkom troligen kyrkans första orgelverk. På 1520-talet införskaffades nuvarande altarskåp med tillhörande Mariaskulptur, tillverkat i Bryssel.
Vid första nedtecknade biskopsvisitationen den 30/10-2/11-1630 hade kyrkan en takryttare i trä. Kyrkorummets golv bestod av tegel och finnkyrkan i norr var avdelad med en pelare. Rämnor förekom i såväl kyrkorummets målade valv som sakristians. För att råda bot på dessa brister enades biskop Rudbeckius med sockenmännen om att reparationer skulle ske, men framförallt att finnkyrkan skulle rivas. Därigenom miste de finska gruvarbetarna sina bänkplatser, vilket skall ses mot bakgrund av att biskopen sökte påskynda bygget av en ny stadskyrka i Sala. Åren som följde revs finnkyrkan, en norrvägg murades för, valven över kyrkorummet reparerades och sakristians valv murades om helt. Förnyelsen fortsatte under 1640-talet med att ett altare närmare gaveln murades och väggarnas medeltida målning överströks med renässansmålningar. En ny predikstol tillverkades 1646 av Peder Arvidsson i Sala och 1648 tillkom ett orgelpositiv på en för ändamålet nybyggd läktare i koret.

Instabila markförhållanden medförde sättningsskador; från 1707 noteras första uppgiften om att valven förstärkts med järn. År 1713 infästes också stabiliserande järn i ytterväggarna. Samtidigt överkalkades valvens och väggarnas målningar från medeltid och senare. Valven bemålades istället med sirater och runt fönstren draperier. Vid en storm två år senare skadades takryttaren så svårt att den borttogs för gott.

Trots det tidiga 1700-talets järnförstärkningar förblev kyrkan instabil. Norra muren hotade att stjälpa ut, vilket var ett viktigt skäl till att en korsarm byggdes ut på denna sida år 1756. Förutom att få mer ljus och utrymme skapades därmed en stödmur, en ersättare för den 120 år tidigare rivna finnkyrkan. Korsarmen fick stora rundbågiga fönsteröppningar, en liten portal och tidstypiskt brutet yttertak. Över det nya kyrkorummet slogs kryssvalv som vitlimmades.

Efter att korsarmen färdigställts följde 1760 års rivning av den medeltida sakristian, utdömd såsom fuktig och ohygglig. En större och ljusare sakristia var färdigställd året därpå. Då hade även kyrkorummets valv reparerats och fönsteröppningarna förstorats.

Samtidigt med 1750- och 60-talets utbyggnader tillkom ny bänkinredning i hela kyrkan och nya tegelgolv lades. 1520-talets altarskåp fick lämna plats för en altartavla av bildhuggare Jonas Holmin. Ett 8-stämmigt orgelverk installerades på den västra läktaren. 1648 års orgelpositiv hade då sedan länge varit oanvändbart och borttogs, liksom läktaren i koret.

Efter ovan redovisad förnyelse förblev kyrkan länge oförändrad. I början av 1800-talet övervägdes att bygga till ett torn, men planerna avskrevs på grund av oenighet om placeringen. År 1847 insattes en ny predikstol, tillverkad av O L Dahlman. (Peder Arvidssons predikstol från 1646 tillvaratogs dock och ingår sedan länge i Historiska museets samlingar.)

Nästa större omgestaltning dröjde till 1889-90, då yttre och inre arbeten skedde efter handlingar upprättade av arkitekt Carl Fredrik Ekholm i Uppsala. Fasaderna blev nu spritputsade och avfärgades gula; fönsteromfattningarna slätputsades vita. Inne i kyrkorummet göts cementgolv och på de nedre väggfälten uppsattes gråmålade bröstpaneler, medan väggarna i övrigt vitlimmades, liksom valvkapporna; valvribborna gjordes grå som panelerna. De slutna bänkkvarteren ersattes med öppna bänkrader som fick utsirade gavlar och ljus ådring. Predikstolen ommålades och förgylldes. Läktaren ombyggdes, försågs med genombrutet skrank och orgelverk med fasad i nygotisk stil. I koret byggdes en altarring med svarvade kolonner, innanför ett altarbord med snidade ben och ovanför detta en Kristusbild i metall. Samtidigt försågs korfönstret med målat glas. Det medeltida altarskåpet fick ny placering ovan dörren mot sakristian. Kyrkorummet försågs för första gången med uppvärmning genom insättande av en koleldad Gurneysk ugn.

