HUsie kyrka

Kyrkobyggnaden består av ett korsformat kyrkorum från 1855-57, ett västtorn och
en sakristia intill södra korsarmens gavel. Västtornet restes ca 1500 genom påbyggnad
av det medeltida norra vapenhuset. Sakristian byggdes 1973-74 och utökades 2005.

Kyrkobesökaren möter en relativt stor kyrka, spegelsymmetrisk frånsett utbygget av
sakristian. Brunius fasader är gjorda av kvastputsad och kalkavfärgad gråsten. Längst
ned finns en vitmålad något utkragande sockel, som står på grundmurarna av gråsten.
Tornets vitputsade fasader, i huvudsak byggda av tegel, saknar sockel; däremot syns
flera grundstenar till följd av att marknivån ändrats över tid. I murverket sitter flera
svartmålade ankarjärn, både för de inre bjälklagen och för olika förstärkningar. Längs
takfötterna löper en flersprångig tegelgesims, över kyrkorummet kompletterad med en
rundbågsfris med droppstenar. Tornet avslutas i väster och öster med trappgavlar försedda
med runda och spetsbågiga blinderingar. Alla listverk är, likt omfattningarna till
fönster och dörrar, gjorda av gult tegel som sedan 1938 varit överputsat och vitkalkat.

Murarna till torn och kyrkorum genombryts av stora, rundbågiga fönsteröppningar
med flersprångiga omfattningar. Fönsterbågarna av gjutjärn från 1870 har nederst två
rundbågiga lufter med rombiskt spröjsverk och överst ett masverk med fiskblåsemotiv.
Glaset är klart frånsett mindre blå- och gröna partier i masverket. Fönsterblecken är
gjorda av koppar. Fönstren är sedan 1974 kompletterade med innerbågar, uppbyggda
med kraftiga träkarmar som fästs längs öppningarnas sidor. I karmarna sitter metallskodda
träbågar, vars indelning följer de yttre fönstren. I tornet finns i alla väderstreck
ljudöppningar, utformade med rundbågiga, brunmålade träluckor från 1974.

Publika entréer finns i tornets västfasad och i norra korsarmen. Portalen i södra
korsarmen har gjorts om till koppling mellan långhuset och sakristian. Den framskjutna
västportalen är utformad som en perspektivportal med två rundbågiga språng,
som omger en kölbågig pardörr. Dörren av okänd ålder är klädd med snedställd träpanel.
Till vänster om dörren, på norra tornfasaden, syns en idag blinderad medeltida öppning.
Den norra sidodörren är tillsammans med ett rundbågigt fönster inskriven i
en långsmal, rundbågigt täckt nisch. Den kölbågiga dörren kommer från 2000 och
är klädd med stående träpanel. Dörren nås via en granitbeklädd ramp med svarta
smidesräcken vid sidorna.

Torntaket är belagt med kopparplåt, lagd i skivtäckning med förskjutna hakfalsar.
Plåten ligger på ett undertak av papp och bräder. Kyrkorummet skyddas av ett enkupigt,
gult tegeltak lagt ovanpå det äldre yttertaket av papp och spånstickor. Teglet
är från 1962 och kommer från Simrishamns tegelbruk.

Sakristians formspråk följer kyrkorummets med putsade fasader, rundbågiga fönsteröppningar
och ett snarlikt listverk längs takfoten. Fönstren och ytterdörren är gjorda
av brunmålat trä. Sadeltaket är beklätt med kopparplåt som inte ärgat ännu.

Husies första kända kyrka restes under medeltiden, på samma plats som dagens kyrka.
Man vet inte säkert när detta skedde, men sannolikt under det sena 1100-talet- 1200-
talet när de skånska socknarna formerades. Tack vare äldre beskrivningar kan vi rekonstruera
en förhållandevis god bild av dess utseende. I domkyrkoarkitektens och
professorns Carl Georg Brunius dokumentation från 1847 tecknas bilden av en typiskt
romansk plan med tvåkvadratiskt långhus och ett lägre, enkvadratiskt kor med absid.
Under senmedeltiden tillkom vapenhus i norr och söder. Det norra byggdes efter en
tid på till ett torn, enligt Brunius på 1500-talet.

Kyrkan eldhärjades 1624 med stora skador som följd. Under följande decennier kom
kyrkan successivt att repareras, inte minst de hårt åtgångna murarna, och ny inredning
att införskaffas. I kyrkoräkenskaperna från 1665 beskrivs kyrkan som en korskyrka
med torn, byggd av gråsten och täckt av tegel och skiffer över tornet. Arbetena under
1650- 1850 rörde i huvudsak tornet. Dess ytterväggar murades delvis om, öppningarna
förändrades och taket täcktes av bly. I början av 1800-talet gjordes utbyggnader i korsvirke
på vapenhusen, som användes som förrum resp. sakristia.

