SKOGSÖ KAPELL

Kapellet har en kvadratisk plan med utbyggt kor i väster och vapenhus i öster. Byggnaden är uppförd i tegelmurverk och står på en hög granitsockel.

Sockeln är fogstruken och fasaderna slätputsade med utbyggda omfattningar och murhörn samt avfärgade i brutet vit. Uppåt avslutas fasaderna av en profilerad takfotslist vilken även löper runt gavlarna och där bildar enkla frontoner. Stuprör och hängrännor är vitmålade. Ovanför fönster- och dörröppningar i sockeln är uppmurade rundbågiga valvbågar. I sockeln är små lunettfönster med grön båge och en spröjs. I fasaderna är tre stora rundbågiga fönsteröppningar åt söder, respektive åt norr. Fönsteröppningarna är försedda med spröjsade, grönmålade bågar med åtta rutor. Till vapenhus och kor sitter mindre fönsteröppningar vilka, liksom de större, är försedda med grönmålade, spröjsade bågar. Till entrén, som är belägen i öster, leder en hög murad trappa med två avsatser. Trappans sidomurar är av samma typ som kapellets sockel. Till entrén sitter en pardörr med två dörrblad klädda med grönmålad rombisk panel. Ett likadant dörrpar sitter i en segementformad öppning till källaren, i sockeln söder om koret, på västra gaveln. Dessa dörrar är dock, liksom öppningen segmentformade.

Kapellets tak är som en kupol med svängda takfall och en öppen lanternin som kröns av ett kors med klot ytterst på korsarmarna. På det norra takfallet står en svartmålad, plåtklädd skorsten. Arkitekten tänkte sig att klockorna skulle hänga i lanterninen, men då kyrkorådet befarade sprickor i murverket till följd av klockans svängning, lät man istället arkitekten formge en fristående klockstapel. Vapenhusets och korets tak är enkla sadeltak vilka liksom övriga takytor är klädda med grönmålad plåt.

HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Skogsö kapell och kyrkogård uppfördes efter ritningar av ingenjör Erik Bülow Hübe (1879 -1963) och invigdes på Kristi Himmelsfärdsdag den 5 maj 1921. Kapellet var ursprungligen endast begravningskapell.

Erik Bülow-Hübe innehade mellan åren 1913 och 1920 befattningen som chef för fastighetsavdelningen på Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön. Därefter blev Bülow-Hübe förste stadsingenjör i Malmö där han under 1920-talet utvecklade stadsplaner för några av Malmös mest uppskattade bostadsområden. Han var drivande för utbyggnaden av Malmö stad under drygt två decennier och introducerade bl a radhuset och lamellhuset som nya bostadstyper i Malmö. Han fick även tillfälle att vidare utveckla sina talanger att integrera natur och landskap med bebyggelse (t ex Friluftsstaden, Ribersborg, Pildammsparken). Erik Bülow-Hübe hade tjänsten i Malmö till sin pensionering år 1946. Erik Bülow-Hübe räknas som en av den moderna trädgårdskonstens introduktörer i Sverige.

Skogsö kapell är skyddat enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

Saltsjöbaden växte fram kring förra sekelskiftet. Bankdirektör Knut Wallenberg låg bakom en stor del av Saltsjöbadens utveckling. I juli 1889 förvärvade han 1000 hektar mark med 30 kilometer strand i ett nästa obebott och väglöst område. Här ville han förverkliga sin vision och bygga upp ett samhälle där den arbetsamme stockholmaren kunde vila ut och få möjlighet till rekreation. Det var också Wallenberg som var den drivande kraften bakom järnvägens framdragning och uppförandet av Grand Hotel i Saltsjöbaden. Saltsjöbaden blev egen köping 1909. Kyrkligt blev Saltsjöbaden egen församling den 1 maj 1913 efter en delning av moderförsamlingen Nacka. Redan 1910 hade arkitekten Ferdinand Boberg av Knut Wallenberg fått uppdraget att rita en kyrka. Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden stod klar 1913 och därefter växte förhoppningen om en egen kyrkogård.

Redan 1914 började man föra en diskussion om att anlägga en kyrkogård. Påtryckningar kom även från moderförsamlingen Nacka som befarade platsbrist på sin egen kyrkogård. Anledningar till dröjsmålet var avsaknaden av en lämplig tomt i det kuperade Saltsjöbaden samt att man hade anspråk på att kyrkogårdens plats skulle vara vacker och helst ligga vid en sjö. En annan orsak till att det dröjde var det pågående första världskriget.

Ingenjörsfirman Bennet & Comp hade anlitats för att undersöka sex olika tänkbara områden för en begravningsplats. Efter geologiska studier av framförallt jordlagrens beskaffenhet föreslog ingenjörsfirman att kyrkogården skulle placeras antingen bredvid Boo gamla kyrkogård eller vid Stäket, mer västerut längs samma vattenled. Det senare förslaget föranledde debatt eftersom det i området fanns äldre försvarsskansar som var viktiga som minnesplats och inte borde vanhelgas.

