Byggnationen av sjukhemmet/fattigvårdsinrättningen i Öjestrand, Njurunda. Närmast ses ladugården. Byggnaden vid vattnet är barnhem. På platsen fanns tidigare Svala fattiggård som brann ner 1911.

En modern försörjningsinrättning. Svala nya fattiggård i Njurunda.

Sedan Svala fattiggård i juli 1911 nedbrann till grunden, har det varit besvärligt ställdt med fattigvårdsförhållandena i Njurunda. En del af de mindre byggnaderna vid fattiggården undgingo visserligen förödelsen, men det var dock svårt att bereda alla de husvilla fattiga tak öfver hufvudet. I den af branden skonade tuberkulosstugan och i ett par närliggande gårdar kunde något öfver ett 30-tal fattiga inhysas, de öfriga måste utackorderas i socknen.
Under sådana förhållanden var det af vikt att arbetet med uppförande af en ny fattiggård med det första påbörjades. För att möta de närmaste behofven uppfördes omedelbart en provisorisk köksbyggnad intill brandtomten, och påbörjades byggandet af en uthusbyggnad, inrymmande ladugård och loge, hvilken blef färdig för omkring 1½ år sedan. Redan i februari 1912 kunde man gripa sig verket an med uppförandet af de båda hufvudbyggnaderna, själfva fattiggården och barnhemmet. Det senare blef färdigt och kunde tagas i bruk redan sistlidne februari, den förra byggnaden skulle kontraktsenligt varit färdigt till afsyning 1 aug, i år men arbetet har nu på grund af målarestrejken blifvit något försenadt.
Sedan det blifvit oss bekant, att den nya fattiggården närmade sig sin fullbordan, gjorde en af Sundsvallspostens medarbetare en dag i den gångna veckan ett besök å ort och ställe.
Ett alldeles idealiskt läge detta var det första intryck vi fingo, då vi öfver Hälljums och Bunsta branta backar nådde vår bestämmelseort. Fattiggården ligger på en liten landtunga vid den natursköna sjön Öjens norra strand, och det ståtliga byggnadskomplexet med sitt röda brutna tegeltak ter sig vid annalkandet som en medelstor svensk herrgård, endast saknande den obligatoriska parken. Men den kommer väl också sedan, då allt annat blir riktigt färdigt. Ännu resa sig byggnadsställningarne kring hufvudbyggnaden men när dessa komma bort, och trävirket i en framtid kommer att täckas af kalkputs eller brädpanelning, torde det goda intryck, man redan nu får, komma att ytterligare förstärkas. Hufvudbyggnaden är uppförd i två våningar, oberäknadt jordvåningen och vindsvåningen. Förbindelsen våningarne emellan förmedlas genom två hufvudtrappor, hvartill kommer en mindre trappa samt mathiss, anknutna till köksdepartementet.
I bottenvåningen är den stora gemensamma matsalen samt köksdepartementet. Här finns äfver föreståndarens och föreståndarinnans lägenheter, hvardera om två rum och tambur. Våningens västra hälft inrymmer den manliga afdelningen, där man från ett rymligt och ljust dagrum har tillträde till tre sofrum: ett för sex och två för hvardera tre män. Till afdelningen hör äfven badrum m. m.
I våningen en trappa upp ha vi i byggnadens midt kvinnornas arbetssal, ett stort ljust och trefligt rum med härlig utsikt öfver sjön. Våningen är för öfrigt delad mellan kvinnornas afdelning, likadant inredd som männens, samt sjukafdelningen med dagrum samt ett sjukrum för sex patienter och två för hvardera tre patienter. I samma våning ha vi äfven sjuksköterskans rum och två andra rum för betjäningen, två badrum m. m. På norra sidan finnes två stora piskbalkonger.
Komma vi så till vindsvåningen, som utgör ett litet egnahemssamhälle i smått. Man har nämligen varit nog förtänksam att i likhet med hvad som tillämpats vid flera andra moderna fattigvårdsbyggnader inreda ett antal små rum, afsedda för gifta par, som på gamla dagar hamna på fattiggården, så att dessa ej skola behöfva skiljas. I denna våning finnes nu sex stycken sådana rum, nätta och trefliga.
Vindsutrymmet upptager dessutom några vindskontor samt torkvind. Å denna senare är den stora vattencisternen för uppumpning af vatten till byggnadens behof uppställd. vattenledningen är inledd dels från en kallkälla i berget dels från en tjärn i närheten, så vatten behöfver ej tryta. I samband med vattenledningen äro brandposter uppsatta i hvarje våning. Pumpen för vattenuppfordringen är placerad i källaren.
I källarvåningen finnes äfven pannrummet med två lågtrycks- och högtryckpanna för byggnadens uppvärmning och förseende med varmt vatten samt den stora desinfektionsugnen. Här ha vi dessutom drängkammare, verkstadsrum, torkrum och källare.
Ett litet stycke från fattiggårdsbyggnaden ligger barnhemmet, där närmare ett 30-tal småttingar redan flyttat in. Detta hem för de små är helt skildt från den andra inrättningen. Här finnes således särskildt kök och egen matsal samt arbetsrum och läs- och skrifrum för barnen, allt inrymdt i första våningen, där man äfven inrättat ett badrum, afsedt att kunna mottaga en hel skara små på en gång. Öfre våningen upptages utom af barnhemsförestånderskans rum af fyra stora sofsalar, två med 9 och två med 6 sofplatser. En rymlig balkong finnes utbyggd på norra sidan. I barnhemmet sker uppvärmningen medelst kaminer och kakelugnar.
Mellan de båda byggnaderna finnes en stor jämn gårdsplan, som troligen i en framtid kommer att planteras. Nedanför denna ligger den förut omnämnda ladugårdsbyggnaden, ganska rundligt tilltagen med hänsyn till det rätt stora jordbruket: till fattiggården höra 70 tunnland åker samt mycken skog.
Ritningarne till såväl fattiggårdsbyggnaden som barnhemmet ha uppgjorts af stadsarkitekt N. J. Källander i Sundsvall och byggnadsarbetet har hafts på entreprenad af byggmästare C. A. Pettersson härstädes å hvars vägnar verkmästare K. Malmborg ledt arbetet på platsen. Rörledningsarbetena ha utförts af ingeniör Arv. Nilsson härstädes. Kostnaderna oberäknadt uthusbyggnaden, som kommunen byggt själf stiga till omkring 90.000 kr. Med anseende till de svåra transporterna till byggnadsplatsen skulle kostnaderna säkerligen stigit till betydligt högre belopp, om arbetet ej anlagts så praktiskt som skett. I stället för att ditforsla timmer från sågverken har byggmästaren af kommunen köpt mellan 3 och 4,000 timmer, hvilka försågats på stället medelst en provisoriskt uppställd såg. Och de murtegel som erfordrats för skorstenar och annat, ha slagits genom kommunens försorg.
Byggnaderna stå där som ett bevis i gärning hvad vår södra grannkommun har vilja och förmåga att göra för sina gamla och fattiga den dag krafterna tryta och det blir samhällets sak att sörja för dem samt för de unga, hvilka det ej förunnats att framlefva sin barndom i huld och skydd af ett föräldrahem.

Thord.
(Källa: Sundsvalls-Posten 1913-08-02)