Status: På ett område av ca 30 kvm på botten ligger skeppsdetaljer, bl.a. spant, riggdetaljer, murket tågvirke och rester av bordläggning, samt ett metertjockt lager av järnklumpar. Stora högar av lera, eventuellt från muddringar, tornar upp sig i närheten av fyndområdet (status 1974).
Inga vrakrester har kunnat observeras. Däremot har en tegelhög på 5x2 m påträffats. Den stammar förmodligen från kabyssen på ett fartyg (status 1977).
Övrigt: De samtida källorna omtalar fartyget som en skuta. I det nutida materialet benämns det som en mälarjakt.
De samtida källorna talar om att fartyget var lastat med kronopenningar, det kan tänkas att det var penningaböter som åsyftades, men mer troligt är att det åtmindtone till största delen rörde sig om nypräglade kopparmynt. 1624 började landets första kopparmynt, s.k. klippingar, slås vid Säter. Då platsen låg för långt från Västerås, varifrån mynten transporterades vidare till Stockholm, flyttades myntverket till Avesta år 1643. Plåtmynten, som kommit till för att hindra att marknaden svämmades över av skiljemynt i.o.m. den ökade produktionen vid Falu koppargruva och för att undandra den internationella marknaden och därigenom hålla priserna uppe, präglades i Avesta 1644 - 1776. Avesta hade monopol på kopparmynttillverkningen i landet.
Det rättsliga efterspelet efter förlisningen dröjde till juli 1663 eftersom skepparen hållit sig undan och en stor del av besättningen varit oanträffbara eller sjuka. Rätten fann att den största delen av skulden vilade på skepparen, som visat oaktsamhet, men någon dom fälldes aldrig. Kammarkollegium i Stockholm kritiserade rådet och borgmästaren i Västerås och förmanade dem att se till att ha ordentliga och gott utrustade båtar samt vant och övat folk, som hade aktsamhet så att den dyrbara lasten verkligen kom fram till Stockholm.
Kort efter förlisningen anmodade Västerås borgmästare och råd två skeppare att segla ut till vraket och försöka bärga den värdefulla lasten. Dessa ville dock ej åtaga sig uppdraget, och en av skepparna blev åtalad för grov ohövlighet.
Fartygets ägare, Abraham Adriansson, blev ihjälslagen med ett vedträ av en båtsman år 1666 efter att ha besökt sin grannes fru.
Varför så få vrakrester påträffades vid undersökningarna 1974 och inga alls, inte heller järnlagret, 1977 är oklart. Av källorna framgår inte om vraket bärgades, men det förefaller som om så aldrig skedde. Eventuellt plundrades större delarna av lasten och fartyget av befolkningen kring Granfjärdens stränder efter förlisningen. Fynden skulle kunna härröra från föremål som tappats under bärgningar. Kanske är den exakta förlisningsplatsen ännu inte funnen. En annan möjlighet är att vraket brutits ned eller ligger under lermassor som skall ha dumpats i samband med muddring.
En omkring 80-årig mälarskeppare, K. D. Svensson, berättade 1977 att finnskutan Svan av Åbo grundstötte på Jungfrugrundet 1908. Fartyget sprang dock inte läck, och efter att besättningen kastat en del av järnmalmslasten överbord kom hon flott. Enligt lots- och fyrväsendets strandningsuppgifter grundstötte den järnlastade galeasen Ivan från Åbo på Jungfrugrundet 1905. Fartyget blev dock inte vrak.
Bärgning: 1974 bärgade några sportdykare div. föremål från vraket.
Under sommaren 1977 besiktigade sportdykare och SSHM platsen. Fyndområdet avsöktes även med metalldetektor, då man ansåg att fara för vrakplundring förelåg.
Händelseförlopp: När man lade ut från Aggarön började det skymma, men månen lyste klart och vädret var lungt. Efter ett tag tycket fartygets ägare, Abraham Adriansson, att kursen var illa, vilket han påpekade för skepparen. Denne sade sig dock veta vägen. Man fortsatte färden och sjöng några aftonpsalmer ombord. Därefter förmanade fartygets ägare åter skepparen i hårda ordalag att falla och ändra kursen, vilket han inte ville göra, eftersom han ville undvika att slå. Strax efter att skepparen förmanats för tredje gången grundstötte fartyget, så att fören gick upp på grynnan medan aktern befann sig på djupare vatten. Studenten Christophri ramlade överbord av stöten, men drogs upp igen sedan man kastat en lina till honom. Fartyget började vattenfyllas och akterskeppet sjönk, medan fören hängde fast på grundet. Alla ombordvarande tog sig till förskeppet, som fortfarande stack upp ur vattnet. Abraham Adrianson gick dock i skeppsbåten och drev iland vid Kärrbo. Han kom till till torpet Snorkarbo (där fyren Snesarboudde nu ligger), där man kunde hämta hjälp. Folk och båtar uppbådades och man rodde ut och förde iland resten av de skeppsbrutna.
Fyndlista: Bärgat av sportdykare 1974:
1 st keramikfat
2 st master av ek, 5 resp 7,3 m långa
3 st spant
1 st fragment av tågvirke
malmklumpar
några stora, kraftigt sönderrostade järnplåtar
Bärgat av sportdykare och SSHM 1977:
1 st kopparplåtmynt på 1,3 kg, ca 2x2 dm, präglad 1661
1 st kopparplåtmynt på 1,3 kg, präglad 16?? (förmodligen 1659 eller 1660)
2 st kopparplåtmynt, präglad 1661/1662
1 st kopparkrusta på 5,1 kg
1 st kopparplatta, ca 2 cm tjock och med ca 4 dm diameter
1 st del av stångjärn
2 st kopparbunkar, del av botten
8 st fragment av kopparbunkar
2 st garsmita/sprita garkoppar, varav en på 6,2 kg
1 st värjfäste/kavel av trä lindat med silvertråd
fragment av en flaska, daterad till 1600-talets första hälft.
1 st korroderat järnband
Fynden förvaras på Länsmuseet i Västerås.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
