Allmän karaktär
Brahekyrkogården (eller Visingsö kyrkogård som den också kallats)
består av en gammal del i öster och en ny del i väster som skiljs åt
av en väg. Gamla delen sträcker sig som en smal rektangel längs
denna väg. Kyrkan ligger mitt på kyrkogården med koret mot öster
och delar rektangeln i två delar. Söder om kyrkan är kvarter A
(beteckningarna är författarens egna). Norr och öster om kyrkan
är kvarter B och längs muren i nordväst det lilla kvarteret C. Nya
kyrkogården har en närmast kvadratisk plan och indelas av gångar
i kvarter D längs sidorna, kvarter E i sydost, kvarter F i nordost
och kvarter G i nordväst. I sydväst står klockstapeln och nordost
om denna är en minneslund.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omgärdas av en minst tvåhundraårig kallmur.
Den består av grovt tuktad marksten nedtill och upptill av råbruten
kalksten. Invändigt är det en fyllning av småsten. Murens mått är
ca en meter i höjd och bredd. Nya kyrkogården omges av ett svartmålat,
ursprungligt gjutjärnsstaket från Åminne bruk (inskription
på grindstolparna) med tre längder rundjärn som bärs av räffl ade
stolpar med spjutspetsar som krön.
Ingångar
Gamla kyrkogården har ingång i väster i anslutning till kyrktornet
samt i norr och öster. Ingångarna fl ankeras av murade grindstolpar
med satt form och åttkantig plan. Dessa är samtida med kallmurarna,
men försedda med en tjock puts. Fälten är spritputsade och
omfattningarna slätputsade. Avfärgningen är en gulbruten kalkfärg
av samma slag som på kyrkan. Stolparna är avtäckta med fl acka tak
som är kopparplåtstäckta och bär kopparplåtsklot. Den östra entréns
södra stolpe är skadad till såväl avtäckning som puts. Nämnda
entré har två trappsteg av huggen sten. Västra entréns norra stolpe
har putsen borthuggen nedtill, vilket ger ett stympat intryck. Alla
ingångarna saknar idag grindar. Nya kyrkogårdens huvudingång är
placerad i öster mitt framför gamla kyrkogårdens västra ingång. Den
har en gjuten pargrind i stil med staketet, mellan räffl ade gjutjärnsstolpar
som kröns av spjutspetsar. I nya kyrkogårdens båda norra
hörn är enkla järngrindar.
Vegetation
Gamla kyrkogården saknar idag helt trädkrans, dock växer några
karaktärsskapande gamla lönnar och ekar utanför kyrkogårdsmuren
i norr och öster. Nya kyrkogården har längs östra sidan en rad av
tämligen unga lönnar. En ung trädrad växer även längs västra delen
av den öst-västliga gångens södra sida.
Gångsystem
Alla gångar är grustäckta. Gamla kyrkogården har två gångar som
leder från entréerna i norr och väster rakaste vägen till kyrkporten.
Ytan framför tornet är helt grusad med en halvcirkel av kullersten
vid porten. En mindre grusgång leder från norra gången till korporten.
En grussträng är lagd runt hela kyrkan. Nya kyrkogården
knyts samman av ett stort antal rätvinkligt utlagda grusgångar. En
öst-västlig delar kyrkogården i två delar, varav den norra genomlöps
av nord-sydliga grusgångar mellan gravraderna.
Gravvårdstyper
Brahekyrkogården uppvisar gravkonst från 1600-talet och framåt.
Äldst är en kalkstensvård med relief av samma art som vårdarna på
Kumlaby kyrkogård. Från 1800-talet fi nns fl era fi na prov på nyklassicismens
handhuggna, strama kalkstensvårdar med antikiserande
former. Förra sekelskiftets industrialiserade gravkonst är rikligt företrädd
med resliga vårdtyper av granit, vanligen i form av bautasten
eller obelisk. Polerad svart granit är det dominerande materialutförandet.
