Dammvall

Vid det mellersta fallet i Bräkneån i Tararp har funnits två epoker med industrier, egentligen tre om man även räknar de i området tidigare liggande skvaltkvarnarna. Sandbergs klackfabrik var Tararps genom tidernas största industri och Tararps pappersbruk var det första industriella företaget i hela socknen. I området har funnits skvaltkvarnar sedan lång tid tillbaka. I jordrevning 1671 nämns en bäckekvarn vid alla Tararps fem gårdar. Var de låg anges inte men några kan ha legat i detta område. På skifteskartorna finns det tre kvarnar mellan 1780 och 1847. Den översta kvarnen låg på Tararpssidan vid den nedre delen av ön ovanför nuvarande dammen. Den andra låg på Hjelmsasidan någonstans där dammen nu befinner sig mittför bostadshuset och den tredje på Tararpssidan någonstans där pappersbruket byggdes. Denna kvarn eller rester av den fanns nog kvar vid dammbygget.
Tararps bruk
”Ett wattenfall uti Bräkneån med nödigt utmål och rätt till dammfästen” köptes 11 maj 1859 för 1000 riksdaler enligt köpehandling av häradshövdingen och hovrättsnotarien Jon Jonsson, Hoby, född 1811. I köpet ingick även ett markområde på ett tunnland på vardera sidan om ån.
Det stadgades att säljaren i Tararp, Per Persson, utan vidare vedergällning än ett ankare brännvin skulle tillsläppa ök med kusk för att framställa den sten som var behövlig för dammbyggnaden. Köparen hade också full rättighet att dels ta erforderlig sten för byggnaderna och dammen på de båda hemmansdelarna och dels anlägga väg på nr 2/114 fram till kvarnutfartsvägen.
Dammen fick emellertid inte byggas så hög att den ovanför belägna kvarnen skadades genom uppdämning av bakvatten. (Detta borde vara den nedre av kvarnarna vid Hjelmsafallen.) Köparen utfäste även att han och hans efterträdare mot en skadeersättning av 15 000 riksdaler riksmynt ingen kvarn skulle anlägga.
När själva pappersbruket sedan byggdes är oklart men enligt auktionsannons i Blekingeposten finns bruket i juli 1862. Annonsen var sedan införd tre gånger i februari 1863. Om bruket sedan såldes via auktion är okänt.
Ägaren Jon Jonsson var tydligen satt på obestånd eftersom enligt Landshövdingeämbetets i Blekinge län den 10 november 1864 utslag Jon Jonsson och hans hustrus avträdda bo tillfallet hans borgenärer. Detta framgår också i lagfartsprotokollet där sysslomännen i Jon Jonssons bo, grosshandlare C G Berg i Karlshamn, riddaren av Nordstjärneorden och häradshövdingen M Gadd och förre länsmannen C G Holmgren, godkänt försäljningen.
Vidare enligt lantmäteriförrättningen av den 22 december 1863 är då professorn och riddaren Anders Georg Berglind, född i Leksand 1823, ägare till mark och bruk. Berglind var med. doktor med praktik i Stockholm. Vid förrättningen representerades han genom fullmakt av Johan Gustaf Winnberg, född 1823, som även svarade för driften.
Lantmätaren Carl Slöör avstyckade då ett tunnland från Tararp nr 2/114, ägt av förre nämndemannen Carl Persson, och även ett tunnland från Hjemlsa nr 92, ägt av Per Persson. ”Detta i en behaglig figur intill det från samma hemmanen försålda vattenfall.”
Lagfartsprotokollet från 27 november 1865 berättar att enligt köpebrev sålde Jon Jonsson nyuppfört pappersbruk och oljeslageri samt mark till Berglind den 7 och 14 mars 1863 för 10 500 riksdaler riksmynt.
Anläggningen bestod av två byggnader för pappersbruk och oljeslageri samt en ekonomibyggnad och ett bostadshus. På Tararpssidan av ån låg pappersbruket i en stor byggnad i tre våningar med nedersta våningen av sten. Verksamheten där drevs med ett dubbelt vattenhjul.
På andra sidan ån stod en liten tvåvånings byggnad av trä innehållande ett oljeslageri där verksamheten drevs av ett enkelt vattenhjul.
