SÅNGA KYRKA

null, Sånga kyrka uppfördes under 1100-talets senare hälft i en typisk romansk planform med långhus med anslutande smalare absidförsett kor och västtorn. Sin nuvarande raka avslutning i öst fick kyrkan i början av 1300-talet då långhuset förlängdes och försågs med sakristia. Under 1400-talet tillkom vapenhuset och kyrkan valvslogs och försågs med kalkmålningar. Tornspiran tillkom under 1700-talet, men bevarar sin 1500-talsform.

Sånga kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom riksintresse för kulturmiljövården.

Sånga sockenkyrka omnämns första gången 1308. Sockennamnet skrevs 1310 Sunga. Sånga har varit en ö och bär kanske ett gammalt önamn. Det kan vara besläktat med verbet sjunga som här syftar på vattnets ljud. När kyrkan uppfördes under 1100-talets senare hälft låg den centralt och lättåtkomligt med båt på en höjd intill det sund som då delade Färingsö i två hälfter. Kyrkan uppfördes av sten med en romansk planform med ett smalare möjligen absidförsett kor och västtorn.

Under 1300-talet revs det äldre koret samtidigt som långhuset förlängdes österut så att kyrkan blev en salkyrka och sakristia byggdes till. Vapenhuset byggdes till under 1400-talet. Västtornets uppåt avsmalnande form anses visa på att Sånga äldsta kyrka har haft kontakt med Sigtunas romanska kyrkoarkitektur. Kyrkan helgades åt Jungfru Maria och Johannes döparen.

Färingsö, tidigare kallat Svartsjölandet, består av fyra socknar. Sånga är sedan 1992 moderkyrka till Skå, Färentuna och Hilleshög sockenkyrkor

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Boëthius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bratt, Peter, Mälaröarna kulturhistoriska miljöer, Gällivare 1994
Nilsson, Christina och Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 1995
Tuulse, Armin, Sveriges kyrkor, Uppland, Volym 77, Band VI, Häfte 2, Färentuna Härad, Stockholm 1956
Tuulse, Armin, Sånga kyrka, Upplands kyrkor-61, andra reviderade upplagan, Strängnäs 1979

Kyrkans fasader är slätputsade och avfärgade vita. Kyrkobyggnadens puts följer stenarnas form. Tornet putsades om 1984 och har sedan dess en jämnare yta. Sockel utgörs av en oputsad nedre del av murverket. På sakristians och långhusets östra gavelrösten finns putsade blinderingar. Blinderingarna är utförda av maskinslaget tegel och tillkom vid 1902 års restaurering då teglet visades oputsat.

Fönsterna är smala med rundbågig form i långhusets västra del och med spetsbågig form i den östra delen. De är försedda med smidesjärnsbågar. Ursprungligen hade kyrkan inga fönster åt norr och fönsteröppningarna var mindre. 1687 förstorades fönstren samtidigt som korfönstret försågs med smideskarm och spröjs med smidesrosor i spröjsarnas skärningspunkter samt blyinfattade glas. Fönstren åt norr togs upp 1829 respektive 1902, då även korfönstretförlängdes nedåt. Långhusets södra östfönster är försett med färgat glas i blyspröjsar och ornamentala glasmålningar i övre delen som troligen härrör från 1878. Av kyrkans fönsteröppningar daterar sig ringkammarens fönster i tornet möjligen från den romanska kyrkan. Kyrkans tak täcks sedan 2000 av industrimålad plåt.

Tornet ligger i förband med långhusets västra gavel och smalnar av något uppåt. I den övre delen finns ljudgluggar åt alla väderstreck försedda med svarttjärade luckor. Spiran härrör från 1730 men har sin 1500-talsform bevarad. Den kröns av ett kors med runda klot i korsarmsändarna och av en kyrktupp. Vapenhusets portöppning är rundbågig och ensprångig. Bräddörren är tillverkad 1979 då portöppningen även försågs med en glasad inre ståldörr.

Kyrkorummen utgörs av ett salkyrkoformat långhus med kalkmålningsförsedda valv och väggar. Tornets bottenplan utgörs i långhusets västra del av en s k ringkammare med vitputsat tunnvalv och väggar med en bröstning med draperimålningar. Vapenhuset är tunnvälvt och försett med kalkmålningar och sakristian är kryssvälvd och vitputsad.

Långhusets och ringkammarens valv av tegel kom till under perioden 1430-70. Korvalvets två kappor stiger i höjd åt öst och skiljs av en smal ribba. De två västliga valven skiljs en bred gördelbåge, vilket kan tyda på två byggnadsperioder. Den romanska kyrkan hade sannolikt plant innertak av trä eller en öppen takstol. På vinden finns spår efter ett äldre tunnvalv av trä med trepassform, vilket troligen härrör från det valv som kyrkan fick efter 1300-talets ombyggnad till salkyrka. Vindens murar visar också rester efter kvaderrits i bruksfogarna som troligen härrör från den romanska kyrkans byggnadstid. Kyrkans takstolar härrör till den större delen från 1902. Hammarbanden är äldre. Långhusets golv är lagda med plansten med inlagda kalkstenshällar. Bakom altarringen täcks golvet av fårskinn.

