HUVUDSTA

Huvudsta utgör hela södra Solna och präglas av efterkrigstidens exploateringsiver och framtidstro. Varierade grupper av flerbostadshus från 1960- och 1970-talet är placerade med stora ytor av grönska och grönområden emellan på Huvudstaberget och slätten i norr. Från Ulvundasjön tecknar sig miljonprogrammets byggnader uppe på berget, medan rester av Huvudstas äldre historia finns nere vid strandpromenaden med Karlbergs slott, trävillor och båthamnar.

En runsten och arkeologiska undersökningar av flera forntida gravfält berättar att människor har bott här sedan vikingatiden. På den mark som tidigare utgjorde de tre forntida byarna Bolstomta, Lundby och Ösby byggdes Karlbergs slott. Huvudbyggnaden uppfördes redan 1630 och är Solnas äldsta slottsbyggnad. Slottsparken har genom århundradena krympt avsevärt och slutgiltigt som ett resultat av framförallt expansionen av Stockholm och begränsas nu av järnväg och trafikleder. Huvudsta gård finns dokumenterad sedan medeltiden och har en ovanligt händelserik och dramatisk historia; i mangårdsbyggnaden planlades mordet på kung Gustav III. För att undgå straff gick ägaren Claes Fredrik Horn i landsflykt och byggnaderna lämnades åt sitt öde. Gårdens anseende sjönk och år 1817 såldes Huvudsta gård till den driftige gelbgjutareåldermannen Johan Wibom, som på kort tid fick gården att blomstra på nytt.

Godsägare Max Wibom på Huvudsta var en av de markägare som vid seklets början spekulerade i fastigheter i syfte att göra sig goda förtjänster. Tillsammans med egendomsagenten Charles J Smith upprättade Wibom 1898 en avstyckningsplan för ett tomtområde på sina ägor strax intill järnvägen. De gav området namnet Nya Huvudsta. Den välkände arkitekten och stadsplaneraren Per Olof Hallman utarbetade en stadsplan för de trehundra tomterna och de icke municipala delarna. Några förberedelser i form av att iordningställa farbara vägar eller att lägga ner vatten- och avloppsledningar gjordes emellertid inte. Huvudsaken var att marken fick en strykande åtgång. Köpare av tomterna var mestadels byggmästare och enskilda som byggde mindre flerfamiljshus för uthyrning. Flertalet fastighetsägare i det nya området hade för avsikt hyra ut alla lägenheterna i husen vilket bidrog till att hyreshusen fick en låg boendestandard. Det blev sedan ett av de starka argumenten för rivning av denna bebyggelse för att ge plats åt miljonprogrammets nya moderna hus.

Det var bostadsbristen och trångboddheten i Stockholm som lockade folk att flytta ut till Huvudsta, till något rymligare bostäder och lägre hyror. Husen byggdes ofta som stora villor med utanpåliggande trapphustorn, burspråk, stora utsmyckade glasverandor osv. I trädgårdarna fanns fruktträd och täppor och också uthuslängor för ved och avträden. Ofta låg en affärslokal inrymd i bottenvåningen ut mot gatan. Det fanns över femtio småbutiker i Huvudsta vid den här tiden. Vid municipalbildningen 1903 hade Nya Huvudsta nästan tretusen invånare. Samhället begränsandes då i väster av Huvudstagatan/Rudsjövägen, i söder av nuvarande Infanterigatan och i norr av nuvarande Hannebergsgatan. Av förstäderna norr om Stockholm var kanske Nya Huvudsta den som fick det allra sämsta ryktet. Till stor del berodde nog detta på att Max Wibom så länge hårdnackat vägrade att lämna ifrån sig makten över sin mark och "sin" stad till samhällets innevånare - han blev exempelvis municipalsamhällets förste ordförande. I vissa fall var Wibom mån om nybyggarsamhället och skänkte mark till folkskolan och vissa idrottsanläggningar, men när det gällde gatumarken ville han behålla äganderätten själv och upptog en särskild gatuavgift av samhället. Under lång tid stod därför problemen med gator, trafik och vatten- och avloppsförsörjningen olösta. Inte förrän 1922 fick man vatten - då från Hagalund för dryga kostnader. I Nya Huvudsta som var en utpräglad arbetarstadsdel fanns mycket fattigdom, speciellt under första världskriget och depressionen under 1920- och 1930- talen. Både religiösa samfund och frivilliga bedrev hjälparbete här. Gemenskapen människor emellan var dock omvittnat stor, man hjälpte och brydde sig om varandra. Nöjen saknades inte heller. Sommartid hade man flera nöjesparker att tillgå, som folkparken i Ingentingskogen, där Tomteboda postskola nu ligger, och utedansbanan i Jungfrudansen. Det fanns också tre eller fyra biografer.

