flagga

52. Ett nytt millennium

”Idag är det bara fem veckor kvar till nyårsafton”, viskade Linda till sin bänkkamrat.
”Ja, och snart är det jullov”, svarade Sara tyst. ”Tiden har gått jättesnabbt!”
De log mot varandra och fortsatte teckna. De höll på att rita av blommor från en trädgårdsbok.
”Glöm inte luciaträningen i eftermiddag. Vi samlas i gymnastiksalen efter sista rasten,” påminde fröken som hette Majlis.
I samma ögonblick ringde skolklockan. Eleverna rusade upp från bänkarna. Utomhus hade vinden mojnat och snöflingorna dalade stilla från skyn.

”Hjälp till med snögubben!” ropade Arvid som gick i samma klass.
Snart vara alla skolbarnen i full gång med att rulla klot och leta efter grenar till armarna. De hann nästan färdigt innan skolklockan ringde in. Nu skulle de ha historia. Den här månaden läste de om Skånes historia. Och hur det hade varit i Helsingborg för länge sedan.
”Har ni tänkt på att ni faktiskt är en del av historien och att ni kommer att leva under två årtusenden?” sa fröken.
Barnen såg förvånade ut, ingen hade tänkt på det förut.
”Vi har fått en inbjudan av museet att komma till Kärnan på årets sista dag. Vår millennieflagga ska tillsammans med de 51 andra drapera Kärnan! Det är vad jag skulle kalla en historisk händelse”, fortsatte fröken.
Hon höll stolt upp ett stort papper med sirliga bokstäver. Barnen blev med ens uppspelta. Vad spännande att få komma till Kärnan på årets sista dag!

”Fröken, vad kommer att hända med flaggorna?” undrade Arvid.
”Jo, flaggorna ska sys ihop i långa längder. På nyårsafton ska längderna hängas ut från Kärnans topp. Flagga 52 ska hissas i flaggstången”, berättade fröken. ”Sedan ska 52 kanonskott skjutas. Ett skott för varje vecka. I framtiden kommer flaggorna att förvaras i museets magasin i all evighet. De finns nog kvar till nästa millennieskifte om tusen år!”
Hon satte upp inbjudan på tavlan. Eleverna började tala i munnen på varandra. Först lucia, som de hade tränat på i flera veckor, sedan julen med alla julklapparna och inte minst jullovet. På nyårsafton skulle de träffas på Kärnan och höra kanonskotten. Vad roligt allt skulle bli!

”Tysta! Nu vill jag att ni försöker föreställa er hur det kan ha varit för barn i Helsingborg för hundra år sedan och hur det kommer att vara här om hundra år.”
Barnen tystnade igen. Några såg fundersamma ut. Det var ingen lätt uppgift. Linda försökte komma ihåg vad morfar berättat. Tankarna snurrade i huvudet.
”Vilken svår uppgift,” suckade Linda. ”Jag får nog hälsa på morfar i morgon. Han är jättegammal och kommer ihåg nästan allt som har hänt.”
”Vilken bra idé. Det är nog bäst att fråga någon som har levt länge”, instämde Sara.

Flickorna började skriva ner vad de lärt sig om det gamla Helsingborg. De skrev om folkskolan som kommit 1842, om de rika konsulerna och om ångbåtarna som gick till Mölle och Danmark. Linda och Sara märkte att de faktiskt visste ganska mycket. Efter luciaträningen hade de sällskap hem. I vanliga fall brukade de vara pratglada, men den här eftermiddagen gick de i sina egna tankar. Båda funderade på var fröken hade sagt. Att de var en del av historien fastän de bara hade levt i 11 år. Och att de i framtiden skulle kunna berätta för barnbarnen om hur det var att leva under två årtusenden. Det var en märklig tanke.
----------------

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum
042-10 45 39