NORRMALM, STOCKHOLM

Norrmalm

Stadsdelen Norrmalm utgör innerstadens kärna och centrum. I norr följer gränsen Tegnérgatans södra sida. I öster utgör Birger Jarlsgatan gränsen mot Östermalm, i sydost och i söder avgränsas stadsdelen av Nybroviken respektive Stockholms ström. I väster är gränsen Klara Sjö och Barnhusviken.

Historik
På den plats som utgör dagens Norrmalm fanns bebyggelse redan under vikingatiden, i form av flera gårdar. På 1200-talet, i samband med tillkomsten av stadsbebyggelse på stadsholmen (dagens Gamla Stan), etablerade sig Klara Kloster norr om Stockholms ström. En bebyggelse av ganska enkelt slag uppstod, med en naturligt framvuxen och oregelbunden stadsplan. Namnet Norrmalm har rötter i medeltiden, och syftar helt enkelt på Brunkebergsåsen som sträckte sig norrut genom landskapet och som delade området i en västlig och en östlig del. Under Stormaktstiden expanderade Stockholm kraftigt. I enlighet med tidens ideal omdanades Norrmalms stadsplan i grunden under 1630- och 40-talen. Ett strikt rutnätsmönster lades ut som ersättning för de oregelbundna medeltida gatorna. Från och med nu började man även i större utsträckning att uppföra en gedigen stenhusbebyggelse, framförallt utmed de större gatustråken. Samtidigt fortsatte de norra delarna av stadsdelen att ha en ganska lantlig prägel fram till det sena 1800-talet, då nästa stora förändringsepok inleddes. Med start på 1860-talet skedde drastiska förändringar i ett snabbt tempo, som inte stod 1960- och 70-talens cityförnyelse efter. Järnvägsförbindelser, vattenledning, avloppsnät och gasverk gjorde stadslivet bekvämare och hälsosammare. Nu uppstod ett födelseöverskott i Stockholm, som förstärktes av en stark inflyttning från landsorten i industrialiseringens fotspår. Huvudstaden, i första hand Norrmalm, blev nu inte bara centrum för landets stadsförvaltning, utan även för nationens ekonomiska och kulturella liv. Det var vid denna tid som Centralstationen förlades till Klarakvarteren, en faktor som fick stor betydelse för Norrmalms utveckling. Liksom på 1600-talet följdes expansionen av en reglering av gatustrukturen, och av ett intensivt uppförande av ny och representativ bebyggelse. På Norrmalm anlades flera breda gator och nya platser, t.ex. Kungsgatan, Vasagatan, Sveavägen, Birger Jarlsgatan och Norra Bantorget. De nyanlagda gatorna kantades framförallt av femvånings butiksförsedda hyreshus, det var först senare (med start under 1900-talets första decennier) som man började uppföra rena kontorshus i huvudstaden.

1946 lade Stadsplanenämnden i Stockholm fram en ny plan för Norrmalms bebyggelse. Denna kan ses som fundamentet och utgångspunkten för den s.k. cityregleringen, dvs. stadsdelens drastiska omvandling under efterkrigstiden. Man såg fler allvarliga problem med Norrmalms dåvarande struktur, planering och bebyggelse. Stadsdelen var delad i två delar av Brunkebergsåsen; nivåskillnaderna var för stora; bebyggelsen var nedsliten och omodern med en oekonomisk blandning av högexploaterade och lågexploaterade fastigheter; gatorna var trånga och obekväma och föga anpassade till den expanderande bilismens behov. Kort sagt såg både stadens styrelse och näringslivet att det gamla Norrmalm var mycket illa lämpat för rollen som stadens och landets centrum. I väntan på cityregleringen belades stora delar av området med byggnadsförbud, vilket på en och samma gång ökade förfallet och bevarade stadsdelens relativt ålderdomliga karaktär. När så den stora omvandlingen inleddes på 1950-talet påverkades i första hand kvarteren söder om Hötorget och utmed Klarabergsgatans södra sida. Förändringen skedde i stor skala, all äldre bebyggelse revs och ersattes av kvartersstora nya komplex i tidens anda. Hötorgscity växte fram, efter starkt modernistiska stadsbyggnadsideal - med t.ex. Sergelgatan som en helt bilfri gågata kantad av låga glasade butiksbyggnader med generösa offentliga terrasser på taken och med de fem höghusen som nya och självklara landmärken i staden. Omvandlingen fortsatte i ett ännu högre tempo på 1960- och 70-talen, efter riktlinjer fastlagda i de vägledande planerna City 62 och City 67. Klarabergsgatans norra sida förändrades, men i första hand berördes området öster om Sveavägen/Malmskillnadsgatan, liksom det gamla Klaras södra del, väster om Brunkebergstorg. Hötorgscity kompletterades med platsbildningen Sergels Torg, kring vilken nya bankpalats och varuhus uppfördes men även storskaliga prestigebyggnader för offentliga ändamål såsom Kulturhuset, Stadsteatern och Riksbanken. I sydvästra Klara tillkom kvartersstor bebyggelse för rikets styrelse i form av departementsbyggnader o.s.v. Norrmalms omvandling under efterkrigstiden förändrade Citys stadsbild helt och hållet. En annan effekt var att antalet boende i stadsdelen sjönk drastiskt, när bostadshus ersattes av kontor, varuhus och banker.

