BÖJA-FJÄRDEBÄCK

Kulturmiljön definieras framför allt av de gamla medeltida bylägena i Böja och Fjärdebäck på åsen och den karaktäristiska långsträckta radbyform som skapats i samband med 1840-talets laga skifte. Den sträcker sig fr.o.m. Böja by i sydväst upp t.o.m. Fjärdebäck i nordost vid sockengränsen mot Ek som även utgör kommungränsen mot Mariestad.
Böja lilla socken är den nordligaste i Skövde och följer i huvudsak en markerad höjdrygg som från norr om Billingen avgränsar Vadsboslätten från skogsbygden på Klyftamon i väster. Kulturlandskapets förhistoriska förankring indikeras förutom bynamnet Böja av förhistoriska gravar, främst av järnålderskaraktär. Sydväst om Lilla Fjärdebäck/Motorp finns tre samlade gravar som som kan utgöra en rest av ett i övrigt förstört järnåldersgravfält (Raä Böja 2:1-2:3).
Gravarna ligger i övrigt i främst spridda lägen uppe på åsen kring Stora Fjärdebäck och Lilla Fjärdebäck/Motorp. De utgörs av en rest sten (Raä Böja 2:2), tre små kvadratiska stensättningar (Raä Böja 2:3, 4 och 7), två runda stensättningar (Raä Böja 2:2 och 44) och två rösen. Det ena röset kallas i folktraditionen Kungagraven (Raä Böja 9). Det andra röset ligger uppe vid Fjärdebäck i en liten enklav som hör till Mariestad (Raä Ekby 33). Fast fornlämning är även Häradsstenen (Raä Böja 6) från 1690 som står vid sockengränsen Böja/Ek i Fjärdebäck i nordost. Stenen är ett gränsmärke som är knutet till den gamla landskapsallmänningen Klyftamon. I skogskanten strax söder om Häradsstenen finns även en fångstgrop (varggrop) (Raä Böja 5) som också är fast fornlämning.
På åsen vid Fjärdebäck samt i skogen NV om Böja by finns lämningar efter torpbebyggelse från den s.k. agrara revolutionen, den stora samhällsomvandlingen av agrarsamhället på 1700- och 1800-talen (Raä Böja 42 och 43). Lämningarna utgörs av husgrunder, samt fossila åkerytor med röjningsrösen. De har inte varit fornlämningsklassade men är av kulturhistoriskt värde i den långa agrarhistoriska kontext som präglar kulturlandskapet kring radbyn. Torplämningarna på Raä Böja 42 bär det fantasieggande men lite svårtolkade namnet Kung Ring.
Kulturlandskapet kring Böja by av idag överlagrar äldre strukturer från den oskiftade byn, men präglas främst av den utveckling som varit sedan 1840-talets laga skifte. Fortfarande finns flera småskaliga inslag av framför allt betesmark och hagmarkspartier som omväxlas med åkermark längs åsen. Öppna odlings- och betesmarker utbreder sig på den oskiftade byns gamla åker- och ängsgärden, dels i SV dels i SO och O i sluttningen ner mot den öppna slätten kring Kräftån. Vid Lilla Fjärdebäck norrut längs åsen sluts landskapsbilden alltmer mot väster, där skogen tränger på över igenväxande hagmarker. På västsidan av landsvägen omväxlas sedan skogsdungar med öppna hagmarkspartier, bl.a. där järnåldersgravarna ligger, ända upp mot Stora Fjärdebäck. Inslag finns av karaktärsfulla solitärträd främst i form av gamla lövträd.
Åsradby brukar den radbykaraktär kallas som utmärker Böja-Fjärdebäck. Den agrara karaktären dominerar stort, nästan all bebyggelse är jordbruksrelaterad. Långa sammanhängande stråk av klungvis bebyggelse omväxlas med mindre partier av odlingsmark och hagmark. Enstaka inslag finns av kvarliggande stenmurar. Vid Backgården N om Böja ursprungliga by går en ståtlig fägata mellan vällagda stenmurar österut ner i sluttningen, sannolikt härstammande från laga skiftets gårdsutflyttningar på 1860-talet.
