Högsby kyrka

Högsby är den till ytan största socknen i Högsby kommun. I öster gränsar den till socknarna Fliseryd och Långemåla, i söder till Bäckebo, i väster till Fagerhult och Fågelfors och i norr till Kråksmåla. Ursprungligen var socknen betydligt större och inne¬fattade både socknarna Långemåla och Fågelfors samt stora områden som under 1800-talet kom att räknas till Döderhults, Fagerhults och Kråksmåla socknar.
Kyrkan ligger vid Emåns strand där väg 23 mot Växjö korsar ån, strax nedanför samhällets huvudgata. Utan de traditionellt anslutna byggnaderna som stallar och magasin står kyrkan numer i en närmast stadskyrkemässig suveränitet. Några till kyrkan kopplade byggnader är dock placerade i kyrkans närhet och förutom bårhuset på kyrkogården ligger, öster om kyrko¬gården en sockenstuga samt ekonomibyggnader för kyrkogårds¬skötsel medan församlings¬hemmet som uppfördes på är beläget på andra sidan ån.
Olle Fransén skriver i Högsbyboken om samhällets framväxt. Kyrkan var tidigt samlings-platsen i socknen och i dess närhet bodde präster och kyrkans tjänare. I början av 1800-talet bosatte sig även en del hantverkare och andra befolkningsgrupper på kyrkbacken och 1820 fanns där ca 70 invånare. När samhället fick apotek, läkare, handelsbodar, skola m.m. blev kyrkbacken attraktivare och 1870 uppgick invånarantalet till 180 personer. År 1897 kom järnvägen till Högsby vilket förde med sig stora förändringar bl.a. kom centrum att förflyttas och under början av 1900-talet blev Järnvägsgatan öster om kyrkan (och som i dag framförallt fungerar som genomfartsgata) ett mycket attraktivt bostadsområde.
Den första belagda ombyggnaden är en utbyggnad åt söder gjord redan på medeltiden. Resterna av denna utbyggnad kom i dagen vid renoveringen 1966-67 då putsen togs ned och murverket frilades.
Att finna dokument som beskriver den äldre kyrkan är svårt och den första avbildningen av Högsby kyrka är en teckning gjord av J.H. Rhezelius år 1634 och visar kyrkans östra gavel och södra långsida. På avbildningen har kyrkan en enkel rektangulär planform, lägre murar och sadeltak med brantare takfall än dagens. Taket har en klockförsedd takryttare och på långsidan är ett vapenhus placerat, troligtvis i trä. Utöver vapenhuset har långsidan tre högt sittande, rundbågade fönster och en rund¬bågad portal med rakt avslutad omfattning. Förutom själva kyrkan är den södra sidan avbildad med fristående klockstapel och kyrkogårds-omgärdning. I kyrkans sydöstra hörn står en byggnad i två plan och i kyrkogårdsomgärd-ningen är två stigluckor placerade. Den östra gaveln har nederst en rund och tre spets¬bågiga blinderingar eller öppningar och ovanför dessa ytterligare tre spets¬bågiga blinderingar flankerade av två runda. Höst upp på gavelröstet syns en rektangulär yta med formen av ett ansikte och nocken kröns med ett ringkors. Det inmurade ansiktet tycks ha blivit kvar i muren fram till renoveringen 1884.
Under 1600- och 1700-talet komm kyrkan att omvandlas från en medel¬tida, katolsk kyrka till en reformatio¬nens och stormakts¬tidens kyrka. Tidens betoning av predikans roll i guds¬tjänsten satte sina spår i kyrkans inredning bl.a. i form av den, år 1623 införskaffade, upphöjda predikstolen, den år 1626 påbörjade, fasta bänk¬inred¬ningen liksom flytten av orgeln 1637 till den bakre delen av i kyrkan. Fram till dess hade orgeln varit placerad i kyrkans främre del.
1921 skrev Melchior Wernstedt en beskrivning och en historik över kyrkan. I denna stod beskrivet att kyrkan 1660 fick två sol¬visare i sten vilka sattes upp på tornets södra vägg respektive kyrkans östra gavel. Han skrev vidare att kyrkan år 1686 rappades samt att två fönster togs upp i den norra väggen liksom att det gamla s.k. munkhuset som stått vid den västra gaveln revs.