Bruket av grusbäddar med stenram var vanligt bland dessa
och höll i sig ända fram till och med 1950-talet. Med bestämmelser
om maximihöjd på vårdar kring 1940 började status visas i bredd
istället för höjd. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina
former samt mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade
utbudet av tillverkare, vilka ofta brukade samma kataloger. En annan
orsak var tidens kollektivistiska samhällsanda. De yngsta vårdarna
har mer individuellt präglad utformning och gärna mer naturliga
former. Påtaglig är förkärleken för stenmaterial med bjärta kulörer,
som labrador, vilket vid polering blir iögonenfallande.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A utgör gamla kyrkogårdens södra del. Det är en sammanhängande
gräsmatta med spridda vårdar. Endast i västra hälften
bildar de sammanhållna nord-sydliga rader. I östra hälften står
vårdarna mycket glest och stora ytor är tomma.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet i kvarter A är rikt med stor variation i tid och
form. Den äldsta vården är huggen i kalksten under 1600-talets andra
hälft. Den vittrande inskriptionen förmedlar att den gravlagde
hade en position på Visingsborgs slott under greve Per Brahe d.y.
På baksidan är en relief av Kristi korsfästelse. Uttrycket är samma
som på Kumlabyvårdarna, vilka tillskrivits Per Brahes stenhuggare
Peter Ingewallsson. Av okänd ålder är en liten sandstensfl is utan inskription.
En handhuggen nyklassicistisk kalkstensvård är rest 1869
över en organist. Invid denna står ett kors i samma material. Två
originella smidesvårdar är av en typ som bara har sin motsvarighet
på Kumlaby kyrkogård. Nio vårdar från sent 1800-tal är industriellt
framställda. Flertalet av dessa högresta vårdar är av polerad svart
granit i obeliskform. Den största på ca två meter är rest över kronojägare
Engvall och står invid västra kyrkogårdsentrén. Där fi nns
också kvarterets enda två grusgravar som bevarats, båda från 1930
och tillhörande nämnda släkt. Dessa har låga vårdar i grå granit.
I anslutning fi nns en häll från 1949 över prosten J M Danielsson.
Från 1930-talet och fram till idag fi nns i kvarterets västra hälft ett
tiotal låga, rektangulära vårdar av vanlig typ, de fl esta i svart eller
grå granit. Sju vårdar är tillkomna så sent som på 2000-talet och
visar på ett förnyat brukande av kvarteret. Bland äldre vårdar fi nns
många med titel: kronojägare, hemmansägare, kaféidkerska, prost,
lantbrukare, handelsföreståndare, byggmästare, skräddaremästare,
organist, kyrkvärd.
Kvarter B och C
Allmän karaktär
Kvarter B består av nord-sydliga gravrader norr och öster om kyrkan.
Vårdarna är vända mot väster. Direkt norr om kyrkan fi nns inga
vårdar med undantag för en vid sakristian. Kvarter C utgör en och
en halv gravrad längs kyrkogårdsmuren i väster. Kvarteren består
av sammanhållna gräsmattor.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet speglar hela 1800- och 1900-talen, från handhugget
till maskinpolerat. De yngsta vårdarna befi nner sig i sydost
och utgörs av små naturligt formade stenar från 200305 som har
urngravskaraktär. Den äldsta vården är från 1816 och rest över kontraktsprosten
Johannes Almquist, Kyrkoherde på Wisingsö i 47
år. Den strama kalkstensvården står inom en grusbädd som hägnas
av ett smidesstaket. Ytterligare fyra nyklassicistiska kalkstensvårdar
fi nns inom kvarter B, härrörande från 185762. Alla är de handhuggna
med typiskt antikiserande krön. Ännu en dylik vård som
varit rest över kyrkoherde Ekman är idag skadad och borttagen,
men bör återföras efter restaurering. I kvarter B fi nns två grusgravar
till bevarade. Från den ena reser sig en hög obelisk från 1913 över
en riksdagsman. Den andra rymmer vårdar över medlemmar av
familjerna Hjertstedt och Ohlin från 18782002. Ett fåtal vårdar
speglar det förra sekelskiftets industriellt producerade obelisker
och bautastenar. Den till antalet helt dominerande vårdtypen är
den låga och rektangulära som kännetecknar efterkrigstiden. De
har ofta ett avskalat formspråk och är tillverkade av svart eller grå
granit. Merparten är från 1950-, 60-, 70- och 80-talen. I kvarter
C fi nns bara denna vårdtyp. Bland framför allt de äldre vårdarna
fi nns många titlar: konstnär, nämndeman, skeppare, med. doktor,
riddare av Nordstjärneorden respektive Vasaorden, med. lic., provincialläkare,
fi l. kand., kyrkovärd, lantbrukare, kontraktsprost,
riksdagsman, hemmansägare, köpman.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D utgör gravrader längs nya kyrkogårdens sidor. Kvarteret
är ett typiskt köpegravskvarter med många familjegravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet präglas helt av köpegravar från 1800-talets slut
och 1900-talets förra hälft. Endast enstaka vårdar är senare. De
äldre är högresta obelisker och bautastenar i huvudsakligen polerad
svart granit medan de yngre är utformade som låga gavlar till sten-
ramar eller har den rektangulära form som blev vanlig kring 1940
och dikterades av bestämmelser om maxhöjd. Bland de yngre är
opolerad grå granit något vanligare. Nästan alla gravarna har haft
grusbädd, idag kvarstår bara åtta, varav en med häckomgärdning.