I S i det ursprungliga byläget finns fortfarande huvudstrukturen kvar av den oskiftade byn med gårdar samlade kring sockenkyrka och vägskäl på bytån. Här ligger bl.a. Storegården kvar på bytomten. Karaktären är tydlig av ett gammalt sockencentrum med den lilla delvis medeltida kyrkan, den muromgärdade kyrkogården, den f.d. folkskolan från 1880-talet (Böja 1:11), den f.d. småskolan från 1922 samt enstaka kvarliggande småskalig tåbebyggelse från 1800-talet (Böja 4:30). Småskolan är senare något förändrad men övriga byggnader i sockencentrum är väl bevarade.
Central i bymiljön är den genuina kyrkomiljön som trots sin småskalighet dominerar starkt. Kyrkplatsen ligger idag lite lågt i förhållande till bygatan och förbinds med denna via en stentrappa från kyrkogårdens huvudentré. Både sockenkyrka och kyrkogård (Böja 18:1) har ursprung från tidig medeltid. Den vitputsade skiffertäckta lilla kyrkan har långhus från 1100-talet eller 1200-talets början medan korparti, sakristia och det lilla trätornet är från 1700-talet.
Kyrkogården utvidgades i sent 1800-tal men har ändå väl behållit en medeltida karaktär med sin oregelbundna form. Viktiga karaktärsdrag är den kallmurade bogårdsmuren med entréernas ornerade smidesgrindar, trädkransen av högvuxna lindar, grusgångarna, de karaktärsfulla 1600-talsvårdarna i kalksten, det gamla allmänna området, kvarvarande grusade ramgravar samt flera tidstypiskt utformade gravvårdar från sent 1800-tal och 1900-tal.
De två f.d. skolhusen och skolans uthuslänga (Böja 1:11) är också i hög grad delar av kyrkomiljön i Böja.
Bybebyggelsen utgörs i övrigt nästan helt av bondgårdar, varav flera är mindre. Genomgående har de ett traditionellt funktionsindelat bebyggelsemönster. På Böja ursprungliga bytomt i S domineras den ganska tätt samlade bebyggelsen av mangårdar med sidoplacerade ekonomigårdar. Här är det främst Böja 1:9 Storegården som behållit mest av karaktären från 1800-talets senare del.
Norrut är det vanligt att landsvägen delar mangård och ekonomibyggnader. Sistnämnda bidrar mycket till det för Böja radby så karaktäristiska bebyggelsemönstret med ladugårdarna som ligger längs bygatan. De många ladugårdarna som kantar bygatan ger mycket stark karaktär och förstärker den särprägel av äldre radby som Böja har, den mest utpräglade radbyn i Skövde kommun. Ladugårdarna är mest påtagliga i laga skiftesmiljön N om Böja ursprungliga byläge (Böja 2, 4, 2:22 och 2:24) och vidare norrut upp till Stora Fjärdebäck (se nedan). Ladugårdarna är av största vikt för att Böja ska kunna bevara karaktären av radby.
Uteslutande är gårdsbyggnaderna från perioden 1840-tal-1910-tal vad gäller mangårdens byggnader och från sent 1800-tal-1950-tal vad gäller många av de faluröda ekonomibyggnaderna. Det finns dock även flera mycket karaktärsfulla inslag av fulltimrade ladugårdar från 1800-talets mitt och senare del. Särskilt gäller detta de mer småskaliga Fjärdebäcks/Motorpsgårdarna i N (Fjärdebäck 1:5, 1:7, 2:4 och 2:6). Några av dessa är fortfarande omålade och naturligt grånade vilket ger en stark särprägel till radbyn. (Böja 2:24 och Fjärdebäck 1:5). På Fjärdebäck 1:5 är hela gårdsbebyggelsen mycket välbevarad och av mycket stort kulturhistoriskt värde.
