MOLLA KYRKA

Molla kyrka är medeltida med ett tresidigt avslutat kor i öster från 1700-talets mitt, då förmodligen även sakristian i norr uppfördes. Vapenhuset av trä i väster är uppfört före 1877 då det byggdes om till nuvarande form.
Kyrkan kan till sin äldsta del ha uppförts 1150-70. Den ursprungliga grundplanen kan har varit likadan som i Eriksbergs romanska kyrka i pastoratet och ha haft absidförsett kor. Likheter finns även med Hovs medeltida kyrka, båda i samma pastorat som Molla. Alla tre har en hög och rank exteriör. De lär också ha liknande konstruktiva detaljer (här okänt vilka) vilket möjligen kan tyda på en gemensam byggmästare. Molla kyrka förmodas ha blivit tillbyggd två gånger under medeltiden och murar sannolikt från 1200-talet finns kvar i väster med ett igenmurat långsmalt, rundbågigt romanskt fönster i nedre delen av västfasadens ytterliv. Västra gavelröstet har troligen rasat vid något tillfälle, eftersom nederdelen är murad med väl huggna stenar med smala fogar medan övre delen består av större, lätt tuktade stenar med breda utstrukna fogar. Remstyckena i väster är väl förbundna med varandra, medan de i den tillbyggda östra delen möter varandra stumt. Den medeltida takstolen är liksom i Eriksberg bevarad och är av snedstöttad, romansk typ, en influens från Lunds domkyrka invigd 1145/46. Om västra delen är tillbyggd på 1200-talet är det alltså rimligt att takstolen gjordes om samtidigt. Molla kyrka omtalas 1439 i samband med att ägaren av Målla gård, Hallor Byarsson, skänkte en fastighet åt biskop Sven Grotte. Kyrkan hade sedvanlig ingång i sydväst som murades igen 1876, men trapphällen ligger kvar. Dopfunten är bevarad och har figurscener med människor och djur huggna i relief. Ryggås och vindskivor var tidigare täckta med blyplåt. Kring plåtarnas tillkomst, angiven till 1500-talet, finns en märklig sägen. På en halvö i Mollasjön, kallad Tjuvholmen eller Myntön, fanns en eller två kvinnor som i en murad källare idkade falskmyntning men brottet uppdagades. Dödsdomen som följde på detta skulle kunna upphävas av kung Gustav I om kyrkans tak täcktes med falskmyntarmetallen, alltså blyet. Arbetet började vid koret och gick vidare åsen ut, men i nordöst fick kvinnan/kvinnorna svindel och ramlade ned på norra sidan, bröt nacken och dog. Platsen utmärktes med en sten som finns kvar än idag. Att taket verkligen bara blev blytäckt till hälften sägs framgå av ett dokument från 1583. Blytäckning var typiskt för Sydsverige. 1689 fanns 20 bänkar på manssidan (söder) och 15 på kvinnosidan (norr), vilket ändrades 1755 till 15 respektive 18 bänkrader. 1701 tillverkades en altartavla av bildsnidare Anders Ekberg. 1713 tillverkades ett ljudtak av Gustaf Kühlman till den äldre predikstolen, som samtidigt reparerades för 61daler silvermynt. Detta kan jämföras med den drygt fem gånger högre kostnaden för en ny lillklocka 1726-27. Klockan var också dyrare än kyrkans förlängning österut med tresidig koravslutning 1745-54, vilken betingade ett pris av cirka 265 dsm. Vid denna stora ombyggnad tillkom rimligen det invändiga spegelvalvet och troligen även sakristian.
1829 inventerades kyrkan och det uppgavs då att mycket takbly blivit nedtaget och sålt. Kyrkan var i gott skick och hade blått tak invändigt och predikstol med fyra evangelistskulpturer på korgen samt änglar med basuner och palmkvistar på ljudtaket. Altartavlans form benämndes som vanlig. 1876-77 revs södra vapenhuset och det västra av trä förändrades för att få fler sittplatser. Dess ålder är okänd. Invid altaret fanns en offerstol som 1877 förenades med skollärarens "fruntimmersstol" (plats reserverad för hustrun). Den nya stol man då fick förbehölls prästerskapets fruar. Dessutom uppgavs att "dörren" till altaret sattes igen, vilket borde vara altarringens grind. 1878 renoverades altartavlan samt predikstolen och dess ljudtak. Från altaruppsatsen avlägsnades änglarna med symbolerna för tron och hoppet. 1881-82 förlängdes läktaren fram till den igenmurade södra porten för ytterligare sittplatser. Därefter bestämdes 1882 att inga kvinnor fick sitta på läktaren, såvida de inte hade sångröst och kallats av klockaren, motiverat med att det endast fanns en läktartrappa. Man förefaller ha tillverkat en ny läktarbarriär som lämnades omålad. 1888 placerades en liten orgel på läktaren. 1895 slogs järnband runt de bristfälliga långhusmurarna där det uppkommit sprickor.
