Slakteri

Tillkomsten av Slakthusområdet har sin bakgrund i skråväsendets avskaffande på 1860-talet. Myndigheterna förlorade då kontrollen över kötthanteringens hygien och en rad privata slakterier etablerade sig inom och strax utanför tullarna. De hygieniska förhållandena vid de privata slakterierna var usla och myndigheterna verkade för att återinföra en offentlig slakterihantering. 1912 infördes slakttvånget som innebar en monopolställning för de offentliga slakthusen. I början av 1900-talet tilläts Stockholms stad att inrätta ett offentligt obligatoriskt slakthus och en kreatursmarknad. Diskussioner om lokalisering hade pågått sedan 1870-talet och slutligen mark som tillhört Enskede Gård bl.a. av den anledningen att spårtrafik kunde anordnas. Gustaf Wickman utsågs till ansvarig arkitekt för området och byggnadsarbetena inleddes 1906. I januari 1912 hölls det högtidliga öppnandet under närvaro av kungen samt representanter för regeringen och Stockholms stad. På området uppfördes ett 20-tal byggnader; slakthallar, hallar för kreatursförsäljning, stallar, kontorsbyggnader, kylhus, maskinhus samt bostäder för veterinärer och slaktare. Byggandet blev i stor utsträckning en uppvisning i nya konstruktioner och material. Det numera rivna lokomotivstallet var Sveriges första byggnad i armerad betong och flera byggnader inrymde ny teknik som centralkylsystem, pann- och maskincentral och avlopp. Byggnaderna har tydliga jugenddrag och uppfördes med en ny sorts tegel tillverkat av sand och kalk. Som takmaterial användes eternitplattor som även det var ett nytt material.

Källor: Stockholm utanför tullarna- Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Söderström, Göran (red.), Stockholm 2003, Slakthusområdet 1912-2002, en jubileumsskrift, Stockholm 2002