MÅLNING

Konstnären Johan Lorens (Nilsson) Riddersporre (1860-1932) föddes i Skåne. Som ung dömdes han för mordbrand. Han flyttar till Danmark, ev där han lär sig måla, och senare till Norge. Han bodde och verkade både i Värmland och Dalsland, men verkar ha haft en ganska ambulerande tillvaro. 1918 flär han ha flyttat till Göteborg där han bosatte sig i Nordstan. Han lär ha bytt till sig mat och öl mot en och annan målning.

Angående kista från Västerlanda (brev från givaren)

Min morfar, Harry Armini var gift med Ida som var dotterdotter till Karl Torkelsson. Harry var en ivrig släktforskare, han började redan som 15-åring år 1900 och fortsatte livet ut. Han talade mycket med äldre människor, och hade som princip att skriva ner allt han hörde, därav kanske ibland lite ovidkommande uppgifter, men jag tar här med allt han skrivit om Karl Torkelsson det är inte så mycket.

Harry och Ida, mina morföräldrar tillbringade somrarna 1920-21 i Västerlanda. Och då bedrev Harry släktforskning. Under 1920-talet och några år före och efter bodde familjen på Norra Gatan 10 i Vänersborg, Harry var då lektor i latin på läroverket där, och en tror jag viktig person i stadens kulturliv. Bland annat var han aktiv i Arbetareföreningen, ofta som föredragshållare.

När jag själv tittar i kyrkböckerna ser jag att Karl ofta benämns Calle, och hans barn ibland Callesson. En av sönerna, John, tog sig f ö namnet Callesson som släktnamn.

I Harrys berättelse finns beskrivningar av Calles barns och barnbarns öden. Framför allt handlar det om födslar, dödsfall, giftermål, flyttar, utbildningar och yrken. Sammanfattningsvis kan man säga att det gick bra för dem i stora drag, särskilt med tanke på att de förlorade sina föräldrar så tidigt. Flera av barnen flyttade till Göteborg, och några stannade kvar på hemorten. Jag har listat barnen med födelseår och några få ytterligare uppgifter på sista sidan, som jag tycker sätter saker i sammanhang.

Harry nämner en spanjor i släkten. Det finns en historia på orten som han skriver om på annan plats, att en överlevande från Spanska Armadan ska ha ättlingar i Västerlanda. Det var ju ett eller ett par skepp som strandade på Bohuskusten. Det är dock vad jag förstår en vanlig historia när bruna ögon förekommer i Bohuslän, så det behöver inte vara så. Hur som helst kan man följa de bruna ögonen genom släktleden från nu och bakåt långt längre än till Calle Torkelsson. När jag med min familj besökte avlägsna släktingar på Sannersby Sörgård i samband med att vi letade efter torpet Gnällen på 1980-talet fick vi höra att det går en sägen i släkten att det vart 100:ade år ska födas en person som ser ut precis som en spanjor.

Utdrag ur Harrys texter

11 IDAS MORFÖRÄLDRAR.

Idas morfar, Karl Torkelsson, var född i Oxås(?) i Hjärtum den 2 juni 1827. Han admitterades 1845, och en honom tillhörig kista med initialerna C(arl) T(orkels)S(on), bär årtalet 1849. Kanske var det året han gifte sig med Anna Maria Johansdotter. Denna var född den 9 december 1831 i Hastered i Hjärtum. Karl (Kalle) var skeppare och hade skuta i älven till en början. Han gick mest på Vänern, men någon gång till England enligt vad som berättats. Då bodde familjen på Kullen under Sannersby i Västerlanda nere vid landsvägen. I kyrkoböckerna kallas han därför omväxlande skeppare, sjöman, båtskarl och åbo. I början av 1860-talet övergav han emellertid sjömanslivet och blev torpare på ett litet torp i Västerlanda under Sannersby Sörgård, benämnt Gnällen. Som torpare här nämnes han 1863.