Vid ett kyrkorådssammanträde 1916 beslöts att engagera den då 37-årige ingenjören Erik Bülow-Hübe för uppdraget och samma år presenterade han ett ritningsförslag. Därefter dröjde det fram till 1918 innan detaljritningarna var färdiga. En debatt om kapellets utformning och om kapellets fasadmaterial följde därefter. Kyrkostämmans beslut om kapellets utformning kom först 1920. Entreprenör var byggmästare A Lindqvist. Sedan gick det snabbt. 1921 anlades kyrkogården med ett kapell och en klockstapel strax söder om den gamla begravningsplatsen för Boo och Neglinge på Kyrkogårdsudden.

Ursprungligen var det meningen att klockan skulle vara placerad i en lanternin på kapellets tak. Men Kungliga Byggnadsstyrelsen meddelade församlingen att sprickor i kapellets murverk skulle komma att uppstå av de svängningsrörelser som ringningarna åstadkom. Lösningen blev därmed den fristående klockstapel vars utformning kyrkorådet godtog den 12 mars 1920 efter Bülow Hübes ritningar. Förebilden till klockstapeln hade Bülow Hübe funnit på Nacka gamla kyrkogård. Klockstapeln uppfördes av samma byggnadsfirma som kapellet. Klockan levererades av K G Bergholz & Co Klockgjuteri vid Adolf Fredriks Kyrkogata i Stockholm.

Tomten, som ägdes av Järnvägsbolaget, bekostades till en tredjedel av församlingen medan ytterligare delar bekostades av bankdirektör Knut Wallenberg samt av två församlingsmedlemmar. På Kristi Himmelsfärdsdag den 5 maj 1921 invigdes kapell och kyrkogård av Nils Widner, kyrkoherde i församlingen sedan dess tillkomst 1913.

Kapellet var ursprungligen ett begravningskapell, men redan på 1960-talet började församlingen se möjligheten att vidga kapellets användningsområde. Vid ett par tillfällen anordnades utomhusgudstjänster på kyrkogården under sommartid. Det dröjde till 1980-talet innan man påbörjade ett förnyelsearbete i kapellet. Först 1991 hade inredningen anpassats till att även kunna användas till gudstjänster, dop och vigslar.

KÄLLFÖRTECKNING
SLM, Stockholms läns museum, arkivet
Blohm, Gösta, Gamla Saltsjöbaden - minnen, Stockholm 1982
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Cason, Sven Åke, Skogsö kyrkogård och kapell - berättelsen om en skogskyrkogård, SydostTryck1993
Hammarlund-Larsson, Cecilia, Nacka kommun, Kulturhistoriska miljöer, Stockholm 1987
Lindberg, Gunnar, Saltsjöbadens historia, Uppsala 1959
Nilsson, Christina, Kyrkguiden, Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift. Tredje reviderade upplagan, Stockholm 2001

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Kapellets golv är mönsterlagt i rött tegel, förutom golvet i vapenhuset som är belagt med huggna kalkstensplattor. Väggarna är putsade och försedda med en diskret marmorering i ljust gråa toner på vit botten. Under en profilerad list som avslutar väggarna löper, som en bård runt rummet, texten i Johannes 11:25-26, "Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve. Och var och en som lefver och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga". Ovanpå den profilerade listen ligger en ljusramp. Väggarnas marmorering tillkom vid 1991 års renovering men textbården är ursprunglig. Från vapenhuset sitter ett dörrpar med två fyllningar i vartdera dörrblad. De övre fyllningarna har renässansformat ramverk. Dörrarna är liksom entrédörrarnas insidor ådringsmålade. De kopplade fönsterbågarna är invändigt brunmålade och försedda med handblåst glas.

Innertaket följer kupolens form och är klätt med liggande panel som är dekorationsmålad med djupverkande intryck av Filip Månsson.
De lutande partierna är målade med en gul bottenfärg som smyckas av ett kvadratiskt mönster med kyrkliga symboler i form av stiliserade stjärnor, kransar, kors blommor och blad. Ornamenten är utförda i gråblå färger. I takets mittparti är målningen mörkare, endast utförd i blå toner, och föreställer en stjärnbeströdd himmel med moln, blixtar och ett gyllene liksidigt kors i centrum. I mitten hänger en ljuskrona. I den rundbågade korabsiden står altaret placerat mot den bortre väggen.

Längs rummets norra och södra väggar är fasta brunbetsade bänkar. I övrigt saknas fasta bänkar och rummet är möblerat med lösa stolar.

Mitt på den norra väggen står en murstock med järngallerförsedd öppning. I den står en fläkt som förses med värme från källarens oljepanna. Ursprungligen har det säkerligen stått en vedkamin i öppningen.

Övriga inventarier
Lös altarfront, predikstol, dopfunt och psalmtavla är liksom orgelfasaden från 1991. Materialet är plywood som är laseringsmålad i vitt med dekorationsmålningar av Gunvor Westelius. Dekorationsmålningarna är utförda i en stil som skall ansluta både i färg och i form till kyrkorummets ursprungliga dekorationsmålningar av Filip Månsson. Orgelns gavlar har målningar som föreställer S:ta Cecilia, kyrkomusikens helgon. Som förebild till orgelns målningar, har Carl Milles änglar på korsbalken i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden tjänat. Bakom den lösa altarfronten är det ursprungliga altaret bevarat. Det har fyllningar nedtill och är liksom de fasta bänkarna brunbetsade. Ovanför altaret hänger ett stort träkrucifix som är skuret av bildhuggaren August Filip Pettersson. Ljusbäraren, som symboliserar livets träd, är formgiven av Elwing Brask i Haninge 1996.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.