Den senaste stora inre omgestaltningen skedde 1931, efter arkitekt Arre Esséns anvisningar. Då borttogs mycket av vad som åstadkommits 1889-90, i syfte att återskapa en mer historisk atmosfär. De 40-åriga cementgolven bilades ut för att ersättas med kalkstensplattor i gångar, kor och vapenhus. I bänkkvarteren lades brädgolv, vilka fernissades. 1889-90 års öppna bänkar försågs med gavlar och dörrar, vars utformning var hämtad från gamla skåpluckor i sakristian (enligt arkitekten säkerligen gjorda av gamla bänkdörrar). Genom varsam knackning och skrapning frilades valvens och väggarnas underliggande målningar, till större delen medeltida och till en mindre del från 1640-talet. De retuscherades/konserverades av konservator Alfred Nilsson. I koret borttogs 1889-90 års altaruppsats för att ersättas med en sluten altarring med spegelindelade fyllningar och altare i samma stil. Det medeltida altarskåpet restaurerades och återfick sin forna placering, efter att under lång tid förvarats på museum i Västerås. Kyrkorummets järnugn togs bort och istället infördes eluppvärmning.
Murverkssprickor föranledde en byggnadsteknisk undersökning 1961, i vilken fastslogs att takstolar och valv var känsliga för belastning. Valven förstärktes därför med järnband. Vidare genomfördes en stor yttre renovering, ledd av arkitekt Ragnar Jonsson. All fasadputs bilades ner så att murverken för en tid var frilagda. Nyputsningen gjordes delvis med modernt KC-bruk. Istället för att slå på spritputs som närmast förut fick fasaderna en äldre typ av slätputs med riven yta. På yttertaken lades nya spån och för första gången uppsattes hängrännor och stuprör. För att få bättre dränering lades ett 30 cm djupt singeldike runt grundmurarna.

Vid den senaste renoveringen 1998 bortbilades den cementputsade sockeln och fasaderna slipades rena från 1961-62 års yttre, delvis cementförstärkta putsskikt. Ny ytputs gjordes av rent kalkbruk med medeltida slevdragen yta och avfärgades med ljust ockragul Gotlandskalkfärg. Yttertaket fick till stora delar ny spåntäckning. Invändigt skedde omfattande inre putslagningar, vilka även berörde ytor med medeltida kalkmåleri. Utseendemässigt lämnades dock kyrkorummet denna gång tämligen oförändrat.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Rapport från murverksbesiktning, skriven av antikvarie Eyvind Unnerbäck 1962
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Riksarkivet (RA):
Ö I Ä Huvudarkivet Kyrkliga byggnader i Sverige t o m 1810 F II aaa: 16, skrivelser 1807 angående föreslagen tornbyggnad

Sala kyrkliga samfällighets arkiv (SKS):
O I a: 4, handlingar om kyrkan 1921-62
Underhållsplan för kyrkan, upprättad 1994 av Björn Norman arkitektkontor AB

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel A I: 5, Protokoll från visitation den 31/10-2/11 1630
Västerås domkapitel E IV a; 72, Inventering den 29/8-1786
Västerås domkapitel F III A; 3, Visitation 1630
Västerås domkapitel F III A; 11, Visitation 1672
Västerås domkapitel F III a; 21, Visitation 1762
Västerås domkapitel F III a; 38, Visitation 11/10-1891

Västmanlands läns museum:
Kyrkogårdsinventering 1990, redovisad av antikvarie Barbro Johansson

Litteratur
Alkståhl, Per: Renovering av Sala sockenkyrka/Sala hembygds- och fornminnesförening, årgång 49 1998, s 3-7/
Beskrivning över Sala landsförsamlings kyrka, utgiven av dess paramentkommitté - Sala 1932
Boström, Erik: Medeltida kalkmålningar i Västmanlands län en inventering/Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museum, årsskrift 1984, s 7-132/
Jansson, Assar: Kyrkan/En bok om Sala socken, Sala 1950 s 251-284/
Karlsson, Lennart: Medieval ironwork in Sweden, Volume II - Stockholm 1988, s 419-422
Redelius, Gunnar: Sala sockenkyrka - Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1988
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952

Övriga tryckta källor
Salaposten 1931-11-11: Reportage om återinvigningen efter inre renoveringen 1931
VLT 1956-11-08: Vid Sala sockens kyrka, artikel som bland annat berör 1765 års altartavla, av signaturen Vaskare Jan.