Laga skiftesmiljön i radbyns mellersta del ligger mellan Böja ursprungliga byläge i S och Fjärdebäck/Motorp i N. Här ligger en samlad grupp av små gårdsenheter med faluröda byggnader, uppbyggda efter 1840-talets laga skifte som små utflyttade hemmansdelar. Här finns flera faluröda mindre manbyggnader framför allt av hustypen enkelstuga med sidokammare. Exempelvis kan nämnas hembygdsgården Böja 2:23 Björkanders med manbyggnad från 1848, Böja 2:24 från 1868 med tillhörande ålderdomlig grånad ladugård och Böja 3:32 från ca 1850-1870. I radbyn finns även inslag av egnahemsliknande bostadshus från ca 1920-1930-tal som kan ha ersatt 1800-talets backstugor, en inte ovanlig utveckling i skaraborgska byar.
Flera manbyggnader, framför allt i S, har moderniserats mer eller mindre på senare år, men panelfasader dominerar stort i likhet med tegeltak. Endast enstaka inslag av mer moderna villor förekommer. Särskilt i S finns inslag av högvuxna lövträd som vårdträd på mangårdarna, även av äldre trädgårdar. Fruktträd karaktäriserar i stort sett alla mangårdar i radbyn.
En träindustri ligger idag mot skogskanten i västra delen av radbyns mellersta del.

Ingår också i:
Område 4: Böja-Fjärdebäck i Carlquist, T. Kulturhistoriska byggnader och miljöer i Skövde kommun. 1988.
Vägobjekt (Väg 762) av mycket stort kulturhistoriskt värde i Kultur på väg i Skaraborg 1997.
Böja kyrkogård ingår i Förslag till bevarandeplan för kyrkogårdarna i Norra Billings pastorat. VGM 2008.

Böja skrevs Bögene år 1456. Ortnamnet är ett järnåldersnamn där efterleden -ene ursprungligen varit -vini som syftar på betesmark. Fortfarande finns enstaka förhistoriska gravar på åsen vid det ursprungliga byläget. Bynamnet fick även ge namn åt Böja socken i tidig medeltid. Enligt jordeboken 1546 fanns då fem hela och ett halvt hemman (varav flertalet var skattehemman) samt en kyrkoäng i byn. Byn omfattade Backgården, Hulegården, Nolgården, Prästegården (Stommen), Storegården och Södergården. En äldre geometrisk karta från 1686 visar hur de sex gårdarna i den oskiftade tresädesbyn låg samlade i en ganska tät klunga kring sockenkyrkan på bytån i söder. En bebyggd enhet som hörde till Nolgården låg för sig vid fägatan åt VNV mot skogen. Närmast bytomten i norr, väster och sydväst låg byns tre större åkergärden och söder om bytån ett på ängen senare upptaget mindre åkergärde. I åssluttningen ner mot Kräftån i öster låg ängsgärdet som delvis var sidlänt och fuktigt. Längre åt nordost på åsen låg småbyn Fjärdebäck med gårdarna Stora Fjärdebäck och Motorp, sistnämnda även kallad Lilla Fjärdebäck. Mot Klyftamon i VNV låg byarnas utmark med bete och skogsresurs, i Böja by förbunden med bytån via en smal fägata mellan åkergärdena.
Storskifte genomfördes i Böja 1756 samt 1784-1787. Laga skifte genomfördes i Fjärdebäck 1839 och i Böja by 1845. I samband med laga skiftet skapades den långsträckta radbyformen längs åsen, när gårdar flyttades ut från Böja by längs åskrönet upp mot Fjärdebäck. I Böja by ligger gårdar kvar på den gamla bytomten som fortfarande är väl bebyggd. SV om Böja by ligger utflyttade hemmansdelar av Stommen och Hulegården och mot N utflyttade delar av bl.a. Backgården och Nolgården.

