Fartygs-/båtlämning

Bärgning: Vraket har säkerligen varit känt av kustbefolkningen under långa tider, men återupptäcktes 1963 av en person som paddlade omkring på en gummimadrass. Följande år drog några intresserade upp den förliga änden av vraket, däribland kölsvinet, i marvatten med hjälp av en stubbrytare. SSHM underrättades om fyndet, och då man förstod att vraket var av avsevärd ålder återdeponerades de bärgade delarna på några dagar senare på isgångsfritt djup. Bärgarna angav att vraket ursprungligen legat nära en grynna i sundet mellan Bossholmen och fastlandet nära Måckebo på dryga 3 meters djup.

1968 besiktigade SSHM ånyo fyndet. C-14 prov bekräftade att det rörde sig om ett medeltida fartyg.

1975 besiktigade SSHM vraket igen, och 1984 lät SSMH ta prov för dendrokronologisk analys. Resultaten visade att virket har vuxit någonstans i södra Skandinavien, troligen på sydvästskånskt område, eller möjligen i nordtyskland.

1985 påbörjade studenter från Stockholms universitet och senare även från england undersökningar av vraket. Undersökningarna, som kom att pågå till av och till t.o.m. 1991, leddes av bl.a. Carl Olof Cederlund och Jonathan Adams. Projektet kring undersökningarna och bärgandet av vraket skedde i samarbete mellan de sjöhistoriska museerna i Stockholm, Stockholms universitet och Bestyrelsen för Projekt Bossholmsfyndet. De senare fungerade även som huvudsponsorer.

Projektets första etapp, som pågick mellan 1985 och 1987 innebar friläggning och dokumentation av vrakplatsen, fotodokumentation, kartering av botten och bärgning av fynd, lösa skeppsdelar, demontering av bottenstockar samt förberedelser för bärgandet av vraket.

Man anade att fyndplatsen inte var den ursprungliga förlisningsplatsen, utan att vraket hamnat där efter lyftet på 1960-talet. Man tog bottenprover och analyserade drevet, som visade sig bestå av en typ av mossa som endast växer på Sveriges västkust.

1987 avslutades projektets första fas och den andra fasen, som innefattade bärgande av vraket samt fördjupad skeppsteknisk dokumentation och undersökning, tog vid.

Bestyrelsen för Projekt Bossholmsfyndet började sälja koggbärgarbevis och samla in pengar för att bevara fyndet för eftervärden. Man försökte skapa opinion för att ett museum där fyndet kunde visas skulle skapas på varvsområdet i Oskarshamn. I oktober 1987 lyftes vraket och placerades i vattenbad i en monteringshall på varvsområdet.

Därefter inleddes en skeppsteknisk dokumentation och uppmätning av det bärgade vraket. Man kunde vid analysen konstatera att omfattande reparationer gjorts på fartyget. Man observerade även spår av yxhugg på kölen, vilket talar för att man någon gång försökt hugga upp vraket, förmodligen i samband med förlisningen/slopandet.

Prover för analys av micro- och macrofossil gav vid handen att fartyget bl.a. lastat råg och kanske vete, samt järn. Dessutom föreföll det som om vissa laster omballerats med mossa.

1989 väcktes idén att bygga en fullskalereplik av fyndet.

1990 flyttades vraket från Oskarhamns gamla varv till en lada vid Fredriksbergs herrgård i Oskarshamn.

1991 avslutades den andra fasen i projektet och dess tredje fas, konservering och fyndfördelning eller utställande av fyndet, var tänkt att vidtaga. Dessa frågor kunde dock ej lösas.