För specifik information om respektive händelse med årtal, upphovsmän och källa, se bifogad PDF med bifogad händelselista.

I långhuset finns 34 helt eller delvis bevarade medeltida takstolar med stommen efter trätunnvalv bevarat. Ca 0,80-90 m i cc avstånd mellan takstolarna. Sentida förstärkningar har gjorts mellan takstolar och av en del takstolar. Övre hanbjälke har funnits i varannan takstol. Nuvarande hanbjälkar är sekundära men i mitten av långhuset finns en sprättäljd kvar. En torntyttare revs 1715. Urtag finns i takstolar som påvisar delar av konstruktionen. Valvbågarna är fästa med både dymlingar och spik. Dymlingarna är eventuellt av lövträ.

I vapenhuset finns fyra takstolar. De två västliga har ett helt ämne som bildar ytterformen för tunnvalv, de två övriga har kortare ämnen fästa mellan högben och hanbjälke.

Kyrkans taklag är till stora delar bevarat sedan uppförandet kring år 1282. I takkonstruktionen finns ovanliga tekniska lösningar, hög noggrannhet och raffinerad behuggning. Vapenhusets taklag har daterats till omkring år 1316. Sakristian har en sentida konstruktion.

Nyligen gjorda takarbeten är utförda på okänsligt vis. För lång spik har använts vilket lett till urslag på insidan. Utbytta delar av taktro är troligen gjorda helt i onödan, en skiva utvändigt för fäste av spik hade räddat den äldre taktron.

Övriga fynd på vinden: Stege tre meter lång, ursprunglig längd, eventuellt från taklagets byggår. Stegen har sprättäljda sidostycken klyvda ur halvklovor. En klätterställning gjord av äldre sprättäljt virke (inkräktar på trävalvslagningen) finns i västra gaveln. Restes ev. i samband med upptagning av gluggar eller då valvslagning gjordes. En ev. längdförstärkning av ursprungligt sprättäljt virke, delvis inknutat i högben., Inträde till kyrkan sker genom vapenhuset som har ett kryssvalv med förkroppningar på ribborna och målningar av Albertus Pictor. Golvet består av hyvlade kalkstensplattor och i mitten ett fält gjutjärnsplattor. Mot västra väggen är den ursprungliga ingångsdörren idag uppställd, bestående av tjärade furuplank med avancerat, medeltida smide. Till kyrkorummet leder en marmorerad pardörr på balansgångjärn med spetsbågigt överljusfönster, insatt 1889-90.

Kyrkorummet domineras av tre stjärnvalv, slagna på 1460-talet och bemålade av Albertus Pictor, liksom väggarna. Längst upp i valven sitter skurna valvbrickor. På långhusets norra mur är de medeltida figurmålningarna delvis övermålade med kurbitsartade bladslingor från 1600-talet. I syfte att accentuera den medeltida atmosfären har fönstrens inre bågar blyinfattat nyantikglas. Bänkinredningen är sluten, tillverkad 1931 med rektangulära gavlar, numera målade i blågrått med tegelröda uppläggningar. Bänkinredningens golv består av spontade, fernissade furubräder. I gångar och kor ligger plattor av släthyvlad grå kalksten.

Koret ligger två låga trappsteg ovanför långhuset och fick 1931 sitt befintliga marmorerade altare och sluten altarring med spegelindelade fyllningar. På altaret är ett medeltida altarskåp från Bryssel uppställt. Bakom finns ett trekopplat fönster med bladmönstrad glasmålning.

Från koret leder en plåtklädd plankdörr till sakristian, byggd 1761 med vitkalkade väggar och två spetsiga kryssvalv. I nordöstra valvpelaren finns en öppen eldstad. Golvet består numera av skråspikade furubräder som oljats.

Norra korsarmen som utbyggdes 1756 har vitmenade väggar och kryssvalv utan ribbor. På norra väggen sitter en målad panel från 1648, vilken hört till en predikstol. Idag är denna del av kyrkan inredd till dopplats.