TORÖ KYRKA

Det är inte känt när Torös första kyrkobyggnad uppfördes men i slutet av 1600-talet, efter begäran från ägaren till Herrhamra säteri, fick Torö rätt till egen präst. Torös kapell omnämns första gången 1694, och beskrevs då som nerrött och färdig att byggias ånyo. Kapellet revs så småningom och en ny kyrkobyggnad i liggtimmer uppfördes kort därefter, troligen 1699, på den gamla grunden. Den nya kyrkan skadades dock 1719, som en följd av rysshärjningarna i Stockholms skärgård. På grund av penningbrist kunde inte kyrkan rustas upp förrän 1738; då medel till restaureringen hade insamlats genom en rikskollekt. I samband med upprustningen täcktes det nya taket med spån och timmerväggarna panelades, såväl ut- som invändigt. Den yttre panelen målades röd och den inre vit.
År 1826 upprustades kyrkan och nya fönsterbågar insattes medan innerväggarna stänkmålades. År 1849 avlägsnades den utvändiga brädfodringen och byggnaden reveterades med puts som avfärgades i vitt.
År 1880 anges byggnadens vara i ett förfallet skick, vilket ledde till en genomgripande renovering. Väggarna putsades om och de liggande rektangulära fönstren ersattes med nuvarande rundbågiga medan samtliga dörrar blev utbytta. Samtidigt ersattes de slutna bänkkvarteren, från 1738, med tidsenliga öppna bänkar. År 1895 byttes takpappen ut mot plåt och kaminer insattes i kyrkorummet.

Under 1900-talet genomfördes flera renoveringar och ändringar; de största förändringarna gjordes 1929 och 1930, under ledning av arkitekt Ärland Noréen. År 1929 bröts golvet upp och betongplintar göts under golvbjälkarna, fyllnadsmaterial tillfördes och golvet lades på plats igen. Även i sakristian lades ett nytt golv. Året därpå fortgick kyrkans invändiga förändring. Limfärgen på väggar och tak tvättades bort, dörrarna panelades, värmekamin installerades medan ett nytt altarbord uppfördes. Väggar och bröstningslist brunlaserades medan själva bröstningen marmorerades i gråblåa nyanser, bänkarna målades bruna. Fönstren byttes ut mot nya med kopplade bågar; i koret sattes antikglas in i de inre bågarna. Predikstolen restaurerades och ett underliggande färglager togs fram.
Trots den omfattande renoveringen krävdes redan på 1950-talet nya åtgärder på golvbjälklag och golv. Även predikstolens underrede byttes ut i samband med detta. Byggnadens norra sida dränerades. Samtidigt installerades elbelysning och elvärme.

Efterföljande åtgärder har huvudsakligen endast berört utvändig vård- och underhåll av byggnaden. Invändigt har kyrkan genomgått ett flertal förändringar i församlingens egen regi. Tillfälliga behov har styrt vissa förändringar. I praktiken har kyrkorummet inte berörts av en projekterad renovering sedan 1930-talet.

Byggnaden är till största del grundlagd på berg, i en sluttning, vilket medför att södra delen ligger högt över marknivån. Grundmuren är uppförd av naturstenar som, troligen i ett senare skede, fogats med kalkbruk. Kyrkobyggnaden har sin långaxel vriden mot nordost. Långhuset har rektangulär plan och rak avslutning mot väster och öster. Vapenhuset i söder och sakristian i norr är placerade i långväggarnas mitt och bildar på så sätt korsarmar mot långhuset.
Samtliga byggnadsdelar är uppförda av knuttimrade stockar. Liggtimmerkonstruktionen var inledningsvis ofodrad men täcktes på 1740-talet med panel för att slutligen reveteras med puts kring mitten av 1800-talet. Undantagna är knutlådorna liksom taksprånget som ännu har inklädning med vitmålade brädor.
Samtliga delar av byggnaden täcks av sadeltak, valmade mot gavlarna. Långhusets tak har utformats som säteritak med en markerad s.k. italian i övre delen. Taken var ursprungligen täckta med spån men bär sedan 1959 kopparplåt; av småformat med förskjutna tvärfalsar. Långhusets tak bär i nordväst en liten skorsten som ansluter till kyrkorummets kamin. Taknocken pryds i sin mitt av ett plåtkors.

Varje sida i långhuset har två fönsteraxlar med rundbågiga fönster som har mitt- och tvärpost; fönsterramarna har spröjsning med treluftsindelning. Fönsteröppningarna har en enkel brädfodring mot fasaden; fönsterbågar, karmar och foder är vitmålade.

En hög stentrappa med sex trappsteg leder till vapenhusets dörr. Trappan är uppförd av naturstenar men har bättrats i ett senare skede med trappsteg av gjuten betong; den har ledstänger av svartmålat smide. Entrédörren till vapenhuset är en brunmålad pardörr, panelad med profilerade och snedställda brädor lagda i pilmönster.
Dörröppningen till sakristian är i marknivå, med en betongplatta framför entrén. Den har en enkel dörr av senare datum som kläddes om och försågs med ett mindre ovalt fönster vid restaureringen 2003. Den har, som vapenhusets dörrar, snedställd och brunmålad panelfodring i pilmönster.