I samband med långhusets välvning under 1400-talet förenades tornets ringkammare med långhuset genom ett murgenombrott med svagt spetsbågig form. Tidigare förenades ringkammaren med långhuset genom en smal dörröppning i tornets östra vägg. Bjälkhål ovan ringkammarens valv visar att rummet tidigare varit täckt med ett bjälktak. I ringkammarens tunnvalv finns tre hål som ursprungligen varit avsedda för klocklinor. Ringkammarens golv täcks av en röd heltäckningsmatta.

Kyrkorummet och vapenhusets kalkmålningar dateras till senast 1470-talet. Målningarna kalkades över 1687. Vid 1902-års restaurering togs kalkmålningarna åter fram varvid de kompletterades och övermålades hårt. Målningarna är inspirerade av tiggarmunkarnas predikningar och framställer figurala scener omgivna av rik ornamental dekoration. Långhusets valv är försedda med flera s k "skvallerhål", d v s ett hål i valvet som ska "skvallra" om ett läckage skulle uppkomma i taket. Vapenhusets målningar framställer de 15 tecken som ansågs förebåda världens undergång, en i Norden sällsynt serie.

Sakristian härrör från 1300-talets början då kyrkan byggdes om till salkyrka. Det vitkalkade kryssvalvet med ribbor är samtida. Golvet av brädor är omlagt och sänkt 1902 då en källare under sakristian inrättades till pannrum och försågs med betongvalv. Ingången är rundbågig och försedd med en bräddörr med medeltida nyckelskylt och ring.

Vapenhuset, tillbyggt under 1400-talets förra hälft, är täckt av ett kalkmålningsförsett putsat ursprungligt tegeltunnvalv. I östra väggen finns en nisch som möjligen kan ha varit platsen för en madonnabild, omtalad i ett avlatsbrev från 1455. Entrén till långhuset är på samma plats som den romanska kyrkans ursprungliga portal. Den nuvarande portalomfattningen har en gotisk utformning och härrör från 1300-talets förra hälft då kyrkan byggdes om till salkyrka. Portalöppningen vidgades 1902, överputsades och försågs med nya ekimiterande pardörrar. 1979 återinsattes den medeltida vapenhusdörren i portalen vars öppning samtidigt gjordes smalare. Den medeltida vapenhusdörren är försedd med silvermålade rikt utformade beslag. Vapenhusets tegelgolv är från 1835 och omlagt 1902.

Altaret är uppmurat 1899 av putsad murad sten och täcks av en marmorskiva. Sedan 1902 är triumfkrucifixet uppsatt över altaret framför korfönstret, som samma år fick nya färgade glas. Triumfkrucifixet, tillverkat av målad ek, härrör från 1200-talets slut och målades över kraftigt 1902. Även altarringen med nygotisk utformning härrör från 1902års restaurering. På väggen på vardera sidan om altaret är ovala nummertavlor från tidigt 1800-tal uppsatta. De har snidade och förgyllda ramar med svarta sammetstavlor.

Den slutna bänkinredningen har enkla fyllningar och är målad i brunt och gult med grå och röda lister runt fyllningarna. Den kom till 1949, då den öppna bänkinredningen med nygotiskt utformade bänkar insatta 1902 avlägsnades. Vid 1902 års restaurering eldades den äldre slutna bänkinredningen från 1600-talet upp.

Predikstolen är ett Lübeckverk i nordeuropeisk senrenässans från 1635, möjligen utförd av Michael Sommer. Den polygonala korgen består av snidat och delvis bemålat trä. I korgens fält finns förgyllda träskulpturer som framställer de fyra evangelisterna med deras symboler. Korgens ytor är fyllda med rik ornamentik och genrescener i intarsia. Taket kröns av en skulptur av kung David med harpa, vilket är ett ovanligt motiv på predikstolar.

Kyrkans läktare avlägsnades 1964. Den sena 1700-talsorgeln flyttades till Skå kyrka och ersattes av en ny orgel med 14 stämmor, byggd av Grönlunds Orgelbyggeri. Den har en blågrön lasyr och är placerad på golvet längst bak i det norra bänkkvarteret. Öppningen i västmuren över ringkammaren är upptagen 1902 för att ge plats åt den gamla orgelns bälg.

Övriga inventarier
Av kyrkans medeltida inventarier återstår, förutom triumfkrucifixet, ett antal träskulpturer av ek som ursprungligen tillhörde kyrkans medeltida altarskåp samt dopfunten. Altarskåpet tillverkades under 1470-talet och är troligen ett arbete av stockholmsmästaren Jordan Målares verkstad. De från altarskåpet bevarade skulpturerna, bl a huvudmotivet Maria och Elisabeths möte, är uppställda i sakristian. Dopfunten är tillverkad av sandsten i två stycken med uttömningshål. Den cylindriska cuppan har en rikt ornerad remflätning med stiliserade fabeldjur. Fotstycket är försett med fyra huvuden i högrelief. Den romanska dopfunten är troligen ett mellansvenskt arbete med släktskap till gotländsk stenskulptur och dateras till 1100-talets slut.

Kyrkorummet pryds i övrigt av en minnestavla från 1584 med en av Sveriges äldsta landskapsmålningar. I koret är två begravningsvapen uppsatta över Georg Stiernhielm (1590-1672) och Johan Silvius (1620-1690).
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.