Kullens fyr

1560 lät danskarna uppföra en vippfyr på Kullaberget, som då tillhörde Danmark. Därefter har det på platsen funnits olika fyrar med såväl ljuslanternin som öppen ved- och stenkolseld. 1750 tändes en nybyggd fyr som bestod av ett runt stentorn med öppen stenkolseld som var sammanbyggt med ett kolhus. 1792 byggdes torntoppen om enligt Polheimers princip med dragkanaler till stenkolselden (den första i Sverige). 1817 försågs fyren med en lanternin (den första täckta stenkolsfyren i Sverige). Under 1840-talet bedömdes tornet vara i så dåligt skick att en ny fyrbyggnad behövdes. 1843 byggdes ett cylinderfomat torn av tegel med puts med ett vidbyggt hus av samma material. Till en början planerades en ny linsapparat i tornet men det blev i stället en spegelapparat med tolv paraboliska speglar som uppsattes. Fyrapparaten var importerad från England. Byggmästaren Jonas Jonasson genomförde byggnadsarbetena under åren 1842-43.

1898 uppsattes en fyr, bestående av en rund järnkur med fjärde ordningens lins, 11,5 meter över havet på Kullens nordvästra udde (Kullen nedre). Syftet med fyren var att utmärka landtungan då den större fyren skymdes av dimma.

1899 påbörjades uppförandet av en ny fyrbyggnad strax intill den gamla. Den nya fyren stod klar år 1900, därefter revs den gamla fyrbyggnaden. Den nya fyren ritades av arkitekten Magnus Dahlander och bestod av ett runt stentorn med beklädnad av ohuggen granit samt lister och omfattningar av huggen granit från Kullaberget. Fyren försågs med en första ordningens linsapparat med tillhörande lanternin. I anslutning till torndelen fanns en mindre byggnad där apparaten för tornet uppvärmning stod. Samtidigt byggdes ett nyrr bostadshus och ett uthus. Till fyrplatsens befintliga mistkanon byggdes ett kanonhus.

1937 ersattes fotogenbelysningen med elektrisk belysning, vilket ökade ljusstyrkan väsentligt. Under 1970-talet automatiserades fyren.