ASPUDDEN

Aspudden
Förstaden Aspudden och industriområdet Vinterviken breder ut sig mellan Essingeleden i öster och Mälaren i väster, mellan Mörtviken i norr och Hägerstensvägen i söder. Aspudden är en levande stadsdel med omväxlande bostadsbebyggelse. Här finner man hyreshus i jugendstil från förra sekelskiftet, 1940-talets punkthus och lamellhus på de höglänta partierna och några bostadshus från 1990-talet, som förtätat bebyggelsen. I stadsdelen finns också skola, parker, idrottsplats, T-bana, affärer, bad, kyrka och sköna promenadvägar utmed Mälaren. Några av dem leder ner till Vinterviken och den industribebyggelse som finns kvar sedan Nobels dagar. Aspudden är en stad i staden.

Stadsdelen växer fram
Trakten var förr lantlig med bördig åkermark mellan bergshöjderna i norr och söder. Vid nuvarande Hägerstensvägen låg gårdarna Stora och Lilla Aspudden. Strax efter sekelskiftet utvecklades Aspudden till en av Stockholms första hyreshusförstäder avsedd för tjänstemän och arbetare. Det fanns många närliggande arbetsplatser för stadsdelens invånare. Flera fabriker hade startat på Södermalm och i Liljeholmen. I Älvsjö låg L M Ericssons telefonfabrik, i Vinterviken Nobels riskfyllda sprängämnesfabrik.
År 1722 var Aspudden torp under Hägerstens gård, som under denna tid tillhörde Årsta säteri. Aspudden låg således utanför Stockholms jurisdiktion och inkorporerades med staden 1913. Det privata företaget Byggnads AB Manhem, som bildats 1894, köpte upp den mark som tillhörde Hägersten. Syftet var att börja uppföra bostadshus med stadskaraktär för de arbetare som flyttat till storstaden som en följd av den snabbt växande industrialiseringen. Det var dock först sedan en spårvagnsförbindelse öppnats till Liljeholmen 1911 som inflyttningen till den nya stadsdelen tog fart. Byggnadsföretaget hade en social och ideell inriktning och vände sig främst till arbetarbefolkningen på bl.a. Södermalm. År 1912 gav företaget ut en lockande broschyr om det nya fina bostadsområdet som man kunde nå med Södra förstadsbanan för 5 öre: "Aspudden är en i arkitektoniskt och hygieniskt afseende fullkomligt modärn och tidsenlig förstad". Denna förstad skulle få ett flertal anläggningar - också de i Byggnads AB Manhems regi - som säkerligen blev omtyckta av invånarna: en biograf och en dansbana, parker och koloniträdgårdar, affärer och en telefonstation. För barnen ordnades en lek- och idrottsplats, men barnen fick gå i Midsommarkransens skola eller i Blommensbergs folkskola vid sjön Trekanten. Badet vid Schlytersvägen invigdes först 1925.
Den monteringsbara S:t Sigfrids träkyrka invigdes 1900 under namnet Stefanskyrkan och låg ursprungligen i hörnet av Thulegatan/Frejgatan. Efter tre år fick den lämna plats för ett bostadshus och flyttades till Aspudden, där den ligger högt upp på berget nära Essingeleden med en vacker utsikt över staden, en vy som dock beskars när leden drogs fram på 1960-talet.

De första stadsplanerna och de första hyreshusen
Arkitekten Per Olof Hallman, banbrytare vid sekelskiftet för ett nytänkande i stadsplaneutformning, skapade den stadsplan för nybyggelse utmed Hägerstensvägen som antogs 1906. Öppenhet i gatu- och gårdsmiljöer blev ett riktmärke och den nya bebyggelsen anpassades till terrängen. Planen reviderades året därpå av Allmänna Ingenjörsbyrån med mer rätlinjiga gator och mer innerstadsliknande bebyggelse samt utvidgades 1913. Bostadshusen i rad utmed den breda Hägerstensvägen uppfördes på 1910-talet och fick en enhetlig arkitektonisk utformning i en sparsmakad jugendstil. Arkitektfirman Hagström & Ekman, som var en av de största i Stockholm och svarade för många rikt dekorerade hus särskilt på Östermalm, ritade de flesta husen. Även arkitekten Albin Brag var verksam i området. Hyreshusen uppfördes i tre våningar med inredd vind. Fasaderna slätputsades och avfärgades i ljusa, företrädesvis gula och beige toner som var på modet. Fönstren fick små rutor i övre partiet och de olikformade takfallen försågs med lertegelpannor. Denna tidiga enhetligt samlade flerfamiljsbebyggelse utanför stadens tullar för arbetare och tjänstemän är i sitt slag unik i Stockholm.
Bostadshusen innehöll en stor mängd smålägenheter som försågs med kakelugnar i rummen. Köket, eller kokvrån, fick rinnande kallvatten och utrustades med järnspis och diskbänk av zinkplåt. Torrklosett fanns i farstun, men ersattes redan på 1920-talet av wc. Några hus hade affärer med dagligvaror i bottenvåningen.

