Vagga

Karl XI:s förgyllda vagga har sedan mitten av 1600-talet fungerat som kungahusets ceremoniella paradvagga. Vaggan har använts vid kungliga dop och är det enda av Livrustkammarens föremål som fortfarande kan sägas vara i bruk. Detta skedde senast den 22 maj 2012 när prinsessan Estelle döptes - den första prinsessan som är född till tronarvinge.

Vaggan var ursprungligen en gåva till drottning Hedvig Eleonora till sonen Karls dop den 9 december 1655 av hennes föräldrar, hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabeth av Sachsen. Liknande vaggor skänkte hertigparet även till sina äldre döttrar och deras förstfödda barn.

Barnsängen, eller vaggan av skulpterat, förgyllt och målat trä består av en vaggsäng, hängande mellan stolpar på en sockel. Plan, profilerad och målad sockel, som ursprungligen (inv.1691) varit överklädd med röd sammet. Vaggsängen har förgyllda och skulpterade gavlar med ramar och tvärställda medar, överst på vardera gaveln en ring, som fästs på krok på stolparnas övre del. Den skulpterade dekoren består av broskornamentik med änglahuvuden mitt på medarna mindre änglahuvuden vid gavelhörnen samt motställda, vilande putti som krön. Plana lång- och kortsidor. På kortsidorna ett i svart och rött målat putti-huvud omramade av brutna ramar med hopplist. Tre träknoppar. Sängen invändigt rödmålad, bottnen lös, spår av svart färg runt kanten. De två stolparna är bredare nedtill, med omvänt hjärtformigt urtag, flankerat av putti-huvuden. Smal övre del med droppformigt urtag, 3-passformat krön. På utsidan vid stolparnas bas ett stöd. Ena stolpen kröns av två putti, hållande en kungakrona, som har 7 små hål i kronringen.

Vaggan är använd vid dop av prinsar inom det svenska kungahuset, senast H. K. H. Prins Carl Philip 1979 (lån 79:6) och den 22 maj 2012 när prinsessan Estelle döptes (lån 2012:02) - . (Från Gustav III:s dop och fram till att man vid prinsessan Eugénies dop initierade en ny tradition med en särskild dopvagga för prinsessor användes Karl XI:s dopvagga för både prinsar och prinsessor). Se Rangström (2011), s. 38.

Enl. inv. 1867 deponerad i St. historiska museum 1868, återlämnad jäml. k. brev 1887-06-17.