Några vårdar är mer ovanliga, exempelvis ett marmorkors och den
1700-talsinspirerade kalkstensvården från 1929 över en lärarinna
med änglahuvud i relief. Titlar är vanligt förekommande, utan jämförelse
vanligast är hemmansägare, därutöver finns: barnmorska,
lärarinna, kyrkoväktare, nämndeman, handlande, civilingenjör,
häradsdomare, doktor, kyrkvärd, trotjänarinna, kronolänsman, jägmästare,
riddare av Vasaorden, sjökapten. Fem vårdar bär referens
till Svenska missionsförbundets sångbok (Sv. Mfb.) och är tydliga
tecken på frikyrklighet.
Kvarter E och F
Allmän karaktär
Kvarter E och F med sina glest stående vårdar i gräsmatta upptar
nya kyrkogårdens östra hälft. E i söder utgörs av barngravar och F i
norr av allmänna linjen. Vårdarna är placerade i nord-sydliga rader,
vända mot öster. Kvarter E:s västra hälft är outnyttjad och planerad
att brukas som urnlund.
Gravvårdstyper
Inom E fi nns nästan uteslutande små liggande hällar av svart eller
grå granit. Vårdarna härrör från 1911 till 2003 med tyngdpunkt
på 1900-talets förra hälft. Alla är de lagda över barngravar. Kvarter
F uppvisar i sin östra hälft rader med glest stående vårdar, varav
de fl esta är ganska högresta och endast ett fåtal har den låga profi l
som vanligen förknippas med allmänna linjen. I väster har kvarteret
tagits i anspråk för rader av nya gravvårdar från 1960- till 90-talet.
Vårdbeståndet i allmänna linjen spänner från 1893 till 1936 med
endast små brott i kronologin. Flertalet är av svart granit. Ett unikum
är en vittrad trävård, den enda som bevarats av åtminstone
sju trävårdar på denna kyrkogård (som dokumenterades 1988).
Ursprungligen har antalet sannolikt varit ännu större, liksom på
fl era andra kyrkogårdar i länet. Idag är trävårdarna i allmänna linjen
en i princip försvunnen företeelse. De enda titlar som förekommer
i vårdbeståndet är hemmansägare, lantbrukare och snickare. Det
är relativt vanligt med referenser till Svenska missionsförbundets
sångbok, åtta stycken. En referens till Harpoljud är ovanlig och
får likaså ses som ett tecken på frikyrklighet.
Kvarter G
Allmän karaktär
Kvarter G utgör nord-sydliga, dubbla gravrader som åtskiljs av
grusgångar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet spänner från 1919 till 1996. Gravvårdarna står
kronologiskt med de äldsta i väster. Bland de äldsta vårdarna fi nns
ett antal som är påkostade, med reslig profi l, bl.a. två stycken med
karaktäristiska jugendrosor. Från 1930-talet rör det sig uteslutande
om en låg och rektangulär profi l, först vanligen i svart granit, senare i
grå. Ursprungligen försågs alla gravar, ännu på 1950-talet, med grusbädd
och stenram. Idag kvarstår bara sju grusgravar, från 193855.
En solitär bland de yngsta vårdarna är ett stort granitkors på sockel
från 1904 över kyrkoherde August Bursell. Titlar är sparsamt förekommande
inom kvarteret och fi nns nästan bara på äldre vårdar:
hemmansägare, murare, sjökapten, kantor, smedmästare, brevbärare,
lantbrukare, lärarinna, folkskollärare, barnmorska, ingenjör,
sjöingenjör, sjömaskinist, kyrkväktare, fl ygledare, skräddare. Bara
en vård bär referens till Svenska missionsförbundets sångbok.
Minneslund
Minneslunden från 1992 utgörs av en gräsmatta med uppställningsplats
för blommor och ljus med bärare i smide och glas. På en
natursten sitter en kopparplåt från kyrkans tak med ett bibelord.
Väster om gräsmattan är en grusad yta med parkbänk, omsluten
på tre sidor av en idegranshäck.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