Ett oljeslageri är en fabrik för utvinning av vegetabilisk olja. Där används kvarnar och stampverk för att krossa frön och dylikt som innehåller olja och som utgör råmaterialet. Det kan vara t e x linfrö. I Tararp pressades oljan ut med två stora parallellt stående runda stenar. Bägge stenarna finns kvar.
I pappersbruket fanns förutom maskineriet en glanseringsmaskin, lumpharpa, två pressar i sättrummet, två pressar i färdiggörningsrummet och en press i limrummet. År 1890 nämns att det fanns en holländare, en bytta, 20 par formar och en glätt. Bruket i Tararp var ett handpappersbruk.
Vidare fanns ett bostadshus med brutet tak för bruksfolket. Detta låg inte på samma plats som det nuvarande utan betydligt närmare dammen. Norr därom fanns en byggnad inredd till lumpbod, vagnsskjul, ved- och torvbod.
Ägaren Anders Gustav Berglind varken bodde på platsen eller svarade för driften. Berglind bodde bla i Leksand, Ryssland (St. Petersburg), England och Stockholm. Apotekare Johan Gustav Winnberg hade hand om driften 1863-1873.
Att just Winnberg innehade denna tjänst kan nog förklaras av att han och Berglind kände varandra sedan gammalt eftersom Berglind bodde i Leksand fram till 1886 och Winnbergs hustru Laura Maria Valin, född 1834, var från Leksand. Winnbergs bodde där fram till flytten till Tararp 1863. De flyttade till Karlshamn 1873 och vidare till Oskarshamn 1876. Vem som drev bruket fram till 1882 då Kinberg tog över är okänt.
Pappersbruket var en för den tiden förnämlig anläggning och förste ägaren Jon Jonsson lär ha sagt till en av sina vänner, storbonden Per Persson på Tararp nr 1/113, att han inte ville byta pappersbruket mot bondens stora gård. Jonsson ansåg att bruket då hade ett stort värde.
År 1883 bytte bruket ägare. Det såldes då till Georg Peterson Kinberg (även skrivet Kindberg), född 1847, avliden 1925. Kindberg drev bruket vidare med hjälp av pappersmästare. Kinberg försökte modernisera driften men saknade tillräckligt med kapital.
Men under Kinbergs första år gick rörelsen bra. År 1890 redovisas en tillverkning av 551 ris (275 500 ark) karduspapper och 2000 kg gråpapper. Karduspapper användes som hölje till artilleriets krutladdningar. Under Kinbergs tid tillverkades även filtrerpapper, ett läskpapper av hög kvalité som var mycket efterfrågat samt ett omslagspapper i stora ark på 50x75 cm.
Kinberg använde under sin tid den gamla oljepressen till benstamp där han tillverkade benmjöl och limämne.
Men bruket gick dåligt redan 1890. I en soliditetsupplysning av den 6 september 1890 så anges: Tararps Pappersbruk, Hoby, eges av Georg Kindberg. Affären, som tidvis legat nere, går mycket dåligt och innehavaren saknar alla tillgångar enär såväl fastighet som lösören äro pantsatta. All kredit afstyrkes.
Hemmansägare Karl Andersson i Röaby, som en tid jobbade vid pappersbruket under Kinbergs tid, har berättat hur tillverkningen av papper gick till. Lump och avfallspapp revs och blandades i ett stort kar varpå vatten och kemikalier tillsattes. Massan breddes ut på ramar av filt för att torka till en viss grad. Detta arbete krävde stor yrkesskicklighet.
Pappersarken sattes i en stor cylindrisk press som spändes för hand med stora spakar men sedan drevs med vattenkraft. Därefter upphängdes papperet för att färdigtorka på stänger i översta våningen och var sedan färdiga att packas i buntar.
Innan järnvägen byggdes sändes papperet med hästskjuts till Karlshamn eller Järnavik. Senare transporterades papperet till järnvägsstationen i Hoby för vidare befordran till köparna i Stockholm och Göteborg.
Karl Andersson har också berättat att Kinberg vid denna tid ofta hade besök av ”fina herrar” som vill köpa anläggningen. Men Kinberg ville inte sälja för just då gick bruket som bäst. Men konkurrensen från större och modernare anläggningar med ny teknik som använde trämassa i stället för lump blev allt större så till slut fick Kinberg lägga ner driften 1909 men Kinberg med familj bodde kvar till hans död 1925.