Under 1700-talet gjorde befolknings¬ökningen att församlingen här, som i övriga landet, ökade varför man 1748 kompletterade bänk¬inred¬ningen med en läktare på var sida om orgeln i västeroch år 1735 försågs även koret med bän¬kinredning. Eventuellt var det i samband med detta som säteriets herrgårdsbänk, den Harmenska buren eller bergakuren, en lång balkong med blyfönster och tillhörande yttre väntrum för betjäningen, uppförd på kyrkans södra sida, tillkom. Per Frigelius teckning från 1750 visar kyrkans exteriör från samtliga sidor och man kan konstatera att vapenhuset var spånklätt i den övre delen och att dess dörrpanel var lagd i fiskbensmönster. Sakristian hade på sin östra sida ett motbyggt utrymme, troligtvis ett benhus. I övrigt visar teckningen en kyrka i stort sett likadan som den på 1634 års teckning. År 1752 sattes fönster¬ramar av järn in och 1770 tog man ner takryttaren.
1774 leddes en stor renovering av fortifikations murmästare A. Törnberg, en renovering som framförallt interiört, tog bort stora delar av kyrkans medel¬tida karaktär och istället skapade ett kyrkorum som bättre stämde med reformationens tankar om gudstjänst¬formerna. Pelare och valv togs bort och ersattes av ett tunnvälvt trätak, det medeltida altarskåpet som stod i koret flyttades bort, det medeltida altarbordet i sten kläddes in med bräder och predik¬stolen, som tidigare varit placerad vid en av pelarna, flyttades till den norra långväggen och målades om. Exteriört tillkom tornet och år 1785 ersattes orgeln från 1600-talet av en ny.
En bild tecknad av prosten Löfgren 1821 visar kyrkan efter denna genom¬gripande renovering. På denna avbildning syns kyrkans södra sida samt en del av den östra gaveln. Sydväggen har tre ingångar där den mittersta har en utbyggnad vilket troligtvis är en uppgång till säteriets herrgårdsbänk den s.k. bergakuren. Tornet har en port i norr och en i söder men förutom tornets tillkomst har inte förändringarna berört exteriören i särskilt hög grad då det branta takfallet och de förhållandevis små och högt placerade fönstren fortfarande ger kyrkan en medeltida karaktär.
Under det sena 1800-talet använde arkitekterna sig mer än någonsin av de tidigare århun¬dra-der¬nas stilriktningar. Byggnader och rums olika funktioner avspeglades gärna i valet av stilriktning och den gotiska stilen ansågs särskilt lämpad för kyrkor. Renoveringen 1884-85 föregicks av flera olika ombyggnadsförslag. Redan 1829 lämnar Nils Isak Löfgren in ett om-byggnads¬förslag som inte blir utfört och 1856 återkommer han med flera förslags¬skisser. Inte heller dessa skisser blir förverkligade men önskan om en ombyggnad och utökning av kyrkan tycks finnas kvar och 1859 vänder sig Löfgren till C.G. Brunius med sina förslag och ber om råd. Brunius var arkitekt, professor i Lund och en av sin tids mest tongivande röst vad gällde arkitektonisk utformning av framförallt kyrkor. Han vände sig starkt mot "den fördärvade renässansen" och de enkla klassicistiska kyrkobyggnaderna som han fann stötande i sitt profana uttryck. Istället ansåg den me¬del¬tida tempelbyggnads¬konsten som oöver¬träffad. Löfgren skriver i sitt brev att han önskar att kyrkan skall komma att likna en medel¬tida katedral och säger sig ha blivit inspirerad av Brunius förkärlek för de gamla medeltida byggnadsstilarna. Brunius tillråder en nybyggnad som inte blir av men saken förs vidare och 1861 gör F.G.A. Dahl ett förslag som baserar sig på Lövgrens skisser där kyrkan är utformad som en romansk basilika med brett västtorn, högt mittskepp med lägre sidoskepp och romanska rundbågsfönster och lister med rundbågar som fullständigar intrycket av senromansk arkitektur. Förslaget var alldeles för kostsamt och andra förslag gjordes men inte förränmed A. Nyströms förslag 1884 blir byggpla¬nerna verklighet. Nyströms förslag bär tydliga drag av de tidigare förslags¬skisserna och framförallt exteriört, men även interiört i själva murbehandlingen, är det nyromaniken som tydligast framträder medan utformningen av inredningen främst har gotiken som förebild. Kanske har även Högsby kyrkas byggnadstid bidragit till valet av stilriktning, även om de kyrkor som byggdes i Sverige på 1200-talet, väldigt sällan liknade de monumentala katedraler som samtidigt byggdes på kontinenten och som var de som tjänade som nystilarnas förebilder.