Förtätning och sanering av bebyggelsen under 1930-80-talet
Snart nog steg befolkningstalet och en förtätning med nya bostadshus i några kvarter mitt i området påbörjades på 1930-talet, t.ex. vid Segersälls väg-Schlytersvägen.
En förändringsprocess vidtog på 1940-talet då ett flertal hyreshus uppfördes norr om Hägerstensvägen i allmännyttans regi. Den stadsplan med byggnadsbestämmelser som antogs av stadsfullmäktige 1918 reviderades på 1940-talet och fastställdes 1944. Skälet till översyn av den äldre planen var att den planerade, kompakta bebyggelsen inte uppfyllde tidens krav på ljus och luft. Bebyggelsens utformning och gruppering studerades på nytt och de planerade punkthusen med fyra våningar och 11 meters bredd fick en luftigare placering, bl.a. vid Blommensbergsvägen-Hägerstensvägen. Vid Sigfridsvägen-Schlytersvägen uppfördes lamellhus i tre våningar. Ett flertal av den tidens namnkunniga arkitekter - bland dem Thure Bergentz, Axel Garpe som arbetade för HSB, Sture Frölén, Ernst Grönwall och Waldemar Conradsson - fick i uppdrag att utforma bebyggelsen.
1940-talets husfasader kläddes med tegel eller putsades och avfärgades i ljusa toner. Särskild omsorg lades vid detaljutformningen av t.ex. dörrpartierna. Gavlarna försågs med vinklade "burspråksfönster" eller franska fönster med galler. Lägenheterna var relativt små men funktionella, tack vare en genomtänkt planlösning som också gav bra ljusinfall. Aspuddens första egna skola byggdes i kv. Hemgården vid Blommensbergsvägen och togs i bruk 1947.
Mellan Jakobsdalsvägen och Örnsbergsvägen och vid Skärslipargränd uppfördes bostadshus på 1950-talet. På det forna koloniområdet vid Hägerstensvägen i områdets östra del byggdes på 1960-talet några trevåningshus. En gradvis förslumning av stadsdelen ledde på 1970-talet till en större upprustning av det äldsta bostadsbeståndet. Beslut om sanering hade föregåtts av hot om rivning, men det visade sig bli billigare att bygga om husen. Detta skedde dock på bekostnad av att en stor del av husens ursprungliga inredning byttes ut och att planlösningar ändrades genom hopslagning av smålägenheterna till större.

Vinterviken
Nitroglycerin Aktiebolaget - en industrihistoriskt viktig anläggning som skulle få världsrykte - grundades 1865 i Vinterviken av Alfred Nobel. Endast ett fåtal byggnader finns kvar från verksamhetstiden fram till 1920-talet, då företaget flyttades till Gyttorp. Svavelsyrefabriken i tegel, en av de största byggnaderna, byggd 1890, har dock efter långvarigt rivningshot rustats upp som ett Skulpturens hus.

Senare tiders förändringar i stadsdelen
Komplettering av bebyggelsen i stadsdelen har skett ända fram till 1990-talet och ytterligare obebyggd mark i norra delen planeras för äldreboende. Det nära läget till innerstaden och tunnelbanan mitt i stadsdelen har inneburit att Aspudden blivit attraktivt som bostadsområde. Upprustningen av jugendhusen på 1970-talet var dock inte helt smärtfri. Husens exteriörer har förändrats bl.a. genom utbyte av fönster; några tegeltak har ersatts med plåt. Stadsdelen har ändå kvar sin speciella karaktär med bostadshus som speglar olika tidsåldrars arkitekturmode, med affärer, social närservice och en nyrenoverad S:t Sigfrids kyrka.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Siv Bernhardsson.