Släkten Wibom sålde 1947 sedan större delen av sin kvarvarande mark, som sträckte sig fram till Råsunda och Hagalund, till det Wallenberg-ägda Fastighets AB Valvet. Valvets avsikt var att successivt exploatera marken och man ordnade med stadsplaner och tomtindelning och sålde sedan tomter med byggrätt till olika byggmästare. En intensiv byggnadsperiod inleddes med början i Virebergsområdet och södra Skytteholm. 1959 lyckades Solna stad få köpa den resterande marken av Valvet, och en hektisk nybyggnadsperiod följde under 1960-talet och 70-talets början i de södra Huvudstaskogarna. Mark köptes också i Västra Skogen av staten, som krävde studentbostäder i Solna för den alltmer ökande skaran av universitetsstuderande i Stockholmsområdet. Det första området att bebyggas med moderna flerbostadshus var kvarteren söder om nuvarande Centralvägen (1950-54). Därpå följde markerna runt Ekensbergs gård (1954-57), dit också en skola och brandstationen förlades. Man fortsatte planeringen av Virebergs industriområde och av Skytteholmsområdet mellan Rudsjövägen och Huvudstaleden (1957-62). Här byggdes också en skola och en idrottsplats. Det var i stort samma grupp byggmästare (Éhn, Lindell, Wallgren, Johan Eriksson m fl) som byggde i de olika områdena och köpte tomter, ofta kvartersvis. I mycket stor utsträckning anlitades Sture Frölén som arkitekt, troligen på rekommendation av sin bror Harald Frölén som var VD i Valvet.

Stadsarkitektkontoret hade en särskild Huvudstafilial för planläggningen av stadsdelen och våren 1963 presenterades ett planförslag för södra Huvudsta för 22 000 människor. Området kom successivt att delas in i ett 30-tal kvarter som såldes i klump till större byggmästare och bostadsföretag. Först uppfördes husen längs Kristinelundsvägen (1963-66), som följdes slag i slag av husen längs Släggbacken (1965), Krysshammarvägen (1966), Wiboms väg (1966-67), Jonstorpsvägen (1967-68), Bygatan (1968), Göran Perssons väg (1969) och Johan Enbergs väg (1967-70). Skolor för grundskolans alla stadier, idrotts- och motionsanläggningar, tunnelbanestationer och centrumanläggning - Huvudsta Centrum - ingick också i utbyggnaden av stadsdelen. Under perioden uppfördes fyra skolor, Ängkärr (arkitekt Scherman 1962), Tallbacka (Nilsson, Sundberg-Wirén 1966), Stenbacka (Axén 1968) och Granbacka (Frölén 1968). Under 70-talets första år uppfördes husen i Jungfrudansen, och 1972 stod också Huvudstas butikscentrum färdigt, ritat av Erik Thelaus och byggt av Byggmästares i Stockholm Gemensamma Byggnadsaktiebolag, BGB.

Bostadshusen i Huvudsta är huvudsakligen utformade som stora och höga längor, men en del punkthus förekommer också. Olika nyanser av grå terrasitputs dominerade ursprungligen fasaderna, men också gult eller företrädesvis rött fasadtegel var vanligt. Under senare år har husen ofta fått nya färgglada fasadskikt, inte sällan i samband med tilläggsisolering. Stora perspektivfönster är legio, och ofta hör en bilfri innergård med gräsmattor, planteringar, sandlådor och lekredskap till fastigheterna.

Idag har Huvudsta endast 12 000 invånare. I motsats till 1900-talets första hälft har Huvudsta i dag många arbetsplatser: Posten med Tomtebodaterminalen är en av många större arbetsgivare. Under åren efter Huvudstas stora utbyggnad har bostäder fortsatt byggas i stadsdelen. Under 2000-talet har också ett förtätningsarbete påbörjats.