DJURGÅRDEN

Stockholms kn, Djurgården

DEL AV DJURGÅRDEN, DJURGÅRDSSTADEN
Miljöbeskrivningen behandlar Djurgårdsstaden som är den sydvästra delen av stadsdelen Djurgården. Kvarteren Bergsklippan, Grönland och Spetsbergen inom Djurgårdsstaden inven-terades av Stockholms stadsmuseum 1987. Stadsdelen Djurgården omfattar hela ön Djurgården belägen i Saltsjön. Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdsbrunnskanalen skiljer Djurgården från Östermalm och Ladugårdsgärde. På öns sydostliga spets ligger Djurgårdsstaden med bebyggelse från 1700- och 1800-talet samt nöjesparken Gröna Lund. Stadsdelen Djurgårdsstaden ingår i Nationalstadsparken. Djurgården ingår i Oscars församling.

OMRÅDETS KARAKTÄR
Djurgårdsstaden kan delas in i fem delar: centrala delen med den äldsta samlade bebyggelsen, Gröna Lunds nöjesfält, kvarteret Konsthallen och Skeppsholmsviken, kvarteret Spetsbergen och Grönland och det nedlagda varvsområdet vid Beckholmssundet. Den centrala delen, som utgör den del av området som traditionellt brukar kallas Djurgårdsstaden, har småskalig bebyggelse av trä med klassicerande formspråk från 1800-talets första hälft och med inslag av stugor och större stenhus från 1700-talet. Viktiga inslag i gatubilden är de rödfärgade planken mot gårdarna, som är små och slutna. Gatorna är smala och följer den kuperade topografin. Området bildar en unik helhet då det har kvar karaktären av ett förindustriellt arbetarsamhälle. Djurgårdsstaden är också, efter Gamla stan, Stockholms äldsta bevarade samlade stadsbebyggelse.

Flerbostadshusen i kvarteren Spetsbergen och Grönland bildar en homogen miljö där huskropparna ligger fritt och i vissa fall indragna från gatorna. Gårdarna är öppna och planterade. De höga flerbostadshusen utgör en skarp kontrast mot den småskaliga träbebyggelsen och mot Stockholms Ångslups AB:s före detta varvsområde vid Beckholmssundet. Det nu nedlagda varvsområdet bildar en sluten och enhetlig miljö trots de olikformade verkstadsbyggnaderna, som tillkommit i olika utbyggnadsetapper.

HISTORIK
Djurgårdsstadens första bebyggelse uppfördes 1668 då Amiralitetet här anlade en vårdinrättning för flottans manskap. Drottning Kristina hade redan 1646 skänkt en tomt på Ladugårdslandet till Amiralitet för inrättningen men tomten byttes mot platsen nedanför Skansenberget. De första byggnaderna bestod av fjorton små stugor timrade på Åland och placerade kring en öppen plats ungefär där den nuvarande korsningen mellan Djurgårdsvägen och Allmänna Gränd ligger. För inrättningens räkning anlades 1675 en kyrkogård men redan fem år senare flyttades Amiralitet till Karlskrona. Kronan behöll dock området. Utanför kronans område tillkom i slutet av 1600-talet ett hovjägarboställe på en tomt som kommit att kallas Apotekaretomten (Djurgårdsslätten 74). Bostadshuset utdömdes 1827 då det var förfallet och ersattes med det nuvarande huset som flyttades från Ryssviken.

År 1724 anlade Johan Lampa ett litet Skeppsvarv på amiralitetsområdet, vilket övertogs och utökades av Ephraim Lodsachs 1735. Amiralitetet delade då upp området i gator och kvarter efter en plan som stadsingenjör Petter Tillaeus upprättat 1736. Planen följde i stort de redan befintliga gatorna, ett gatunät som finns kvar än idag. Ett betydande antal stugor uppfördes för hantverkare knutna till varvet. De utgör än idag stommen i Djurgårdsstadens trähusbebyggel-se. Inom Djurgårdsvarvet, som det kom att kallas, byggdes två stenhus, nuvarande Apoteks-huset, som var bostad för varvsägaren, och nuvarande Järnvågshuset, som var varvets kontor och kyrka. Bägge husen är välbevarade med putsade fasader, brutna tak och delvis bevarade originalinredningar som snickerier samt väggmålningar i Apotekshuset och kryssvalv i kyrk-salen i Järnvågshuset. Under 1800-talet på- och tillbyggdes omkring hälften av timmerstugor-na i Djurgårdsstaden. På gårdarna byggdes uthus och mot gatorna plank. En del nybebyggelse tillkom omkring 1830, som Djurgårdsvarvets logementsbyggnad på den igenlagda kyrkogår-den och Djurgårdskyrkan. Trots förbudet mot trähus inom Stockholms stad byggde man både om och nytt. År 1849 undantog dock Politi-, Embets- och Byggnings Collegium bland annat Djurgårdsstaden från förbudet att bygga trähus. Orsaken var att man tidigare inte respekterat förbudet. Dessutom låg de undantagna områdena utanför den tättbebyggda delen av staden. Djurgårdsstaden hade fram till mitten av 1800-talet varit ett socialt homogent samhälle, helt knutet till områdets varvsverksamhet. Detta luckrades upp mot slutet av århundradet då andra verksamheter etablerades. År 1863 upphörde Djurgårdsvarvet och staden övertog området. Stadens järnvåg flyttades dit från Slussen, på grund av byggandet av sammanbindningsbanan mellan Södermalm och Norrmalm.

Djurgårdsstaden förvärvades 1922 av marinförvaltningen, som planerade en utökning av Ga-lärvarvet på området och bebyggelsen genom rivning av bebyggelsen. Planerna kom inte att förverkligas tack vare beslutet att flytta varvet till Muskö. 1954 övertog dåvarande Byggnads-styrelsen förvaltningen av området och en bevarandeplan upprättades året därpå. Byggnaderna byggnadsminnesförklarades i etapper mellan 1935 och 1971. Under 1960- och 1970-talen rustades de omoderna trähusen, varvid flertalet uthus och en del bostadshus revs och ersattes med kopior eller pastischer. Stockholms stad övertog den statligt ägda delen 1985 och är idag ägare till större delen av Djurgårdsstaden.

Erica Ek

Texten är hämtad ur Husen i Nationalstadsparken, Stockholmsdelen, Stockholms stadsmusei-förvaltning, Stockholm 2002 samt Djurgårdsstaden, Byggnadsinventering 1987, Stockholms stadsmuseum.