Kam

Kam för kvinna med dekor av tranor och tallar. Sannolikt 1800-tal. Guldlack på trä (maki-e).

Hårprydnader för kvinnor som kammar, hårpinnar (kogai) och andra hårsmycken som exempelvis hårnålar (kanzashi) var gjorda i lackerat trä, sköldpaddsskal och metall, ofta med olika inläghgningar och dekor som guldlack. Kvinnofrisyrens förändring gick från tekniskt enklare till mer avancerade frisyrer uppbyggda i avsatser under Edo-periodens gång. Användandet av två eller fler kammar i frisyren uppstod omkring 1716-1735. Frisyren förändrades bl a genom att det blev modernt med sidohårvalkar. Smycken av västerländsk typ började användas i samband med övergången till västerländsk klädsel, hårprydnaderna kan ses som en sorts smycken förlagda till håret. Ett exempel på frisyrrelaterat föremål för män är den hårnål (kogai) som brukar finnas instucken i parerplåten till svärdet.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Hair adornments for woemn, such as combs, hairpins (kogai) and other hair jewellery worn, e.g. hair sticks (kanzashi), were made of lacquered wood, tortoiseshell and metal, often with various kinds of inlay and decoration, such as gold lacquer. Women´s hair styles evloved from technically simple arrangements to more advanced ones with the hair bulit up by stages. Between about 1716 and 1735 it became customary to use two or more combs. Hairstyles now acquired wings at the sides. Western-type jewellery began to be used, conjointly with the transition to western apparel, but hair ornaments can be seen as a kind of jewellery worn in the hair. The hair pin (kogai) usually to be found inserted in the sword guard is one example of a hairstyling accessory for men.

Woman´s comb, decorated with cranes and pines. Probably 19th C. Gold lacquer on wood (maki-e). L 9.5 cm. Formerly in the collection of George von Békésy, deposited by the Nobel Foundation.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH