EDÅSA

Edåsa by i Ösans dalgång har gett namn åt den medeltida Edåsa socken. Järnåldersgravar visar på förhistorisk bosättning. Den medeltida byn var liten och omfattade endast sockenkyrkan och två hela hemman. Även gården Gillestugan (omnämnd i jordeboken 1549) låg inom byn men räknades formellt in i byalaget först något senare. På 1642 års bykarta ingår gården i byn.
S:t Laurentii brödragille i Edåsa beskrivs kortfattat bl.a. i P.E. Lindskogs Försök till en korrt beskrifning om Skara stift 1812-1816. Gillet S.t Laurentii Martyris Convictum Sacrum fick sitt stadfästelsebrev av biskopen Sven Grotte i Skara år 1442. I brevet framgår att biskopen gav 40 dagars avlat (syndaförlåtelse) till dem som skänkte något till gilleshusets uppbyggande, eller som bevistade brödragillets mässa i Edåsa kyrka, och då offrade något på altaret, (med all sannolikhet brödragillets S:t Laurentii altare som väl fanns i kyrkan). Gårdsnamnet Gillestugan anknyter till brödraskapets gillestuga som enligt en tradition på orten legat vid gården och gett namn åt denna. Gillestugans gamla hustomt finns omnämnd på storskifteskartan 1797 och låg i en hage vid gården Gillestugan. Två kända offerkällor har funnits vid byn, varav den ena låg nära gården Gillestugan och förknippas med det medeltida brödragillets verksamhet.
1642 års geometriska bykarta är ganska schematisk men visar byns grundstruktur. Av storskifteskartan från 1797 framgår att den oskiftade tresädesbyn hade tre gärden kring bytomten vilka omfattade åkern och de mer torrlänta ängspartierna. Odlingsrösen (och eventuellt även förhistoriska gravar) fanns främst i de södra och östra gärdena. Utängarna omfattade tre separata ängsgärden med främst sidvallsäng som följde längs hela Ösans sanka fåra. Särhägnade betshagar fanns i anslutning till åker och äng. I öster fanns utmarken med skogen och betesmarken. Av gårdarna låg Stommen även som idag strax norr om kyrkan medan Frälsegården och gården Gillestugan låg sida vid sida vid landsvägen i sydost. En del av Frälsegården fanns även söder om kyrkan. På bytån kring kyrka och lokalvägskäl låg enstaka lite spridd bebyggelse, troligen några backstugor eller motsvarande.
Kanske redan efter storskiftet 1797 påbörjades den gårdsutflyttning som blev fullföljd vid laga skifte 1849-1851. Resultatet av omvandlingen blev att Stommen fick kvarligga, att Frälsegården flyttades något inom bytomten och att gården Gillestugan flyttades ut långt mot söder, ända ner till vägskälet mot Vreten.
Av Häradsekonomisk karta över Skaraborgs län 1877-1882 framgår tydligt laga skiftets effekter med en högre grad av uppodling än tidigare. Efter laga skiftet hade fler mindre gårdsenheter knoppats av från ursprungsgårdarna och nuvarande bebyggelsemönster med några lite spridda gårdsklungor skapats. Enstaka torpställen hade tillkommit på dessa gårdars mark. Sidlänt ängsmark utbredde sig fortfarande närmast Ösan och i den lilla bäckdalgången. Vid den då ödeställda sockenkyrkan på den gamla bytån hade en grupp av mindre bostadshus och något småbruk vuxit upp efter laga skiftet. Vid landsvägen, invid bäcken, låg socknens fattighus.
Edåsa medeltida sockenkyrka övergavs 1872, när en ny kyrka, (då kallad Edhems kyrka, numera benämnd Vretens kyrka), gemensam med Ljunghems socken byggts vid Vretens herrgård. Edåsa ödekyrka skänktes sedan till Västergötlands fornminnesförening som använde den till museum för föreningens samlingar fram till 1930. Efter en omfattande restaurering 1938-1940 blev kyrkan åter församlingskyrka.

Kulturmiljön omfattar Edåsa by och sockenkyrka med närmast omgivande kulturlandskap.
Edåsa lilla by ligger i odlingsstråket längs Ösans dalgång. Landskapsbilden karaktäriseras här av små markerade ryggar och lägre impediment, omgivna av stora stråk av flacka uppodlade partier. Skogspartier avgränsar längre åt Ö. Ösans fåra i V markeras av våtmark och lövskog. Längs med ådalgången löper landsvägen från Varola söderut mot Vreten. Vägdragningen med den ömsom raka ömsom ringlande vägen är i stort densamma som på 1700-talet.
Laga skiftet 1849-1850 har satt stark prägel på Edåsa, men grundstrukturen i dagens bebyggelsemönster härstammar från den oskiftade lilla byn. Central är den ursprungliga bytomten, med den medeltida sockenkyrkan och gården Stommen som båda ligger på den största ryggen ovanför Ösan. Frälsegården flyttades något vid skiftet men ligger fortfarande kvar inom själva bytomten, invid den utflyttade Gillestugans gamla gårdstomt. Flera avsöndrade och utskiftade gårdsenheter från framför allt Stommen följer landsvägen mot NO.
Kulturlandskapet blev till stor del omformat vid laga skiftet men inslag finns av äldre strukturer som ger kontinuitet från den oskiftade byns odlingslandskap. På byns gamla inägor finns två förhistoriska fornlämningar troliga järnåldersgravar i form av stensättningar, Raä Edåsa 2 och Edåsa 6). Två källor som utpekas som offerkällor finns vid byn (Raä Edåsa 3 och Edåsa 11). Den ena källan förknippas lokalt med det medeltida S:t Laurentii brödraskaps gille, instiftat 1442, i Edåsa. Källan är belägen nära Gillestugans gamla gårdstomt (Raä Edåsa 11).
Fortfarande samverkar laga skiftets mer småskaliga odlingslandskap, bl.a. med inslag av stengärdesgårdar och f.d. fägator, med äldre landskapsstrukturer här och var. Exempelvis kan nämnas på impedimenten i SO nära Frälsegården och Gillestugans gamla tomt. Mest påtaglig sammanhängande äldre odlingslandskapskaraktär finns dock på den branta småkuperade sluttningen mot V och SV från kyrkan ner mot Ösan. Sluttningen ingick i den oskiftade byns Södergärde som innefattade dels åker, dels torrbackar med äng. Idag finns här öppen hagmark med enar och lövträd samt inslag av bl.a. odlingsrösen och stensträng. Byn gamla sidlänta ängsstråk nere längs Ösan är idag våtmark och buskage. 1900-talets mer storskaliga jordbruk med avröjda åkerytor sätter idag delvis prägel på odlingslandskapet i N och SO.
Gårdsbebyggelsen i Edåsa karaktäriseras oftast av en traditionell uppdelning i mangård och fägård. Mangårdsbebyggelsen består i regel av manbyggnader från ca 1850-1920, ofta med ljusmålad panel. Några har senare förändrats vid ombyggnader. Ibland ligger faluröda mindre bostadshus eller uthus som flyglar. Tegeltak dominerar och husen inramas ofta av högvuxna lövträd som stormträd. Ekonomibyggnaderna är ofta från ca 1880-1930 och har i regel en traditionell utformning med faluröd panel. Inslag finns av de för Ösans dalgång (Edåsa och Varola) typiska gråstensladugårdarna från sent 1800-tal. Några ladugårdar fick stallar och fähus nybyggda i rött tegel ca 1915-1940. Några gårdar har även yngre ekonomibyggnader. Den mest välbevarade gårdsmiljön från 1800-talets senare del-tidigt 1900-tal har Edåsa 1:33/1:24. Edåsa 1:32 har en väl bibehållen karaktär av mangårdsbebyggelse 1900-talets början.
Främst i kyrkomiljön finns några faluröda mindre bostadshus med karaktär av 1800-talets senare del-1900-talets början (se nedan).
Själva kärnan i Edåsa kulturmiljö är den mycket värdefulla ålderdomliga kyrkomiljön kring medeltidskyrkan på höjden med den förbiringlande landsvägen, vägskälet och den lilla grusade bygatan längs bogårdsmuren. Kyrkogårdens bogårdsmur och trädkrans, den omgivande småskaliga faluröda bebyggelsen, en stor jordkällare samt en stengärdesgård sätter stark prägel på bygatan.
Redan vid storskiftet 1797 fanns gårdsbebyggelse S om kyrkan. Vid laga skiftet 1849-50 tillkom mer småskalig bebyggelse av bostadshus och småbruk som fortfarande sätter prägel på den lilla bygatan. Här ligger bl.a. en stor kallmurad jordkällare som är enda återstoden efter en liten gårdsmiljö från 1800-talets mitt (Edåsa 1:12). Mitt emot kyrkan står ett falurött litet bostadshus (Edåsa 1:13) som byggdes 1848. Nuvarande exteriör härstammar från en ombyggnad på 1910-talet. Till huset hör även ett falurött uthus från ca 1910-talet. Med sin oförändrade 1910-talsexteriör är Edåsa 1:13 av mycket stor betydelse för den ålderdomliga kyrkomiljön. Ett falurött mindre bostadshus i S (Edåsa 1:33) är sannolikt från 1800-talets senare del men har genomgått en del förändringar under sent 1900-tal. Dock är huset, inklusive en faluröd bodlänga från ca 1900, av betydelse i kyrkomiljön genom sin karaktär och småskalighet.
Edåsa lilla stenkyrka (Edåsa 4:1) har romanskt långhus från 1100- eller tidigt 1200-tal samt korparti från 1763. Kyrkan övergavs 1872 när ny kyrka gemensam med Ljunghem byggts vid Vretens herrgård. Edåsa ödekyrka användes sedan länge som Västergötlands Fornminnesförenings museibyggnad. 1930 blev den åter församlingskyrka och rustades upp 1938-1940 då även sakristia och columbarium vidbyggdes koret. Den fristående klockstapeln av trä byggdes som en trätornstapel 1938-1940. Genom att kyrkan övergavs som kyrkobyggnad undslapp den de många förändringar som annars satte prägel på kyrkorna under 1800-talets senare del. Edåsa kyrka bevarar fortfarande en påtaglig patina från äldre tider och är en av de mest stämningsmättade äldre kyrkobyggnaderna i Skaraborg.
Den lilla kyrkogården har en väl sammanhållen och enhetlig karaktär med inslag av gravvårdar från såväl äldre tid som från 1900-talet. Bogårdsmuren med putsade grindstolpar och smidesgrind, samt en delvis bevarad trädkrans av höga lövträd, ramar in den lilla kyrkplatsen och ger också mycket stark karaktär åt bygatan.

Ingår också i:
Område 7: Edåsa i Carlquist, T. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Skövde kommun, 1988.
Väg 879 är vägobjekt av stort kulturhistoriskt värde i Kultur på väg i Skaraborg, 1997

Kulturmiljön omfattar Edåsa by och sockenkyrka med närmast omgivande kulturlandskap.
Edåsa lilla by ligger i odlingsstråket längs Ösans dalgång. Landskapsbilden karaktäriseras här av små markerade ryggar och lägre impediment, omgivna av stora stråk av flacka uppodlade partier. Skogspartier avgränsar längre åt Ö. Ösans fåra i V markeras av våtmark och lövskog. Längs med ådalgången löper landsvägen från Varola söderut mot Vreten. Vägdragningen med den ömsom raka ömsom ringlande vägen är i stort densamma som på 1700-talet.
Laga skiftet 1849-1850 har satt stark prägel på Edåsa, men grundstrukturen i dagens bebyggelsemönster härstammar från den oskiftade lilla byn. Central är den ursprungliga bytomten, med den medeltida sockenkyrkan och gården Stommen som båda ligger på den största ryggen ovanför Ösan. Frälsegården flyttades något vid skiftet men ligger fortfarande kvar inom själva bytomten, invid den utflyttade Gillestugans gamla gårdstomt. Flera avsöndrade och utskiftade gårdsenheter från framför allt Stommen följer landsvägen mot NO.
Kulturlandskapet blev till stor del omformat vid laga skiftet men inslag finns av äldre strukturer som ger kontinuitet från den oskiftade byns odlingslandskap. På byns gamla inägor finns två förhistoriska fornlämningar troliga järnåldersgravar i form av stensättningar, Raä Edåsa 2 och Edåsa 6). Två källor som utpekas som offerkällor finns vid byn (Raä Edåsa 3 och Edåsa 11). Den ena källan förknippas lokalt med det medeltida S:t Laurentii brödraskaps gille, instiftat 1442, i Edåsa. Källan är belägen nära Gillestugans gamla gårdstomt (Raä Edåsa 11).
Fortfarande samverkar laga skiftets mer småskaliga odlingslandskap, bl.a. med inslag av stengärdesgårdar och f.d. fägator, med äldre landskapsstrukturer här och var. Exempelvis kan nämnas på impedimenten i SO nära Frälsegården och Gillestugans gamla tomt. Mest påtaglig sammanhängande äldre odlingslandskapskaraktär finns dock på den branta småkuperade sluttningen mot V och SV från kyrkan ner mot Ösan. Sluttningen ingick i den oskiftade byns Södergärde som innefattade dels åker, dels torrbackar med äng. Idag finns här öppen hagmark med enar och lövträd samt inslag av bl.a. odlingsrösen och stensträng. Byn gamla sidlänta ängsstråk nere längs Ösan är idag våtmark och buskage. 1900-talets mer storskaliga jordbruk med avröjda åkerytor sätter idag delvis prägel på odlingslandskapet i N och SO.
Gårdsbebyggelsen i Edåsa karaktäriseras oftast av en traditionell uppdelning i mangård och fägård. Mangårdsbebyggelsen består i regel av manbyggnader från ca 1850-1920, ofta med ljusmålad panel. Några har senare förändrats vid ombyggnader. Ibland ligger faluröda mindre bostadshus eller uthus som flyglar. Tegeltak dominerar och husen inramas ofta av högvuxna lövträd som stormträd. Ekonomibyggnaderna är ofta från ca 1880-1930 och har i regel en traditionell utformning med faluröd panel. Inslag finns av de för Ösans dalgång (Edåsa och Varola) typiska gråstensladugårdarna från sent 1800-tal. Några ladugårdar fick stallar och fähus nybyggda i rött tegel ca 1915-1940. Några gårdar har även yngre ekonomibyggnader. Den mest välbevarade gårdsmiljön från 1800-talets senare del-tidigt 1900-tal har Edåsa 1:33/1:24. Edåsa 1:32 har en väl bibehållen karaktär av mangårdsbebyggelse 1900-talets början.
Främst i kyrkomiljön finns några faluröda mindre bostadshus med karaktär av 1800-talets senare del-1900-talets början (se nedan).
Själva kärnan i Edåsa kulturmiljö är den mycket värdefulla ålderdomliga kyrkomiljön kring medeltidskyrkan på höjden med den förbiringlande landsvägen, vägskälet och den lilla grusade bygatan längs bogårdsmuren. Kyrkogårdens bogårdsmur och trädkrans, den omgivande småskaliga faluröda bebyggelsen, en stor jordkällare samt en stengärdesgård sätter stark prägel på bygatan.
Redan vid storskiftet 1797 fanns gårdsbebyggelse S om kyrkan. Vid laga skiftet 1849-50 tillkom mer småskalig bebyggelse av bostadshus och småbruk som fortfarande sätter prägel på den lilla bygatan. Här ligger bl.a. en stor kallmurad jordkällare som är enda återstoden efter en liten gårdsmiljö från 1800-talets mitt (Edåsa 1:12). Mitt emot kyrkan står ett falurött litet bostadshus (Edåsa 1:13) som byggdes 1848. Nuvarande exteriör härstammar från en ombyggnad på 1910-talet. Till huset hör även ett falurött uthus från ca 1910-talet. Med sin oförändrade 1910-talsexteriör är Edåsa 1:13 av mycket stor betydelse för den ålderdomliga kyrkomiljön. Ett falurött mindre bostadshus i S (Edåsa 1:33) är sannolikt från 1800-talets senare del men har genomgått en del förändringar under sent 1900-tal. Dock är huset, inklusive en faluröd bodlänga från ca 1900, av betydelse i kyrkomiljön genom sin karaktär och småskalighet.
Edåsa lilla stenkyrka (Edåsa 4:1) har romanskt långhus från 1100- eller tidigt 1200-tal samt korparti från 1763. Kyrkan övergavs 1872 när ny kyrka gemensam med Ljunghem byggts vid Vretens herrgård. Edåsa ödekyrka användes sedan länge som Västergötlands Fornminnesförenings museibyggnad. 1930 blev den åter församlingskyrka och rustades upp 1938-1940 då även sakristia och columbarium vidbyggdes koret. Den fristående klockstapeln av trä byggdes som en trätornstapel 1938-1940. Genom att kyrkan övergavs som kyrkobyggnad undslapp den de många förändringar som annars satte prägel på kyrkorna under 1800-talets senare del. Edåsa kyrka bevarar fortfarande en påtaglig patina från äldre tider och är en av de mest stämningsmättade äldre kyrkobyggnaderna i Skaraborg.
