textilprov, textil, textilier, fragment

Textilfragment av ljusröd sidencrepe. Dekor av hampalöv (asanoha) i shibori-teknik (knuten reservagemönstring). Enligt uppgift från Bunka-eran (1804-1817). Färgad med s k färgtistel, även kallad safflortistel, på japanska benibana (latin: Carthamus tinctorius), en mycket exklusiv och krävande färg där stora mängder blommor och stor kunskap behövs. För att få röd färg behöver färgaren skifta pH uppåt (mer basiskt) och nedåt (mer syra). Färgen blir obeständig och kan lätt blekna.

Safflortistel kan ge många olika nyanser av gult, rosa och rött. Särskilt i kombination med avancerad, tidsödande shibori (knytbatik) ansågs de safflortistelfärgade textilierna så exklusiva att vilka som fick bära dem reglerades i överlödslagar, bl a under sent 1600-tal.

Yamagata-området har en lång historia av odling av safflortistel och historiskt har blombladen fermenterats och pressats till kakor för att sedan säljas. Bruket att färga med safflortistel i Japan går tillbaka åtminstone till 700-talet, föremål färgade med växten finns i den kejserliga välkända föremålssamlingen vid Shosoin (Nara). Seden att färga med safflortistel spreds längs Sidenvägen och den odlades mycket i både Europa och Asien fr o m tidig medeltid. I Japan har den också använts till att färga rouge och läppstift samt för att trycka rött på träsnitt.

Färger och mönster i Edo-periodens kläder är en historia om komplex social, ekonomisk och estetisk växelverkan. Växtfärger var den primära källan till färg och färgväxterna odlades oftast av bondebefolkningen. Sedan transporterdes de till handlare och vidare till färgare.

Det allmänna ordet för färg (iro) har övertoner av intimitet, sensualism och attraktionskraft. Specifikt den röda färgen har koppling till ungdom. En äldre kvinnas dräkt skulle helst vara "utan färg", dvs utan rött.

Fragmentet uppvisar typisk missfärgning eller påverkan av tidens gång då gulgröna partier kan uppstå vid färgning med benibana. / Petra Holmberg mars 2018

Margit Forsberg okt. 2009: mycket skör.

Gåva från Östasiatiska museets vänner.

Färger och mönster i Edo-periodens kläder är en historia om komplex social, ekonomisk och estetisk växelverkan. Växtfärger var den primära källan till färg och färgväxterna odlades oftast av bondebefolkningen. Sedan transporterdes de till handlare och vidare till färgare. Det allmänna ordet för färg (iro) har övertoner av intimitet, sensualism och attraktionskraft. Specifikt den röda färgen har koppling till ungdom. En äldre kvinnas dräkt skulle helst vara "utan färg" (iro nashi), dvs utan rött. En av de viktigaste röda färgerna kallas beni (från safflortisteln, Carthamus tinctorius, benibana). Dess popularitet har en lång kontinuitet och var en parallell till de mer nertonade, randiga, enkla kläderna från 1700-talet och framåt. För stadsborna blev både rött och knytbatik (shibori) något att accentuera med, använt till linningar och underplagg. Mönstring genom knytbatik (shiborizome) är en tidsödande och därmed kostbar metod som reglerades så att heltäckande knytbatikböver en hel kimono förbjöds t ex 1686. Detta textilfragment förenar färgen rött och tekniken reservagemönstring i form av knytbatik (shiborizome), båda påverkade av överflödslagarna.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Uttagen 20190520 och flyttad tillfälligt pga filminspelning (Dig in Japan) samma vecka. Petra

Kompletterad med hjälp av Statens Konstsamlingars tillväxt och förvaltning och Östasiatiska museet och vänförenings årsböcker.

Textile fragment with design of stylised hemp leaves (asanoha). Early 19th C. Silk crepe with reservage decoration in tie-dye (shiborizome). H 42 cm, W 32 cm. Gift of the Friends of Far Eastern Antiquites.

Colours and patterns in the clothing of the Edo period are a story of complex social, economic and aesthetic interaction. Plant dyes were the main source, and the plants were most often grown by the peasant population. They were then conveyed to dealers and so to dyers. The general word for colour (iro) has connotations of intimacy, sensualism and attractiveness. Red especially is associated with youth. An older woman´s dress ought preferably to be "colourless" (iro nashi), i.e. without any red. One of the important shades of red is called beni (after the safflower, Cartamus tinctorius, benibana). Its popularity has a long continuity and was a parallell trend to the more restrained, striped, plain garments of the 18th century and onwards. To the middle class, both red and tie-dyeing became a means of actuation and were used for shifts and undergarments. Patterning by tie-dyeing (shiborizome) is a time-consuming and therefore expensive method which was regulated in such a way that tie-dyeing of whole kimonos was proscribed, for example, in 1686. This textile fragment combines the colour red and the technique of reservage patterning in the form of tie-dyeing (shiborizome), both of which were influenced by sumpturay laws.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH