Arvika västra församling omfattar tillsammans med Arvika östra församling var sin del av Arvika stad med närliggande landsbygd vid Glafsfjordens norra strand. Arvika västra kyrka, även kallad Mikaelikyrkan är belägen i stadens västra utkant, och är Arvika sockens gamla sockenkyrka. Talrika fornlämningar vittnar om att bygden kring Glafsfjorden norra del har lång historisk tradition och bebotts och brukats kontinuerligt alltsedan förkristen tid. Arvika socken nämns första gången på 1255 i en berättelse om ett norskt krigståg genom västra Värmland. Namnet Arvika betyder åvikarna, krökarna på en ån eller syftar på den stora Kyrkviken, och nämns för första gången som ortsnamn på i ett dokument från 1300-talet. Skriftliga källor avslöjar att enbart kring Kyrkviken fanns ett tiotal jordbruksgårdar under senmedeltiden. Sägnen berättar att den första kyrkan här stått i Dottevik men redan under medeltiden flyttat tvärs över viken till Strand.
Jösse härad var på 1700-talet en folkrik, väl uppodlad bygd. Kommunikationerna var däremot dåliga. Arvika uppstod ur ett behov av en stad och handelsplats i dessa trakter. År 1810 gjordes en ansökan till Kungl. Majt. om att få anlägga en köping vid Sulvik eller Kyrkeby i Arvika pastorat. Ansökan bifölls 1811. Platsen som valdes blev Kyrkeby, vid Gafsfjordens norra strand, och den nya köpingen kallades till en början för Oskarsstad. 1821 bytte Oskarstad namn till Arvika köping. Arvika knöts till nordvästra stambanan 1867, vilken har stimulerat ortens industrialisering.
Samhället växte till en början mycket långsamt, trots att man utlovade gratis tomt och potatisland till de som bosatte sig här. Köpingens första bebyggelse bestod av små, trånga, envåniga trähus, med tak av jord eller näver. Många byggnader var inflyttade från den omgivande landsbygden. Invånarna livnärde sig i huvudsak på handel och hantverk. Redan under de första decennierna anlades ett flertal garverier, färgerier, en tobaksfabrik, en spinneri- och klädesfabrik och på 1850-talet ett bryggeri. Stadsplanen innehöll 96 tomter samlade fyra och fyra i lika stora kvadratiska kvarter samt torg intill en båtbrygga. Timrade en- och tvåvåningshus med panel och skiffertak blev sedan vanliga i Arvika centrum. Öppnandet av Säffle kanal år 1837 medförde att fartygstrafiken utvecklades. Avgörande för köpingens utveckling blev öppnandet av nordvästra stambanans hela sträckning år 1871. De förbättrade kommunikationerna medförde ökad industrietablering och därmed tillväxt av tätorten. Runt början av 1900-talet blev stenhusen allt fler och olika offentliga inrättningar och bankhus uppfördes. 1911 blev Arvika stad och mycket börjar hända, bl a skapades Stadsparken och staden växer genom inkorporering och utbyggnad av bostadsområden såväl öster, norr och väster om stadskärnan. Fortfarande återstår betydande stadspartier i Arvika med trädbebyggelse, i huvudsak tvåvåningshus, från 1800-talets mitt. Flera stenhus från 1900-talets början, till exempel stadshuset ger karaktär åt stadsbilden.
Mikaelikyrkan, Arvika västra församlingskyrka, ligger invid Sävsjöbäckens utlopp i Kyrkviken. Bäcken kallades tidigare Arvikaälven eller Loge älv och ligger bakom det medeltida namnet Arvika, som betyder åvindlingar eller ån som slingrar ut i älven. Då vägen till kyrkan av många ansågs som lång och dryg började man 1896 samla pengar till en ny kyrka med bekvämt gångavstånd för dem som bodde i köpingen. En ny kyrka, Trefaldighetskyrkan, köpingens egen församlingskyrka, kunde invigas 1911, ritad av arkitekt Ivar Tengbom.
ARKIV OCH LITTERATUR: Ditt Värmland, kulturmiljöprogram 1989. / Begravningsplatser i Värmlands län, 1988, Länsstyrelsen i Värmland. / ATA Stockholm; Arvika kyrkor. / Värmlands Museums topografiska arkiv; Arvika kyrkor. / Nordström, A; Kyrkan mitt i byn, Kulturmiljöer i Arvika kommun, 1998.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