Arbetet på bruket leddes av bla pappersmästare Anders Peter Mogren, född 1813, 1863-1873, pappersmästaregesäll Karl August Lindblom, född 1830, 1865-1866, pappersgesäll Adolf Peter Bergqvist, född 1831, 1864-, pappersmästare Carl August Hedegren, född 1833, 1881-1882, pappersmästare Sven Magnus Andrén, född 1839, 1882-, och verkmästare Gustav Otto Lagerblad, född 1858, 1885-.
Antalet arbetare under Kinbergs tid översteg aldrig fyra. Bland dessa fanns bla I M Sjöberg, Petter Persson, kallad Petter valsare, och den ovan nämnde Karl Andersson. Alla anställda vid pappersbruket kom från andra orter och när de slutade här flyttade de vidare. Klackfabriken däremot hämtade alla sina anställda från Tararp och angränsande byar. Arbetet vid klackfabriken var heller inte så specialiserat som vid pappersbruket så därför fanns det då få yrkeskategorier.
Branden 1961 var inte den första vid bruket. Den 24 januari 1887 utbröt en mindre brand i pappersbruket. Det brann i en vägg och upp i taket men elden kunde begränsas efter rådigt ingripande av arbetarna I M Sjöberg och Petter Persson. Elden hade uppstått genom upphettning av en vägg med papp bakom en kamin.
Vid släckningsarbetet ådrog sig Sjöberg brännskador i ansiktet och på armar och händer samt fick svett hår och skägg men dock troligen ej till framtida men.
Vid sammanträde med Kretsnämnden i Hoby den 5 februari 1887 tilldelades bruksägaren Kinberg 75 kr i ersättning för brandskadan. För synnerligen rådigt ingripande vid branden tillstyrktes en belöning på 15 kr till Sjöberg och 10 kr till Persson.
År 1909 var pappersbruksepoken slut och av pappersbruket finns nu inget kvar. Däremot finns det kvar en rest av oljeslageriet i form av två presstenar vilka brukades i par när man pressade oljan ur vegetabilierna. Stenarna är numera placerade i mitten av omlöpet.
Tararps klackfabrik
Bruket stod sedan oanvänt och förföll men 1926 inleddes en ny epok vid ån. Anläggningen köptes då av Nils Sandberg, född i Öja 1886. Han kom med familjen från Öljehult 1927. Nils Sandberg hade tillsammans med några bröder en liten industri i Belganet. Under ungdomsåren i Öja arbetade han vid Gemla leksaksfabrik.
När Sandberg kom dit fanns bara bostadshuset kvar så han byggde en helt ny fabrik med nya dammfästen och bro. Han byggde även på bostadshuset längre upp i backen med en våning år 1932.
Denna gång blev det inga vattenhjul utan två turbiner. När det var dåligt med vatten i ån drevs maskinerna med hjälp av en råoljemotor som 1958 byttes ut mot en dieselmotor. Ena turbinen drev fabriken och den andra ett elverk som försåg både fabriken och de fem närmaste hushållen med elström. Till en början var det likström.
På Hjelmsasidan av dammen byggdes en mindre byggnad som användes som lackeringsverkstad. Platsen ett stycke från de övriga byggnaderna valdes med tanke på att verksamheten där kunde vara brandfarlig. Denna byggnad byggdes sedan om till bostadshus av Sandbergs måg Sture Håkansson.
I fabriksbyggnaden startades tillverkning av skoklackar av trä samt andra mindre trädetaljer. Tillverkningen kom i gång 1928. Man tillverkade och sålde höga och låga klackar allt efter som modet växlade till skofabriker över hela landet. Materialet var bok som fått torka länge och klackarna lackerades i olika färger i lackeringsverkstaden på andra sidan dammen.
Vid tillverkningen blev det mycket spillvirke. Detta användes för att elda i fabrikens panna men var även uppskattat som ved till spisar och kaminer. Eftersom spillvirket redan var finfördelat var det under krigsåren eftertraktat som bränsle till gengasaggregaten på bilarna.
