Glasmålningar - en typisk Javanesisk folkkonst
Föga är känt om de indonesiska glasmålningarnas historia. Det faktum att de är målade på fönsterglas gör ändå att vi kan räkna ut när glasmålningar började göras i Indonesien.
Fönsterglas började importeras till dåvarande nederländska Ostindien under 1800-talets senare del av holländare som skulle använda dem i sina nyuppförda hus i europeisk stil. I den inhemska arkitekturen användes inte fönsterglas. Det är alltså under slutet av 1800-talet som de första glasmål-ningarna skapades i Indonesien.
Glasmåleriet är spritt över stora delar av Indonesien men har troligen sitt centrum på Java. Under 1900-talets första årtionden, då fönsterglas ännu var dyrt och svåråtkomligt för de flesta, lät den inhemska aristokratien göra glas-målningar på beställning. Kretsen av beställare vidgades så småningom till för-mögna, ofta muslimska, köpmän, som gärna beställde islamiska motiv från konstnärerna.
Glasmåleriets stora blomstringstid inföll under 1930-talet, sedan priset på fönsterglas dalat kraftigt. Konstnärerna, som ofta kom från bymiljö, var själv-lärda. Deras glasmålningar såldes på de lokala marknaderna, både i städerna och ute på landsbygden. På senare tid har schablontryck och bildkalendrar i allt större utsträckning ersatt glasmålningarna som väggdekoration i de javanesiska hemmen. På landsbygden förekommer de ännu, även om deras blomstringstid för länge sedan är förbi.
Teknik
De tidiga glasmålningarna är målade i samma teknik som de javanesiska skuggspelsdockorna, wayang kulit. Dessa skuggspelsdockor är gjorda i per-gament och målade med färgpigment blandat med fisklim, ancur lempeng,
och vatten, och uppblandat med aska från skalet av en frukt, kepuh jangkang, (Sterculia foetida). Redan under 1930-talet övergick somliga konstnärer till oljefärg, som dock aldrig blev riktigt populär och snart ersattes av emaljfärger. De billiga syntetiska emaljfärger som sedan 1960-talet saluförs i de lokala järnaffärerna har numera helt ersatt tidigare färgsorter.
Motiv
Någon systematisk inventering av vilka motiv som förekommer på de indo-nesiska glasmålningarna har ännu inte gjorts. Några motiv är dock mycket vanliga:
Wayang- eller skuggspelsmotivet
Det javanesiska skuggspelet var ursprungligen rituellt till sin karaktär och spelades vid rituella fester, knutna till viktiga moment i risets växtcykel, till viktiga tidpunkter i den javanesiska och muslimska kalendern och till avgörande händelser i en individs livscykel. Skuggspelet hämtar framför allt sina teman ur det hinduiska eposet Mahabharata. Några av de populäraste hjältarna i detta epos, de fem Pandawa-bröderna, med söner, allierade och fiender förekommer ofta på glasmålningarna, liksom Semar, tjänare-gycklare-förhinduisk gud, allt-i-ett, och hans söner Petruk, Gareng och Bagong.
Ursprungligen framställdes figurerna mot en enfärgad ljus grund som efteriknade skuggspelsskärmens neutrala bakgrund. I senare målningar kan en antydan till landskapsbakgrund finnas.
Glasmålningarna framställs ofta i par och hängs upp som pendanger, ofta på ömse sidor om dörren på den vägg som delar husets främre (officiella) del från den inre privata. I glasmålningar med wayang-motiv utgörs de två pendang-erna oftast av två antagonister som möts i envig.
En skuggspelsföreställning utspelar sig i en tidlös värld, i rituell tid. Skuggspelets gycklarfigurer kan förflytta sig från den tidlösa världen till den nu existerande världen och tillbaka igen, eller fram och åter mellan rituell och seku-lär tid. Därför får de ofta tjäna som språkrör och uttrycka den 'lilla människans' missnöje med sociala och ekonomiska missförhållanden, en kritik som av hävd varit tillåten inom wayangspelets ram.
I glasmåleriet framställs gycklarna med förkärlek i komiska och dråpliga situationer
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