I jämförelse med övriga Skåne låg de sydvästskånska kyrkorna tätt, vilket gjorde att
behovet av större kyrkor satte in jämförelsevis sent. I trakten uppfördes t.ex. hela 20
nygotiska kyrkor runt sekelskiftet 1800-1900, men det fanns även exempel på kyrkor
som utvidgades tidigare. Kombinationen av en kyrka i dåligt skick och den snabba
folkökningen resulterade under 1850-talet i, att Husie församling bad Brunius att ta
fram ritningar till en ny helgedom. Han hade, i kraft av sitt ämbete men också tack
vare många personliga kontakter, förnyat allmänintresset för den medeltidsinspirerade
arkitekturen i stiftet. Han ritade fem kyrkor och restaurerade därtill ett stort antal i sin
konsekventa arkitektur, där romanska och gotiska stilelement vävdes samman med
klassicismens symmetri, axialitet och ljusföring. I närheten av Husie var han bl.a. inkopplad
i ombyggnaderna av Oxies- (1848-49) och Södra Sallerups (1863-64) kyrkor.

Kyrkan i Husie liknade på många sätt Brunius arbete i Stora Harrie (1851), som också
hade Johan Stenberg som byggmästare. I båda fallen lades ett nytt korsformat kyrkorum
med tresidigt kor till det befintliga tornet, som istället anpassades till nybyggets
karaktär. Tornen, vars tjocka murar ofta var i bättre skick än övriga kyrkans, skonades
i runt tredjedelen av de skånska nybyggena 1850-1910. I Brunius fasader balanserades
putsade gråstensytor mot naket tegel i friser, blinderingar och omfattningar, och taken
täcktes av tegel. Kyrkorummet vitputsades, fick golv av gula tegelplattor och täcktes
av kryssvalv. I fokus stod altaret, som pryddes av ett träkors och belystes av rundbågiga
fönster bakom skranket mot sakristian. De flesta gamla inventarier skattade åt
förgängelsen; Brunius hade vanligen som princip att dessa skulle avlägsnas för att inte
störa den nya byggnadens ideala skick. Arbetena med tornet blev omfattande i Husie;
dess placering på tomten i norr krävde att alla öppningarna gjordes om så att kyrkorummet
på traditionellt sätt kunde tillfogas i öster. Tornets takstol var rutten och
behövde bytas ut, och stora delar av murkrönen murades om. Inte heller fanns där ett
medeltida valv att spara, utan Brunius valde att slå ett nytt valv över vapenhuset.
Arbetet startade 1855 och avslutades 1857. Under byggtiden förändrades ursprungsförslaget
något; bl.a. målade man bänkarna i grågrönt och vitmarmorerade predikstolen
och altaranordningen, trots att Brunius själv yrkat på ekfärg som ytskikt. Han
föredrog vanligen behandlingar, vars kulörer överensstämde med materialens egna.

Sedan invigningen har kyrkan reparerats vid flera tillfällen, samtidigt som långhuset
och koret upprepande transformerats för de gällande stilidealen. I beskrivningen
nedan listas endast viktigare arbeten, som har påverkan på kyrkans utseende av idag:

1858 avskiljs vapenhuset av en brädvägg med en slagdörr mot långhuset.
1867 byts tegeltaket över kyrkorummet mot spån. Två fönster sätts in i norra takfallet.
1878 ersätts de då ruttna fönsterbågarna av trä med gjutjärnsbågar. Glasen tas tillvara
till de nya fönstren, som får samma storlek och indelning som de gamla bågarna.
1883 byggs den nuvarande orgelläktaren och orgelfasaden av Jeppa Persson.

1895 görs en renovering under ledning av Malmös stadsarkitekt Salomon Sörensen.
Kyrkorummet får ett gotiskt anslag med kvadermålade väggar och en stjärnhimmel i
korvalvet. Långhuset avgränsas med en cementbarriär mot koret, vars nya upphöjda
golv täcks av viktoriaplattor. Brunius altaranordning rivs och byts mot ett gotiskt
skrank med en nisch för en Kristusfigur i kopia efter Bertil Thorvaldsens förlaga. En
ny dopfunt av cement sätts in. Bänkarna avkortas och ådras likt orgelfasaden, predikstolen
och innerdörrarna i ekfärg. Utvändigt repareras de ständigt underhållskrävande
fasaderna, hela spåntaket förnyas och blytäckningen över torntaket ses över.
1902 täcks spåntaket med en skyddande papp.
1928 täcks torntaket av svartmålad plåt.