Sommaren 1911 utförde man några underhållsåtgärder och i samband med detta fick prästen uppenbarligen kritik för bristande kunskap och pietet. I ett upprört brev till den kulturvårdande myndigheten försäkrade han motsatsen och omtalade att kyrkan hade ansetts fallfärdig och "ej värd minsta reparation" åtminstone de sista tio åren. En nybyggnadskassa var också anordnad. Läktarbarriären hade stått omålad i 28 år men nu hade man målat den i stil med övrig inredning samt renoverat och målat bokbrädena. Man hade också några år tidigare åter satt upp änglarna i altaruppsatsen med symbolerna för Tron och Hoppet som tagits bort cirka 40 år tidigare. 1915 besiktigades kyrkan av arkitekt Martin Olsson från Riksantikvarieämbetet som fann den synnerligen intressant och ganska väl bibehållen. Församlingen konstaterade något förvånad att han inte ville låta riva den och att han dessutom även ville bevara det gamla, såsom bänkarna. Östra delarna och sakristian var dock i dåligt skick och en renovering behövdes. Den gamla dopfunten bars in från vapenhuset och väggarna vitlimmades utom i sakristian. Grundförstärkningar av betong gjordes i koret 1920. 1928 invigdes ett nytt orgelverk bakom den gamla fasaden.
1934 började arkitekt Tor Engloo projektera en genomgripande renovering som utfördes 1935 med start vid midsommartid. Behovet av bättre värmeanordning var upphovet till renoveringen, eftersom en sådan inte kunde åstadkommas med bänkarna i behåll. Golvet var dessutom gammalt och skröpligt så nya golv behövdes. En lågtryckspanna installerades i nytt pannrum under sakristian.. Taktäckningen var dålig på södra sidan och blev utbytt. Arkitekten anbefallde kluvet spån istället för stickspån, eftersom sådana medförde ständigt återkommande reparationer. Fönstren hade enkla bågar med träspröjs. Alla fönster fick nya innerbågar med antikglas. Solbänkarna av grov kalksten var vittrade och lagade med cement, så alla utom de i sakristian byttes ut. Tre äldre golvlager upptäcktes i långhuset med gamla, breda golvplank av ek som skulle återanvändas. Skelett och skelettdelar hittades i gravar under långhuset, samt i mitten av detta en delvis raserad gravkammare med skelett. Sakristian hade ett nytt trägolv av breda präktiga plankor som redan var angripet av svamp på undersidan. Där lades tegelgolv. Sådana önskades i övriga utrymmen men detta fick av kostnadsskäl skjutas på framtiden. De invändiga dörrarna i koret och vapenhuset byttes. Taket var målat i en blank oljefärg i kall grå ton över en vit och därunder en blå originalfärg från 1700-talet, vilken togs fram och konserverades. Bakom takets invändiga kraftiga hålkäl syntes kalkmålade brunröda slingornament på de äldsta murpartierna. 1700-talsbänkarna var intakta men ommålade. De raka bänkarna byggdes om kraftigt, även om dörrar och ryggstycken återanvändes. Nya beslag lika de gamla tillverkades. Norra kvarteret var bredare men gjordes lika smalt som det södra för att öka mittgångens bredd. Raderna glesades ut. Korbänkarna avlägsnades trots Riksantikvarieämbetets protester. Predikstolskorgen framstod som smal i förhållande till det tunga, rikt skulpterade taket, så den vreds ut från väggen för att verka bredare. Altaret var för litet för altartavlan så det gjordes djupare och altartavlan sänktes motsvarande golvets höjning. Altarringen behöll sitt läge men byggdes delvis om. Läktarpelarna kläddes in och fick nya kapitäl. Hela interiören målades om, men på altaruppsatsen, änglarna med symbolerna för tron och hoppet samt predikstolen frilades originalfärgerna. Det senare bekostades ironiskt nog av sonen till den man som en gång betalat för dess övermålning. Puts som hade påslagits för att jämna ut väggarnas ojämnheter togs bort och kordörrsnischen togs fram. Ny inredning tillverkades till sakristian och till vapenhuset gjordes två nya bänkar med figursågad kant med återanvänt virke från de gamla bänkarna.
Vid renoveringen frilades också övermålade kalkmålningar i al secco på väggarna, bäst behållna vid läktarbröstet i höjd med den medeltida ingången åt söder (någon dörr åt norr finns inte omtalad). Målningarna var välgjorda och utförda i tre horisontala fält i rött och svart. Två målningsskeden i renässans från decennierna kring 1600 kunde urskiljas. Södra sidan hade mindre gammal puts och dekor än norra sidan. Målningarna på norra sidan visade Kristus och de fåvitska jungfrurna och tillskrevs Gullik Gullikson, känd för liknande arbeten på Läckö slott cirka 1620-30. Han dekorerade även bland annat kyrkorna i Råda, Skälvum och Fullösa. Målningen i Molla var flera meter bred och omkring en halv meter hög med en bård mot ett ornamentdominerat undre. I kanten till motivet däröver framträdde en äldre målning som bedömdes vara gjord några årtionden tidigare. Den föreställde en rustningsklädd riddare, vars utstyrsel sägs vara 1500-tal, och tros vara ett äreminne över den engelske riddaren Bethun, enligt traditionen jordfäst här. I konserveringsrapporten uppges att text endast fanns på norra väggen över riddaren, medan andra uppgifter uppger texten "St. Georg" på södra väggen under en annan riddarbild. Yngre slingor och draperifragment täcktes med kalkfärg. Över koret fanns ett Jehovatecken i en triangel omgiven av strålkrans, vilket var "smått, spinkigt målat". På baksidan av en tavla med Gustav III:s tal upptäcktes en 1400-talspannå, troligen en gammal altartavla, som konserverades liksom medeltida träskulpturer, en föreställande madonnan med barnet från 1200-talet och en annan Johannes döparen.
Forts. under anläggningshistorik.