Delvis som en följd av allt starkare folkliga protester avstannade den storskaliga omvandlingen i slutet av 1970-talet. Nya, mer varsamma, signaler kom i City 75. Den andra halvan av 1970-talet samt 1980-talet präglades i första hand av enstaka rivningar och ny kompletteringsbebyggelse i kvarter med bevarade äldre hus.

Under perioden efter 1990 har stadsdelen i första hand förändrats när det gäller bebyggelse från 1960- och 70-talen. Exempelvis har flera av 1960-talets stora parkeringshus rivits eller byggts om. Målet har varit att "läka" en del av de sår i stadsbilden som man anser att cityomvandlingen skapade, och att skapa fler bostäder i stadens centrala delar. Idag, 2007, finns en livlig debatt kring Norrmalms framtid, i första hand när det gäller City. Röster höjs för att man på allvar ska förändra efterkrigstidens stadsbild, t.ex. genom höjningar av befintliga hus, genom fasadförändringar av efterkrigstidens bebyggelse och genom att försöka föra in fler bostäder i stadsdelen.

Norrmalms gränser har legat relativt fasta från 1600-talet och fram till idag. Den stora förändringen är att landhöjning och utfyllnader har medfört en minskning av vattenytor, t.ex. Klara Sjö och Nybroviken.

Norrmalm idag
Nedre Norrmalm kring Hötorgscity och Sergels Torg, liksom området mellan Kungsträdgården och Vasagatan, präglas i mycket hög grad av modern bebyggelse och stadsplanering. Här och var, insprängd bland nyare hus, finns dock enstaka äldre byggnader från perioden före 1800-talet. Bland flera exempel kan man nämna Jakobs kyrka från 1500-talet och Adelcrantzka palatset vid Karduansmakargatan från 1700-talet. Mer kvarstår av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets bebyggelse. Stadsdelens karaktär som landets ekonomiska och kulturella centrum har gjort att det här finns en hel rad av Sveriges viktigaste arkitekturmonument, både från äldre och från modern tid.

Trots efterkrigstidens rivningsvåg är bebyggelsen i stadsdelen som helhet ganska varierad. Blasieholmen har påfallande mycket äldre bebyggelse bevarad, och har en stadsbyggnadskaraktär som är fast grundad i 1600-talets rutnätsplan. Här finner man t.ex. Bååthska palatset från 1600-talet. Kungsträdgårdens östra sida präglas av en rad stora och representativa byggnader från perioden 1880 - 1920, man kan t.ex. nämna Skandinaviska Enskilda Bankens huvudkontor från 1910-talet. Även miljön vid Strömmen och kring Gustav Adolfs Torg är välbevarad, med bl.a. Ferdinand Bobergs Rosenbad, Arvfurstens palats från 1700-talet, Operahuset från 1890-talet och Nationalmuseum från 1800-talets mitt. Området norr och öster om Norrmalmstorg har bevarad sekelskiftesbebyggelse, som i hög grad präglas av närheten till stadsdelen Östermalm när det gäller byggnadernas och stadsbildens karaktär. Även där Norrmalm i norr gränsar till Vasastaden, i området mellan Olof Palmes Gata och Tegnérgatan, är 1800-talets stadskaraktär i hög grad bevarad. Här finns en stor mängd bostadshus av tidstypiskt snitt, men även bebyggelse från 1900-talets förra hälft. Kvarteren kring Gamla Brogatan förändrades under 1980-talet med hjälp av mindre kompletterande byggnader och av saneringar av befintliga hus. Resultatet är gatumiljöer som i sin variation och skala bevarar en hel del av det gamla Klaras karaktär.

Texten är till stora delar baserad på Stadsmuseets byggnadshistoriska inventering av City (City, del I, byggnadsinventering 1974-75), och då framförallt på det inledande kapitlet; Stadsbyggnadshistorisk översikt, av Carl Magnus Rosell.

När det gäller efterkrigstidens cityomvandling finns det idag en ganska rik litteratur. Man kan t.ex. nämna Thomas Halls "Huvudstad i omvandling" och Anders Gullbergs "City - drömmen om ett nytt hjärta".