1936 installeras en ny klockstol av järn. Spiraltrappan från vapenhuset upp i tornet tas
bort och ersätts av en uppgång inifrån orgelläktaren.
1937 grävs ett pannrum ut under kyrkan. De vattenburna radiatorerna monteras i
inhuggna nischer under långhusfönstren. Golven görs om helt med maskinslagen tegel
i gångar och vapenhus och nya bräder i bänkkvarteren. Alla snickerier avlutas, slipas
rena från färg, målas och mattlackeras. Färgsättningen går i grått med röda och gråblå
accenter, som står mot valv och väggar i gulgrått.
1938 går arbetena vidare exteriört. Efter besiktning av den nye stadsarkitekten August
Stoltz, får J A Persson i uppdrag att omputsa fasaderna helt. Håligheterna fylls med
cementbruk, trasigt tegel ersätts och alla ytor vitmenas med kalk. De tidigare synliga
tegelfriserna och omfattningarna försvinner således under den nya spritputsen. Under
arbetets gång visar sig tornets gavelrösten och blinderingar så förvittrade, att de måste
tas ner och ommuras. Tornets murverk har dessutom så stora sättningssprickor att det
måste förstärkas. Till sist rivs hela yttertaket på tornet. Stommens virke kompletteras,
påbyggs och riktas och den svarta plåten ersätts med kopparplåt på papp och brädor.

1962 byts taktäckningen ånyo ut, bortsett från över tornet, till befintlig täckning. Den
papptäckta spånen behålls som underlag för gula, enkupiga falstaktegelpannor.

1973-74 genomförs en stor renovering efter handlingar av Lennart Strömbeck. Dessa
grundar sig till stor del på ett förslag som tagits fram av domkyrkoarkitekten Eiler
Graebe 1963. De yttre förändringarna gäller översyn av all utvändig puts, utbyte av en
otät ytterdörr och framför allt utbygget av en sakristia vid södra korsarmen. Tillbygget
görs med kanalmurar av tegel som putsas och dekoreras med samma slags gesimser
som de längs Brunius murar. Öppningen mot kyrkorummet görs om och fönstret
ovan öppningen muras igen. Samtidigt görs portalen till den gamla sakristian om till
ett fönster, som pryds med en blyinfattad glasmålning skapad av Erik Olsson. För att
synliggöra målningen rivs både altarbordet, -uppställningen, väggen mot sakristian
och betongräcket mot långhuset. Ett nytt altare muras och ställs fritt i koret. Viktoriaplattorna
på dess golv rivs och ersätts av kalksten, som även används som beklädnad
till trappstegen mot långhuset. Dopfunten och bänkinredningen förnyas, undantaget
dörrarna som sparas från Brunius inredning, och orgelläktaren förlängs 80 cm in mot
långhuset. Järnfönstren renoveras och förses med innerbågar. Även färgsättningen förnyas
helt; alla väggar vävas och vitmålas medan inventarierna stryks med lackfärg och
ådras. Orgelläktaren, -fasaden och predikstolen förses med dekorer i guld.

I samband med renoveringen 73-74 utförs en byggnadsarkeologisk undersökning av
det gamla tornet. När putsen avlägsnats blottas två igenmurade medeltida nischer
längst ned på tornets norrfasad. I den södra muren återstod endast fragmentariska
rester av medeltida murverk. Bland dessa identifierades delar av en lång valvbåge, som
utgjort stöd för öppningen mellan tornet och det medeltida långhuset. Ovanför de
ursprungliga tegelpartierna fanns i murarna ett tydligt skifte till ett jämnare förband,
som bekräftade att det gamla vapenhuset blivit påbyggt. Vidare kunde man genom
murverksstudierna bekräfta, att tornet efter en tid blivit ytterligare påbyggt. Vid detta
tillfälle tog man bl.a. upp en dörr mot norr, som idag är omgjord till fönster, och ett
fönster mot öster som Brunius gjorde om till koppling mot långhusvinden. Dörren
nåddes högst sannolikt med en utvändig trappa.

2000 byggs handikapprampen vid kyrkans norra sida om och bekläs med klinker.
Ritningen tas fram av Inger Adler, Inark. 2004 förses rampen med ett smidesräcke.
2005 breddas sakristian efter handlingar av Ateljé Alfa arkitekter, bl.a. för att ge bättre
plats åt förvaring och en handikapptoalett.
2008 installeras den nuvarande orgeln bakom orgelfasaden från 1883.
2017 målades kyrktornet. (Efter inventeringen.)