Karbennings kyrka

Karbenning var tidigare en s k bergsfjärding inom Västerfärnebo. Ett kapell av trä byggdes 1654 i Karbenningby i Svartåns dalgång, två kilometer öster om nuvarande kyrkplatsen. På 1750-talet gjorde Västmanlandsskildraren Olof Grau en teckning där kapellet redovisas som en timmerbyggnad med vapenhus i söder och sakristia i norr. Dock medförde inflyttning i området att byggnaden blev för trång och slets ned.

På 1790-talet inleddes en lång planeringsprocess för byggandet av en ny kyrka. År 1806 anlitades en byggmästare Segerholm sannolikt Anders Segerholm för ritning, men istället blev ett förslag av Olof Tempelman vid Överintendentämbetet fastställt samma år. Tjugo år senare antogs en ny ritning av Överintendentämbetets arkitekt Samuel Enander, kyrkobygget kunde äntligen inledas och pågick till 1845. Enanders ritning följdes förmodligen beträffande långhus och torn, medan tornhuven utformades enligt förslag av byggmästare P Broberg vid Högfors bruk. Som förlaga tjänade Kila kyrkas tornhuv från 1780. Inför kyrkobygget hade klockarstugan flyttats från den gamla kyrkplatsen, så att klockaren kunde tillse att församlingsborna levererade byggnadsmaterial och utförde anbefallna dagsverken.

Kyrkan uppfördes helt i natursten, därtill ovanligt kraftiga block. Utformningen var i tidens anda; slätputsade vita fasader och stora, symmetriskt placerade dörrar och fönster. Långhustaket täcktes med svartmålad järnplåt, vilket var relativt tidigt och förklaras av socknens betydande järntillverkning. Kyrkorummets valv och väggar blev enhetligt vitkalkade. Den ursprungliga bänkinredningen var sluten, målad pärlgrå. Predikstol med rik förgyllning var placerad ovan altaret som lystes upp av ett halvmåneformigt fönster, vars rutor bemålats med änglahuvuden.

Den nyklassicistiska kyrkointeriören miste en del av sin ursprungliga stramhet vid omgestaltning 1903, genomförd efter handlingar av arkitekt Agi Lindegren. Valv och väggar fältindelades och ströks med kalkfärg, tonad i gulaktig nyans. Över fönstren målades girlander. På kyrkorummets södra sida tillkom ett vindfång i nybarockens svängda former. En öppen ekådrad bänkinredning blev insatt, medan den gamla inredningens gavlar återanvändes som väggpaneler. Predikstolen flyttades till korets norra sida, försågs med uppgång samt ryggstycke mellan korg och baldakin. I altarpredikstolens ställe uppsattes en tavla av Olle Hjortzberg. Runt denna tillkom altaruppsats i klassicistisk stil med förgyllda kolonner. Korgavelns halvmåneformiga fönster utbyttes mot ett mindre ovalt. Byggnaden förnyades även tekniskt, genom att ett nytt brädgolv blev inlagt på ventilerade bjälklag och de tidigare järnkaminerna ersattes med en kokseldad kalorifer. För dess skull byggdes en stor skorsten i östra gaveln, som då fick ett krön prytt med fronton och voluter.

Nästa stora förnyelse 1945-46 skedde efter handlingar upprättade av arkitekt Ove Lejonhuvud, men stort inflytande hade även konservator Alfred Nilsson. Den sistnämnde tillsammans med en konservatorskollega och tre målare inriktade på kyrkor såg till att kyrkorummet fick sin alltjämt befintliga, tämligen originella färgsättning; taket skymålades, väggarna stänkmålades, det nylagda korgolvet ströks med mörk lasyr, inredningssnickerierna både marmorerades och stänkmålades. För att undvika ett alltför livligt slutresultat hölls färgerna i dämpade nyanser. En förnyelse av kyrkorummets disposition var den dopplats som iordningställdes mitt på långhusets norra sida. Bland övriga arbeten hörde att vapenhuset fick kalkstensgolv och nya trappuppgångar till läktaren. Oljepanna insattes i en för ändamålet utgrävd källare under sakristian.