De första åren transporterades lådorna med klackar till järnvägsstationen i Hoby med hjälp av hästskjuts. Sedan använde man hyrbil innan Nils Sandberg skaffade egen bil. Troligen köpte han egen bil 1936, en Chevrolet av årsmodell 1935. Sven Nilsson har berättat att det hände att han cyklade till Hoby med paket.
Fabriken gick bra och man hade ett 20-tal man anställda från byn och närliggande byar. Men en sommarnatt 1961 kom den stora katastrofen då hela fabriken med maskiner totalförstördes av en brand. Det fanns planer på att bygga upp fabriken igen men Nils Sandberg avled innan maskininköpen var avslutade. Kvar står nu endast en mindre byggnad vid det östra dammfästet som tidigare hyste en ångpanna. Från denna gick ledningar till en numera riven byggnad där man torkade virket.
Byggnaden för elverket byggdes snabbt upp igen efter branden. Turbinen hade klarat sig och man behövde elström snabbt. Byggnaden byggdes på och om ca 1990. Kraftverket förser nu två hushåll med elström, ett på vardera sidan av dammen.
Under de 33 år sam Tararps klackfabrik var i gång var det många från bygden runt omkring som fick sin utkomst där. Bland dessa fanns från Tararp Henning Sandberg, (bror till Nils Sandberg), Sture Håkansson, förman, (måg till Nils Sandberg), hela familjen Anton Johansson utom frun Karolina (Karin, Elin, Gustav, Erik), Sven Nilsson, Allan Johansson, Stig Velin, Karl Nilsson, Olof Augustsson och Axel Karlsson. Från Röaby Valfrid Håkansson, (Stures far) och Karl Johansson. Vidare Agnar Velin och Knut-Erik Svensson, Harkniven, Bror Rosenqvist, Muggeboda, Hjalmar Olsson, Trånhem, Gunnar Månsson, Strångamåla och Gunborg Olsson, Lillagärde.
Förutom anställda var det också några som hade hemarbeten tex delar av familjen Anton Johansson. De vek bla ihop kartonger, bestående av låda och löst lock, i vilka klackarna transporterades. Arvodet var 2 öre per kartong. Anton med familj flyttade 1945 till Fridlevstad och då övertogs detta arbete av Valborg Johansson som bodde nära fabriken. När Valborg och Gustav Johansson flyttade till Hoby 1953 överlämnades jobbet till Valborgs syster Gunborg Olsson i Lillagärde. Men Gunborg satt inte hemma utan i förrummet till lackeringsverkstaden. Även Sven Nilssons hustru Agnes hade hemarbete. Hon skar bort överflödigt läder på klackarna under den period man klistrade på läder.
Sven Nilsson, som jobbade på fabriken från 1930 till slutet 1961 har berättat så här om sitt arbete bland klackarna:
- Miljoner klackar har passerat mina händer genom borrning, sågning och nedpackning. Tusenden följesedlar har jag skrivet ut till mottagande skofabriker i vårt land från Malmö i söder till Björklöven i norr. Bestyren med dagens leveranser vilade på mig hela tiden. Allt skulle klaffa perfekt.
Sven var vid nyåret 1929-30 arbetslös och en mörk kväll fick han då besök, han bodde då fortfarande i sitt föräldrahem längre upp i Tararp, av Anton Johansson som redan arbetade på klackfabriken. Denne tyckte att Sven skulle börja hos Sandberg. Så blev det. Redan dagen efter gick Sven ner till fabrikören och blev omgående anställd. På den tiden där arbetade man 10 timmar per dag utom lördagar och hade en timpenning på mellan 30 och 35 öre.
I Hobyfilmen från 1950-talet av Stig Svensson och Nels Nelsson finns några scener från arbetet med klackarna. Filmen finns på Youtube.
Uppgifter från Inge Nilsson, Rättvik

Dammvall, 30 m l (ÖNÖ-VSV), 3 m br, intill 3 m h kallmur - vissa partier förstärkta med cement. I dammvallen är tre öppningar.
3 m nedströms är på åns V sida rest av husgrund, bestående av en 5 m l, 1 m h kallmur.
På Ö sidan är en 30 m l, 3 m br kvarnränna, begränsad av kallmurar.
Dammvallen anlades 1928 tillsammans med en klackfabrik på Ö sidan om ån. Tidigare fanns på platsen en lägre dammvall samt pappersbruk och oljepress. Pappersbruket anlades på 1860-talet.