Den lilla kyrkogården har en väl sammanhållen och enhetlig karaktär med inslag av gravvårdar från såväl äldre tid som från 1900-talet. Bogårdsmuren med putsade grindstolpar och smidesgrind, samt en delvis bevarad trädkrans av höga lövträd, ramar in den lilla kyrkplatsen och ger också mycket stark karaktär åt bygatan.

Ingår också i:
Område 7: Edåsa i Carlquist, T. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Skövde kommun, 1988.
Väg 879 är vägobjekt av stort kulturhistoriskt värde i Kultur på väg i Skaraborg, 1997

Edåsa by i Ösans dalgång har gett namn åt den medeltida Edåsa socken. Järnåldersgravar visar på förhistorisk bosättning. Den medeltida byn var liten och omfattade endast sockenkyrkan och två hela hemman. Även gården Gillestugan (omnämnd i jordeboken 1549) låg inom byn men räknades formellt in i byalaget först något senare. På 1642 års bykarta ingår gården i byn.
S:t Laurentii brödragille i Edåsa beskrivs kortfattat bl.a. i P.E. Lindskogs Försök till en korrt beskrifning om Skara stift 1812-1816. Gillet S.t Laurentii Martyris Convictum Sacrum fick sitt stadfästelsebrev av biskopen Sven Grotte i Skara år 1442. I brevet framgår att biskopen gav 40 dagars avlat (syndaförlåtelse) till dem som skänkte något till gilleshusets uppbyggande, eller som bevistade brödragillets mässa i Edåsa kyrka, och då offrade något på altaret, (med all sannolikhet brödragillets S:t Laurentii altare som väl fanns i kyrkan). Gårdsnamnet Gillestugan anknyter till brödraskapets gillestuga som enligt en tradition på orten legat vid gården och gett namn åt denna. Gillestugans gamla hustomt finns omnämnd på storskifteskartan 1797 och låg i en hage vid gården Gillestugan. Två kända offerkällor har funnits vid byn, varav den ena låg nära gården Gillestugan och förknippas med det medeltida brödragillets verksamhet.
1642 års geometriska bykarta är ganska schematisk men visar byns grundstruktur. Av storskifteskartan från 1797 framgår att den oskiftade tresädesbyn hade tre gärden kring bytomten vilka omfattade åkern och de mer torrlänta ängspartierna. Odlingsrösen (och eventuellt även förhistoriska gravar) fanns främst i de södra och östra gärdena. Utängarna omfattade tre separata ängsgärden med främst sidvallsäng som följde längs hela Ösans sanka fåra. Särhägnade betshagar fanns i anslutning till åker och äng. I öster fanns utmarken med skogen och betesmarken. Av gårdarna låg Stommen även som idag strax norr om kyrkan medan Frälsegården och gården Gillestugan låg sida vid sida vid landsvägen i sydost. En del av Frälsegården fanns även söder om kyrkan. På bytån kring kyrka och lokalvägskäl låg enstaka lite spridd bebyggelse, troligen några backstugor eller motsvarande.
Kanske redan efter storskiftet 1797 påbörjades den gårdsutflyttning som blev fullföljd vid laga skifte 1849-1851. Resultatet av omvandlingen blev att Stommen fick kvarligga, att Frälsegården flyttades något inom bytomten och att gården Gillestugan flyttades ut långt mot söder, ända ner till vägskälet mot Vreten.
Av Häradsekonomisk karta över Skaraborgs län 1877-1882 framgår tydligt laga skiftets effekter med en högre grad av uppodling än tidigare. Efter laga skiftet hade fler mindre gårdsenheter knoppats av från ursprungsgårdarna och nuvarande bebyggelsemönster med några lite spridda gårdsklungor skapats. Enstaka torpställen hade tillkommit på dessa gårdars mark. Sidlänt ängsmark utbredde sig fortfarande närmast Ösan och i den lilla bäckdalgången. Vid den då ödeställda sockenkyrkan på den gamla bytån hade en grupp av mindre bostadshus och något småbruk vuxit upp efter laga skiftet. Vid landsvägen, invid bäcken, låg socknens fattighus.
Edåsa medeltida sockenkyrka övergavs 1872, när en ny kyrka, (då kallad Edhems kyrka, numera benämnd Vretens kyrka), gemensam med Ljunghems socken byggts vid Vretens herrgård. Edåsa ödekyrka skänktes sedan till Västergötlands fornminnesförening som använde den till museum för föreningens samlingar fram till 1930. Efter en omfattande restaurering 1938-1940 blev kyrkan åter församlingskyrka.