Renoveringen 1884-85, ritad och ledd av A. F. Nyström, innebar att lång¬husets murar byggdes på liksom tornet, som även försågs med en ny spira. Stora rundbågiga fönster togs upp och i dessa placeras gjutjärnsbågar med kulört glas i de övre partierna. Korgaveln omskapades helt och gavs ett stort rundbågigt fönster flankerat av två mindre. Det är troligt att det var vid denna tid som den norra entrén togs upp och de södra och norra entréerna fick sin utform¬ning med trapp¬gavlar, blinderingar och rosettfönster. Även de kopparbeklädda portarna med dekor i form av kraftiga gjutjärnsgång¬järn bör ha tillkommit vid denna renovering. Interiört byttes den slutna bänkinred¬ningen mot en öppen med gotiserande gavelpartier, det tunnvälvda trätaket försågs med gördelbågar mellan vilka taket kläddes med spåntad, profilerad panel och under taklisten tillskapades en slätputsad rundbågsfris. Färgsätt-ningen gick i blått medan bänkinred¬ningen målades i ekimitation. Som altarprydnad placerades en kopia av Thorvaldsens Kristusskulptur.
Den tidigare omtalade beskrivningen av kyrkan gjord av Melchior Wernstedt beskriver kyrkan år 1921 som vitputsad med polerade lister och gavlar från 1885; tak belagt med svartplåt, tornspira med koppar och sakristia med papp; solbänkar av kalkstens¬hällar och enkla portomfattningarna i granit, även de uppsatta vid renoveringen 1885. Vidare beskriver han att det under ljudgluggarna i tornets södra fasad finns en inmurad runsten och framför västra ingången samt i vapenhuset finns flera, delvis rikt huggna gravstenar från 1600-talet, inlagda i golvet. Interiört beskriver han golvet i gångar och i kor som belagt med moderna åttkantiga tegelplattor och golvet i bänkkvarteren utfört i trä. Uppvärm¬ningen, påpekar han, sker med elektricitet men två järnkaminer finns trots det uppställda i nischer, en i den södra och en i den norra lång¬väggen. Bänkarna är öppna och målade i brungult samt av mindre tilltalande form och utristning Väggarna, i sin tur, är oljemålade till 1,6 meter och där ovan kalk¬färgade i ljust grått. Fönsterbågarna är av gjutjärn och fönsterbänkarna cemente¬rade och försedda med rännor för kondes¬vattenavledning till vattenuppsamlarna. Taket beskriver han som, bestående av diagonal¬ställda pärl¬spåntade bräder mellan tvärgående listprofiler samt avdelat i sektioner med bågar i putsad träkonstruktion ned¬dragna cirka 1,5 meter på lång¬väggarna. Orgelläktaren finner han ha mindre tilltalande planform ävensom utsmyckning i färg och snickeri. Och han skriver vidare om orgeln att orgelfasaden, som är tämligen liten, smyckas av skulptur och emblem från en äldre altaruppställning. Koret ligger två trappsteg högre än övriga kyrk¬golvet och altarringen är utförd i olje¬målat gjutjärn. Han noterar även att det kring läktar¬trapporna i tornet finns en brunmålad barriär byggd av gamla bänkgavlar. Det är en ganska målande och detaljerad bild som troligtvis, medundantag för läktarbarriären, vilken troligen är från läktarutbyggnaden 1748, i stort kan representera det utseende kyrkan gavs vid renove¬ringen 1885 och troligen behöll fram till nästa renovering.