Förnyelsen som sedan dess skett har varit övervägande teknisk. Vid yttre renovering 1969 skedde övergång till silikatfärg på fasaderna, vilket på längre sikt visade sig mindre lyckat. Samtidigt utbyttes större delen av yttertakens ursprungliga svartplåtar mot galvaniserad. En läktarunderbyggnad för mindre samlingsrum och garderob gjordes 1983, samtidigt som sakristia och vapenhus ommålades med plastfärg. Tre år senare ersattes kyrkans oljeeldade panna med jordvärme. Då fasadernas silikatfärg från 1969 flagnade alltmer skedde 1994 blästring, omputsning och återgång till kalkfärg. Åren 2001-2002 förnyades kyrkans elsystem, korgolvets mörknade fernissa slipades av och bräderna blev istället ljust oljade.

Kyrkan har västtorn, rektangulärt långhus med sadeltak av måttlig höjd och rakslutet kor, samt i dess förlängning en rejält tilltagen, rektangulär sakristia. Fasaderna är slätputsade och strukna med vit kalkfärg. I vardera långsidan finns fyra symmetriskt placerade, rundbågiga fönsteröppningar, i den utbyggda sakristian rundbågiga öppningar i mindre storlek. Fönstersnickerierna har smidda beslag, täta spröjsverk målade med ljusgrå linoljefärg och rutor av munblåst, klart glas.
Portaler med plåtklädda dörrar sitter symmetriskt mittemellan norra och södra långsidornas fönsteraxlar samt på tornets västra sida. De är utspringande med raka överstycken och krönta av ett rundfönster i väster, lunettfönster i söder och norr. Sakristians gavelröste är utformat som ett tympanonfält med lunettfönster. På yttertaken ligger falsad, svartmålad plåt. Invid östra gaveln finns en putsad skorsten flankerad av voluter. Tornet har konkav huv och en fyrkantig lanternin med utsiktsplattform.

Kyrkorummet täcks av ett tunnvalv, avgränsat mot väggarna med en profilerad list som också avdelar östväggen. Det ursprungligen vitkalkade valvet fick vid renovering 1945-46 nuvarande lavering som efterliknar ett uppsprickande molntäcke. Vid samma tillfälle stänkmålades väggarna i dämpad grå och ockragul nyans. Längst ned sitter mörkt stänkmålade sockelpaneler, gjorda av tidigare bänkgavlar. I gångar och bänkkvarter ligger skurgolv från 1903, medan korgolvet två steg högre har nyligen slipade och oljade bräder av klenare dimension, lagda 1945-46.

Mitt på södra långsidan finns ett vindfång i nybarock, byggt 1903 efter ritningar av arkitekt Agi Lindegren. Denne har även ritat altaruppsatsen med förgyllda, förkroppade kolonner och profilerat krön, samt den öppna bänkinredningen, vars marmoreringsmåleri dock tillkom 1945-46. Predikstolen i vitt och guld satt ursprungligen över altaret, men flyttades 1903 till korets norra sida.

Altaret flankeras av stänkmålade dörrar till den rymliga sakristian. I den finns ett tegelgolv från 1945-46 och putsade väggar, vilka målades med plastfärg 1983. Förvaringsskåpen är från 1800- och 1900-talen.

Från det smala vapenhuset leder trappor upp till orgelläktaren. Den har Setterqvistorgel från 1889, ett framspringande mittparti och spegelindelat skrank, samt vilar på räfflade, runda pelare. Däruppe ligger brädgolv med smidd spik och sex slutna bänkrader, de sista som återstår av kyrkans ursprungliga inredning.

Sedan 1983 finns en läktarunderbyggnad vars väggar mot kyrkorummet är klädda med hyvlad, slät panel. Underbyggnaden rymmer bland annat en mindre sammankomstlokal.