SPÅRÖ BÅK

Båken är en s.k. känningsbåk, som uppförts för att underlätta inseglingen till Västervik.
Den underhölls av Västerviks stad och den närmast boende skärgårdsbefolkningen. Ett restaureringsförslag 1769 förkastades av överintendenten Adelcrantz, som utförde ritningarna till den nuvarande båken. Den uppfördes 1776-77 i fyrkantig form och i sten under rödfärgat spåntak. Båken har vissa gemensamma drag med ett fyrtorn i Neapeltrakten, som Adelcrantz tecknade 1751.
Taket och inredningen skadades vid ett blixtnedslag 1925 och nytt tak av plåt påsattes.

KÄLLA: Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, 1976. ISBN: 91-38-02814-X, Spårö båk utanför Västervik anses av många som den vackraste av alla bevarade båkar i Sverige. Det är lätt att förstå varför. Den är välproportionerade vita byggnaden med ett tegelrött tak, välvda fönster och poertal utför en tilltalande syn. Till och med Evert Taube instämmer i lovsången i sin bok "På kryss med Ellinor": Spåröbåk utanför Västervik gör ett mäktigt intryck; den är bland sjömärken ett av de vackraste jag sett.
Spårö omnämns redan i kung Valdemars jordebok från 1300-talet. Omnämnandet behöver inte betyda att det redan då fanns något sjömärke på platsen, det kan också ha varit en plats där man bytte lots eller av andra skäl gjorde ett uppehåll på resan. Det är emellertid sannolikt att det redan under medeltiden fanns dett kummel eller en kase på Spårö för att markera denna viktiga farled in till Västervik. Den första dokumentationen av ett sjömärke på Spårö finner vi i Johan Månssons sjöbok från 1644. Han skriver: "Ifrån Bahresund åt Idhesund är nijo mijl een södhsödwäst, Nordan effterkommande när man wil till Idhesund, skal man löpa så, at man får Sporberg, ther Kasen står uppå...". I ett rådstuguprotokoll från 1673 kan vi läsa att: "Båken på Spåreberg ähr ikull blåst utaf den stora Stormen, uti nest förledne Februarij war, att der före resolveras, att samptelige Borgerskapet, måste wara wederredo med foderligheten som det kan, att uppräta en Wårdkast i stället för Båken, som af fordne tider warit hafwer, till dess en ny Båk Åther uppresas och bekostas kan."
Det som här kallas båk, och som av Johan Månsson 30 år tidigare benämns kase, ersattes altlså med en 24 meter hög vårdkase. Sannolikt var den tidigare båken också i stort utformad som en vårdkase. I den av Jonas Hahn 1748 omarbetade upplagan av sjöboken omnämns också Spårö, "hwarpå står en wårdkasa". I slutet av 1760-talet var båken eller kasen i så dåligt skick att staden ansökte om statliga medel för att bygga en ny. Det ansågs ligga även i statens intresse att en ny båk uppfördes och ärendet hamnade på Överintendentämbetet, där den berömde arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz (1717-1796) fick uppdraget att ta fram ritningar till den nya båken. Adelcrantz ritade en fyrkantig byggnad av sten med ett mjukt böjt tak och på toppen en kula med spira och flöjel. Uppenbarligen var han inspirerad av de intryck han fått under sin italienska resa, vilket framgår av hans resedagbok där han skissat ett italienskt fyrtorn som har uppenbara likheter med Spårö båk. Båken byggdes 1776-1777 av sten från ön, i fyrkantig form och med 7,7 meter breda sidor vända åt de fyra huvudvädersträcken. Den försågs med en fem meter hög fotmur och restes till en höjd av 17,8 meter, varpå uppfördes ett 6,4 meter högt tak, klätt med takspån. Högst upp försågs byggnaden med en kula och ovanför denna en spira med följel. Totalhöjden blev då 25,4 meter. Det finns uppgifter om att en korg fylld med brinnande stenkol händes ut från toppen av båken för att vägleda sjöfarten under dygnets mörka del. Inga noteringar finns dock om detta i de samtida seglingsbeskrivningarna, vilket innebär att detta i så fall var en verksamhet som förekom mera sporadiskt. Under första världskriget användes båken som utkikstorn. I början försågs den också med en meterologisk mätstation, vilken var kopplad till fyrmästarens bostad. Den 1 september 1925 slog blixten ned i båken och fyrmästaren Ernst Lundgren som höll på att läsa av instrumenten blev träffad i axeln, men utan att bli allvarligt skadad. Spåntaket antändes dock och kort därefter var den övertänd. Under ett helt dygn brann det i de kraftiga timmerstockarna. Båken restaurerades emellertid och är numera försedd med ett plåttak. Sedan 1935 är den statligt byggnadsminne.