Torpet låg det är nu ödetorp i naturskön omgivning inåt Ucklumgränsen. Då Karl en morgon kom in i sin ladugård där, fick han se två ögon gnistra i mörkret. Det var en varg. Carl gick efter en yxa och högg ihjäl vilddjuret. När man sedan granskade vargen närmare, upptäcktes det, att hela underkäken var sönderslagen. Troligen hade vargen gjort ett anfall mot en häst och blivit sparkad av denne. Maria hade en gång gjort ett besök i Hasteröd för att hälsa på i sitt föräldrahem. Karl gick då för att möta henne. Han fick då se sin hustru mitt inne i skogen komma släpande på en stor grankasa, med vilken hon sökte skrämma två vargar, som följde tätt efter henne och nappade efter hennes skyddsvapen. Maria var då med barn och mot sådana sades vargarna vara särskilt närgångna. Här kan antecknas, att Karl hade bruna ögon, kanske ett arv från den spanjor, som lär ha varit hans stamfader.

Både Kalle och Maria dogo vid jämförelsevis unga år. Den senare gick bort först. Hon dog söndagen den 21 maj och jordfästes torsdagen den 24 maj 1876. Hon var blott 44½ år gammal, och dödsorsaken var blodkräfta. Omkring hennes bår stodo nio barn, av vilka det äldsta, dottern Amanda, var nära 22 år, men yngsta barnet, sonen Johannes (John), blott var något över tre år gammal.

Kalle Torkelsson dog vid nära 57 års ålder av bölder invärtes i hufvudet måndagen den 11 februari och begravdes söndagen den 17 februari 1884. Nu voro de nio barnen föräldralösa. Av dem var Idas mor Anna ej fullt sexton år gammal, och Johannes, lillpojken, fyllde 11 år två dagar före faderns död.

Kistans förflyttningar

Enligt vad som sagts ska Calle ha använt kistan som sjömanskista, men det kan ha varit högst ett 10-tal år, eftersom han blev torpare i början av 1860-talet.

Efter Calles död bör kistan ha hamnat hos hans yngsta dotter Augusta på gården Backered i Västerlanda. 1908, efter att Augusta avlidit, var Augustas dotter Ida på Gårda för att hjälpa sin moster Anna, min mormorsmor. Hon hade då med sig kistan. När Ida lämnade Gårda för att påbörja en utbildning på Barnvärn i Göteborg tog hon inte med sig kistan, och därmed blev den kvar i vår familj.

När Anna blev änka 1923 flyttade hon hem till sin dotter Ida, min mormor, som då bodde med sin familj på Norra Gatan 10 i Vänersborg. I början av 1930-talet flyttade man till Plantagegatan 5 i Göteborg. Efter Anna ärvde min mormor Ida kistan, och därefter min moster Rut. Rut hade den på lantstället i Bokenäs från början av 60-talet, men blev orolig att den skulle skadas när där var en stöldvåg i början av 1990-talet. I samband med det hamnade den hos mig i Kungälv.

Tavla föreställande torpet Gnällen (ä uttalas här som i trälen)

Calles yngste son John hade affär i Göteborg. Han flyttade tillbaka till Västerlanda 1918, och öppnade då affär vid Kullarna i närheten av Sannersbyn. Samma år gav han och hans fru Märta tavlan till systern Anna, min mormorsmor, när hon fyllde 50 år. Tavlan föreställer barndomshemmet och ska vara målad efter fotografi av konstnären JL Riddersporre. Torpet var redan rivet då. Grunderna finns kvar en bit ovanför Västersjön, norr om de stora vindkraftverken. Där växer fortfarande askar, och jordkällaren ligger ungefär som på bilden. Fast omgivningen är nog lite förenklad. Hembygdsföreningen röjde upp rejält runt Gnällen på 1970/80 -talet, men nu växer det igen. När vi sökte upp det på 1980-talet var det svårt att få grepp om var det fanns, men idag är det lätt att hitta eftersom det är medtaget som fornminne hos Riksantikvarieämbetet. Det förekommer i en kulturarkeologisk utredning som gjordes i samband med planering av vindkraftverken.

Gunnel Ferm

Mars 2021

Bilaga finns.