2003 väcktes åter frågan om konservering och slutförvaring av fyndet, som fortfarande ligger i sitt provisoriska vattenbad i i Oskarshamn. Ansvarsfrågan är under diskussion, och SMM är en av aktörerna som utreder de alternativa åtgärderna.
Fyndlista: Fynd från de arkeologiska undersökningarna 1987-1990:

Sju fragment av rep (funna vid våghålen)
En framtand av gris
Ett tåben av gris
En lätt magnetisk sten
Ett knappliknande föremål av trä
Två "nålar" eller "pinnar" av trä
Ett stenankare

Övrigt: Det äldre namnet på ön Bossholmen var Busholmen. Enligt ortnamnsforskare är det sannolikt att ön under medeltiden kallats Busaholmen, vilket skulle komma av "busa", beteckningen på ett under medeltiden vanligt handelsskepp. Innanför Bossholmen ligger en fjärd som förmodligen tjänat som ankarplats. Forskare har även framkastat teorin att det under medeltiden skulle ha funnits en betydelsefull handels- eller fiske plats i omgivningen och att fjärden skulle ha fungerat som omlastningshamn. För denna tolkning talar de stenbarriärer (6241:008) som anlagts i vattnet utanför Bossholmen. Ortnamnet Grimskallen utanför nuvarande Oskarshamn stödjer också teorin, då namnet enligt ortnamnsforskare syftar på ett hamnmärke, som köpmännen satte ut utanför de hamnar där de verkade. Höl är ett allmänt sydsvenskt dialektord av det germanska hjula och betyder fördjupning eller utvidgning i sjö eller å.

Datering: Dendrokronologisk analys har gett vid handen att virket fällts under åren 1242, 1246, 1249 och 1252, +/- 5år. Ett par av proverna har kommer dock från ett träd som förefaller ha växt fram till 1272, vilket eventuellt kan förklaras av att fartyget reparerats.

Status: Av fartyget, som ursprungligen uppskattas ha varit ca 15 m långt, återstår bottenpartiet, bordläggingen fram till slaget och en del av förstäven. Fartyget är byggt i ek. Längden är 12,5 m, aktern är avbruten och saknas. Som bredast är vraket 3,5 m och har som mest fyra bordläggningsstråk kvar.

Bordläggningsplankorna är mellan 30-38 cm breda och 2,5-4 cm tjocka. Bordläggningen i den flata botten är lagd på kravell. Igenpluggade spikhål vittnar om att man under byggnadsprocessen fäst klossar mellan borden och avlägsnat klossarna efter att spanten satts dit. Drevet har varit av mossa, och lister har täckt drevet. Rester av krampor, vilka höll listerna på plats, har hittats. Laskarna i bordstråken är lagda så att det yttre bordet pekar akterut. De har hållits ihop av omböjda spikar. Hur bordläggningen sett ut ovan slaget är osäkert, men ett V-format spant med klinkhak har dessutom påträffats utanför vraket talar för att den förmodligen varit på klink. Inga övriga spant eller uplängor har dock hittats.

Kölens bredd är 18 cm i ändarna och 23 cm midskepps. Den är 10 cm hög i fören och 20 i aktern. Kölen är horisontellt laskad mellan spant 11 och 14. På dess undersida finns spår av att man försökt hugga sönder kölen med yxa.

25 bottenstockar finns bevarade, alla in situ. Bottenstockarna är mellan 20 och 35 cm breda och 12-15 cm höga. Tre av dem är förhöjda till ca 23 cm i mittenpartiet, och ger plats för kölsvinet genom en försänkning längs kölen. Spantfacksbredden uppgick till 11-15 cm. Bottenstockarna är försedda med våghål, och de är dymlade till bordläggningen. Under en av bottenstockarna hittades flera avsågade dymlingar. Motsvarande syntes också i bordläggningen. Kanske är detta spår av en reparation.

Kölsvinet hittades utanför vraket. Det är bevarat från fören fram till spant 13 och har mastspåret kvar. Någon last eller barlast har inte kunnat hittas,

Tjugo större trädelar från fartyget hittades löst liggande runt om i dyn. De flesta av bitarna är rester av bord. 20 meter NO om vraket påträffades ett stenankare. Det är ovisst huruvida det kan knytas till vraket (status 1992).