Alnökvinnan som blev kolarbas.
Ett rådigt ingripande då mannen hastigt gick bort
Den kvinna som jag här skall berätta om heter Anna Jonasson bor på Alnö och är nu snart 78 år. Kolar-Anna kallas hon, och den titeln gjorde hon rätt för.
Anna är finska till börden och var gift med en värmlänning, som hette Jonasson, men vi sade alla Jonsson. De hade sju barn och bodde vid sekelskiftet på Johannesnäs på Alnön, där Jonsson var bas vid kolbacken.
Både mannen och hustrun hjälptes år i alla arbeten som förekom. Dessutom hade hustrun hemmet och barnen att sköta och hålla rent och snyggt i det enda rum där de bodde. Gården var avdelad i två rum, det ena för arbetsfolk och det andra för dem själva. Senare fick de hela gården och då hade de bra vad det gällde husrum, sade man.
Vid sidan om sitt eget arbete hade de att se till att ett antal arbetare både kvinnor och män hade arbete och att allt var i sin ordning, räkna ut avlöningar och dela ut dem.
Tiden gick och man kom till strax före jul 1903. Då reste eller rättare sagt gick Jonsson till stan en dag. Någon lägenhet att få åka fanns inte sedan båtarna i alnösundet lagt upp för vintern. Vägen stakades över isen från Johannesvik och till Sund på andra sidan och så var det bara att gå vägen till Sundsvall, och företa återresan på samma sätt.
När Jonsson på kvällen anträdde hemresan och var kommen mitt på alnösundet
gick han direkt ner i en vak
med allt vad han bar på sig och försvann i djupet. En båt hade under dagen brutit upp isen utan att mannen visste om detta. Den tiden var det ju inte så välbeställt med varningar, telefonmeddelanden och sådant.
Man kan tänka sig hurudan jul det blev för hustrun och de sju barnen när meddelandet om olyckan nådde dem på julafton. Milorna stodo och sände ut sin vita rök över platsen, men kolaren, mannen, som skulle sköta alltsammans, var drunknad. Det är att märka att en kolmila om den är nytänd fordrar en plikttrogen omvårdnad och fackmässig skötsel, i annat fall kan det gå galet och milan brinna upp till mycket stor förlust för kolaren.
Nu var det den enastående arbetsamma och kunniga
hustrun, som tog hand om milorna
och kolade ner dem alla lika bra som om mannen själv hade gjort det.
Sedan den största sorgen lagt sig och helgen var över sattes sågen i gång och då fordrades att det fanns en kolarebas, som skötte det hela oklanderligt och det var detta fru Anna nu gjorde och det gick så bra att både bolagsledningen och alla andra, som hade med saken att skaffa uttryckte sin fulla belåtenhet med kolbackens skötsel. Det gick
till och med bättre än förr.
Man draggade i den uppbrutna rännan och strax efter helgen fick man upp den döde ur det stora djupet. Det blev en tryckt stämning i bygden den julen, ty alla tänkte på den stora och beprövade familjen, som mistat sitt stöd när det höll på att bli någorlunda lyckliga tider för dem. Det äldsta av barnet var 11 år gammal.
Men Kolar-Anna var stark,
frisk och van att arbeta från barndomen. Hon tog sig an uppgiften och skötte kolbacken som en karl.
Hon skottade bottnar, kullade milor, spånade dem, kapade stolpar och hyllappar och satte upp dem på milan. Detta arbete utfördes sedan milan var färdigrest. Sedan kunde man få se henne stybba milan och kasta upp stybbkransen överst, den skulle alltid finnas att ta stybb från då eld slog fram i milan.
Kasta upp fyllved och fulla uppståndna hål, och stoppa ner fyllven i hålet och sedan spån och stybb, ingick i hennes arbete. Man måste stybba igen alla barfläckar, som uppstod då milan slog, och man kunde då få höra ett mullrande som om åskan skulle gå när milan slog så att de innestängda gaserna strömmade ut.
Naturligtvis kunde inte Anna hinna med allt
sådant ensam, hon hade därför en stab arbetare och arbeterskor, som reste milorna, samt ett par kolrivare, som rev milan när den var färdigkolad. Man kunde också få se Anna riva eller bära kolfat upp till den ständigt växande kolhögen, ett arbete som nog var mer ett karlarbete.
Milorna tändes alltid av henne själv, ty det fordrades fackkunskap, och det hade Anna fått av sin man, som hon alltid hjälpt i både ur och skur. När någon frågade henne varför hon utförde sådant arbete blev svaret: Kunskapen är inte tung att bära. Detta fick hon nog erfara att kunskapen nu kom henne till ovärderlig nytta.
Visst fordrades konster och knep ibland med milorna, men det reda arbetet var nog det värsta för en kvinna, som hade så mycket annat att sköta.
Från år 1903, då mannen drunknade skötte Anna sina milor och ordnade med sina arbetare tills verket nedlades, jag tror det var 1923.
Frisk och stark stod hon som en norrlandsfura på sina milor med klubban i sina starka armar eller skyffeln, och skottade över då elden slog fram. Vem har någonsin utfört sådant arbete mer än Anna Jonasson?
Den minsta skrek i köket,
milan slog av sig stybben, båda fordrade tillsyn. Men man tog en i sänder och då gick det bra. Någon tid att gå på bio blev aldrig över. Nöjet man hade det var arbetet.
Nu är hon gammal och njuter sitt välförtjänta otium hos en son, måg och dotter i närheten av Alnö kyrka.
Anna är god, glad och pratar gärna om den gamla tiden medan vi njuter av Amerika-kaffe, som hon nyligen fått från sina systrar.
Hon trivs så bra och har aldrig haft det så bra någonsin tidigare.
- Visst var det romantiskt
i gamla tiden, säger hon och tillägger att det var större redbarhet hos den stora allmänheten. Man försökte att göra sitt arbete så gott det var möjligt och inte var det så snävt och tillknäppt som nu.
- Nu är allt bara minnen, goda och onda, men det är nog mest goda minnen jag har, men det är skönt att få vila och göra som man vill, säger hon.
Alla har inte alls slagit sig till ro, ty hon sköter om sin son, som ännu bor hemma hos henne.
Kolbacken är också endast ett minne. De höga kolpråmarna, kolskjulet, är borta, sågen med allt dithörande är en saga blott. Den hälsobringande kloröken sveper heller inte över nejden. Allt är lugnt och liknar den tid som var innan sågen och kolbacken anlades i mitten av 1800-talet.
Carl C:son Liljedahl.
(Källa: Sundsvalls-Posten 1949-03-26)
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