KÄLLA: Sjömärken, vägvisare och kulturminne. Johnny Söderlund, 2007., En båk är ett sjömärke vars syfte är att hjälpa sjöfarten navigera
genom att utmärka en viss punkt eller markera en farled. Det som
skiljer en båk från en fyr är att den inte har en fyrlåga. Båkar började
byggas vid 15001600-talet men finns främst bevarade från 1700- och
1800-talet. Från mitten av 1800-talet byggdes mestadels fyrar istället.
Spårö ligger i Tjust skärgård i Västerviks kommun. Ön är år 1231
omnämnd som en av platserna utmed den danske kung Valdemars
segelled. Leden var en inomskärsled från Utlängan i Blekinge till
nuvarande Tallinn i Estland. Redan vid den här tiden kan det ha
funnits någon typ av sjömärke eller vårdkase på ön. 1664 finns det
belagt att det fanns en kase här. Senare århundraden hade Spårö
tillsammans med närliggande Grönö en viss försvarsteknik funktion
för Västervik. På 1600-talet anlades en tullstation Grönösidan av
Spårösund och funktionen kvarstod fram till 1940-talet.

Båken på Spårö är ritad av överintendenten Carl Fredric Adelcrantz,
år 1769. Han var en av sin tids ledande svenska arkitekter och ritade
såväl Lejonbacken på Stockholms slott som Kina slott. Inspirationen
till byggnadens utformning hade arkitekten sannolikt fått från ett
fyrtorn i Neapeltrakten i Italien. Båken byggdes åren 17761777 av
sten från ön. Byggnaden är 25,4 meter hög och har en kvadratisk form
med torntak i svängd form. Taket var fram till 1925, då båken
brandhärjades, klätt i spån. Efter branden fick byggnaden en
takbeklädnad i fartygsplåt och nya bjälklag i delvis i betong. På plan 2
och 3 uppfördes också avbalkningar (enkla väggar) i trä för att skapa
rum för övernattning och en kamin installerades. Under 1960-talet
skedde några mindre förändringar som byte av vissa fönster till
glasbetong och en gallergrind tillkom efter att byggnaden varit utsatt
för vandalism. Trots förändringarna under 1900-talet kvarstår tydligt
båkens 1700-tals arkitektur.

Båken är en s.k. känningsbåk. Dess syfte var att vägleda sjötrafiken
främst till inseglingen till Västervik som var en viktig handelsplats
och sjöfartsstad. Den kunde också användas nattetid för att signalera
till fartyg genom att korgar med glödande stenkol hölls ut genom
fönstren. År 1884 tillkom den första fyren på Spårö, ritad av G E
Höjer. Samtidigt uppfördes också en fyrvaktarbostad med
ekonomibyggnader. Fyren ersattes är 1934 av en ny och den gamla
införlivades i en ny vaktstuga. År 1947 elektrifieras fyren varför ingen
bemanning längre krävde. Även efter att fyren uppfördes fyllde båken
en funktion. Under första världskriget användes båken som utkikstorn.
Fram till branden 1925 rymde den en meteorologisk mätstation och
signalering till sjöfarten skedde genom stag och linor från båkens tak.
Under 1900-talet har båken använts i mycket begränsad omfattning
men utgör fortfarande ett tydligt känningsmärke i skärgården.

Båkens underhåll och verksamhet sköttes sannolikt av Västerviks stad
och skärgårdsboende innan fyren tillkom. En bofast befolkning finns
först belagd i samband med att denna uppfördes i början på 1880-talet.
Då bodde fyrmästare, fyrvaktare, deras familjer och enstaka pigor här.
De övriga byggnaderna på Spårö berättar därför om den bemannade
fyrens tidsperiod.