Molla kyrka är en smal och högrest stenkyrka med ett lågt trävapenhus, ett tresidigt avslutat grunt kor i öster med sakristia vidbyggd åt norr. På dess östra sida är en svart plåttäckt källartrappa av cement i cementsockel från 1935. Utmed långhusfasaderna finns gjutna schakt täckta med rostiga järngaller och luftningshål i grunden från samma år. Alla snickerier är täckmålade med organisk färg.

FASAD - Spritputs som 1999 kalkfärgats vit. Remstycken syns på sakristia och kor. Vitmålade brädor sitter längs takfoten. Svarta järnband från 1895 som kopplas av öglor eller byglar löper runt fasaden med lodräta hållare. Grundgjutningen från 1920 syns som en sockel runt kor- och sakristifasaderna samt långhusets södra sida. Hörnsten syns i sydväst. På norra sidan syns stengrunden och hörnstenarna. Vapenhuset står på stengrund och har fasader med gråvit locklistpanel målad med organisk färg.

FÖNSTER - Långhuset har tre äldre fönster på var långsida och koret har ett fönster på varje skråställd sida. Mittfönstret på södra sidan är stickbågigt och både bredare och högre än de övriga, som är rundbågade. Fönsteröppningarna varierar något i utformningen, en del är mer stickbågiga och även höjden skiljer sig åt liksom hur mycket fönstren fyller smygen. Smygen är spritputsad med starkt vidgade sidor och medeldjup. Solbänkarna utgörs av svagt sluttande tjocka stenskivor från 1935 av sedimentär bergart. I sydväst finns en solbänk av cement. Dessa fyrluftsfönster sitter i korspost med tvärbjälken upptill och är träspröjsade till åtta rutor nedtill, sex upptill (det större fönstret 15 respektive 9 rutor). Klarglasen är gamla men några är nyare, maskinslagna. Vissa lufter är öppningsbara; i det nordvästra fönstret är den hängd på stjärthakar med maskinslagna hörnjärn, i fönstren mitt på nordsidan respektive i sydöst samt i korets nordöstfönster sitter sådana med kulgångjärn och beslag på både karm och båge. I långhusets västra fasad sitter strax över vapenhusnocken i en stående rektangulär smyg utan solbänk ett likadant format enluftsfönster med en liggande spröjs och klarglas. Vapenhuset har i norr och söder tvåluftsfönster med mittpost och gammalt klarglas med en liggande spröjs, samt träbleck. Sakristian har åt norr ett rektangulärt, öppningsbart enluftsfönster från 1935 med sex blyspröjsade rutor av återanvänt gammalt klarglas i en stickbågad smyg med fönsterbänk. I samma axel sitter ett litet utåtgående öppningsbart källarfönster som endast har ytterbåge med mittspröjs och klarglas.

PORT - Västporten är en gammal pardörr med fiskbenspanel upptill och liggande profilerad panel nedtill, täckmålad med tjocka lager färg. Tunt snedställt handtag på ena bladet och under det en oval nyckelskylt med hålet ålderdomligt vänt uppochned. En huggen stentröskel och pikhuggen trapphäll av granit, båda från 1936, med rostigt skrapgaller av järn. Sakristians dörr är en äldre innerdörr som blev ytterdörr 1935. Den är smal och av liggande breda bräder med handsmidd spik i gammal karm och omålad tröskel. Rombisk nyckelskylt för en stor nyckel. En röd tjock granithäll från 1935 utgör trapphäll och mellan den och tröskeln är en cementyta. Hällen ligger an mot ventilationsschaktet intill.

TAK - Alla takfall har spåntäckning med bortnött tjära. Långhuset har sadeltak med valmad spets. Sakristians sadeltak är valmat på gaveln. Båda volymerna har helt grunda taksprång. Vapenhuset har sadeltak med spetsiga spån längs ned och större taksprång (minskade 1935) med enkelt figursågade taktassar. Hängrännor och stuprör är av koppar.