1925 togs beslut om en ny renovering, en renovering som skulle komma att avslutas först 1932. I restaure¬rings¬programmet fanns flera åtgärder som aldrig kom till utförande, t.ex. skrev man om åtgärder som att trappgavlar och andra ovan takfallen uppstickande murpartier avjämnas och gives en värdigare utformning samt att orgelläktarens bröstvärn ersättes av enklare och värdigare sådant samtidigt som dess plankontur förenklas. Förutom dessa omgestaltnings¬åtgärder som aldrig utfördes gjorde man en hel del förändringar i kyrkan. Korskrank med dekorativt gallerverk sattes upp i gränslinjen mellan kor och långhus, för att ytterligare markera korets avskildhet samt bilda värdig ram kring altartjänsten. De tre korfönstren sattes igen liksom långhusets norra entré i vilken en nisch för Thorvaldsens Kristus byggdes. En ny bänkinredning, tillverkad med en äldre bänkinredning som förlaga, sattes in och altar¬ringen nytillverkades liksom korbänkarna som försågs med skärmar. En ny orgel tillkom och det medeltida altarskåpet placerades åter i koret, medan Kristuskopian flyttades till nischen i den norra långsidan. Det medeltida krucifixet placerades ovan altarskåpet och som omfattning byggdes ett bågformat listverk i trä. I programmet ingick även att ta bort trappor och trä¬väggar i vapenhuset för att göra detta värdigare, en åtgärd som kom att utföras först i samband med nästa stora renovering som ägde rum under åren 1966-1967 och leddes av arkitekt Gösta Gierdsiö. Innan denna renove¬ring skall dock en lokal konstnär, 1957 ha förfärdigat två nya dörrpar att placeras i vapenhuset för att ersätta de två befintliga vilka troligen härstammade från 1932 års renovering.
Vid renoveringen 1966-67 lades koppartak på sakristian och utvändig puts nedknackades varvid murverket blev synligt. En murverksdokumentation genomfördes och de blottlagda murarna uppvisade, förutom äldre dörr- och fönsteröppningar, även en tydlig skarv i den östra fasaden vilken visade på den tidigare nämnda medeltida tillbyggnaden åt söder. Man gjorde även utgrävningar inuti kyrkan vilka bland annat exponerade fundamenten till tio pelare. Interiört underbyggdes läktaren där brudkammare och kapprum med wc bereddes plats vilket medför att de fem bakersta bänkraderna togs bort. I vapen¬huset togs läktartrappor¬na bort, bjälklaget höjdes något för att den västra dörrnischen skulle stå fri och uppgång till läktaren ordnades istället från vindfånget. Det norra fönstret i sakristian murades igen och som ersättning tog man upp en äldre fönsteröppning åt öster. Sakristian inreddes med wc samt väggfasta skåp för förvaring av bland annat textilier. I vapenhuset flyttades de befintliga ingångsdörrarna som satt i den inre delen av kyrkportens öppning, fram i den nya väggen under läktaren.
Renoveringen år 2000, för vilken Carl Erik Molin på Arkoteknik i Kalmar var ansvarig, omfattade en fullständig interiör ommålning, konservering av bl.a. orgel¬fasad och predikstol med baldakin samt byte av el- och värmesystem. Exteriört genom¬fördes främst rengöring, mindre lagnings¬arbeten och omfärgning av fasader, snickerier och räcken. Ramper och trappor justerades. Interiört förlängdes kor¬golvet med en golvdel i trä, varpå de två främre bänkraderna togs bort och dess fronter flyttades bakåt och återanvändes. I samband meddetta togs även korskranket bort då det förlorat sitt sammanhang och skulle komma att stå fritt i ena änden i och med att de främre bänkarna tagits bort. Bänk¬raden närmast kororgeln kortades med en längd motsvarande en spegel i bänk¬ryggen. Även den bakersta bänkraden demonterades och den bakre bänk¬skärmen flyttas framåt. Mellan vapenhus och långhus tillverkades ett nytt vindfång av glasade dubbeldörrar med det befintliga dörrparet som förlaga. I vapenhuset höjdes golvet och nytt anslag i granit monterades utanför västporten. För att prästen skulle kunna sköta förrättningen vänd mot församlingen tillverkades även ett nytt altare som placerades framför det befintliga.