Kulturmiljön definieras framför allt av de gamla medeltida bylägena i Böja och Fjärdebäck på åsen och den karaktäristiska långsträckta radbyform som skapats i samband med 1840-talets laga skifte. Den sträcker sig fr.o.m. Böja by i sydväst upp t.o.m. Fjärdebäck i nordost vid sockengränsen mot Ek som även utgör kommungränsen mot Mariestad.
Böja lilla socken är den nordligaste i Skövde och följer i huvudsak en markerad höjdrygg som från norr om Billingen avgränsar Vadsboslätten från skogsbygden på Klyftamon i väster. Kulturlandskapets förhistoriska förankring indikeras förutom bynamnet Böja av förhistoriska gravar, främst av järnålderskaraktär. Sydväst om Lilla Fjärdebäck/Motorp finns tre samlade gravar som som kan utgöra en rest av ett i övrigt förstört järnåldersgravfält (Raä Böja 2:1-2:3).
Gravarna ligger i övrigt i främst spridda lägen uppe på åsen kring Stora Fjärdebäck och Lilla Fjärdebäck/Motorp. De utgörs av en rest sten (Raä Böja 2:2), tre små kvadratiska stensättningar (Raä Böja 2:3, 4 och 7), två runda stensättningar (Raä Böja 2:2 och 44) och två rösen. Det ena röset kallas i folktraditionen Kungagraven (Raä Böja 9). Det andra röset ligger uppe vid Fjärdebäck i en liten enklav som hör till Mariestad (Raä Ekby 33). Fast fornlämning är även Häradsstenen (Raä Böja 6) från 1690 som står vid sockengränsen Böja/Ek i Fjärdebäck i nordost. Stenen är ett gränsmärke som är knutet till den gamla landskapsallmänningen Klyftamon. I skogskanten strax söder om Häradsstenen finns även en fångstgrop (varggrop) (Raä Böja 5) som också är fast fornlämning.
På åsen vid Fjärdebäck samt i skogen NV om Böja by finns lämningar efter torpbebyggelse från den s.k. agrara revolutionen, den stora samhällsomvandlingen av agrarsamhället på 1700- och 1800-talen (Raä Böja 42 och 43). Lämningarna utgörs av husgrunder, samt fossila åkerytor med röjningsrösen. De har inte varit fornlämningsklassade men är av kulturhistoriskt värde i den långa agrarhistoriska kontext som präglar kulturlandskapet kring radbyn. Torplämningarna på Raä Böja 42 bär det fantasieggande men lite svårtolkade namnet Kung Ring.
Kulturlandskapet kring Böja by av idag överlagrar äldre strukturer från den oskiftade byn, men präglas främst av den utveckling som varit sedan 1840-talets laga skifte. Fortfarande finns flera småskaliga inslag av framför allt betesmark och hagmarkspartier som omväxlas med åkermark längs åsen. Öppna odlings- och betesmarker utbreder sig på den oskiftade byns gamla åker- och ängsgärden, dels i SV dels i SO och O i sluttningen ner mot den öppna slätten kring Kräftån. Vid Lilla Fjärdebäck norrut längs åsen sluts landskapsbilden alltmer mot väster, där skogen tränger på över igenväxande hagmarker. På västsidan av landsvägen omväxlas sedan skogsdungar med öppna hagmarkspartier, bl.a. där järnåldersgravarna ligger, ända upp mot Stora Fjärdebäck. Inslag finns av karaktärsfulla solitärträd främst i form av gamla lövträd.
Åsradby brukar den radbykaraktär kallas som utmärker Böja-Fjärdebäck. Den agrara karaktären dominerar stort, nästan all bebyggelse är jordbruksrelaterad. Långa sammanhängande stråk av klungvis bebyggelse omväxlas med mindre partier av odlingsmark och hagmark. Enstaka inslag finns av kvarliggande stenmurar. Vid Backgården N om Böja ursprungliga by går en ståtlig fägata mellan vällagda stenmurar österut ner i sluttningen, sannolikt härstammande från laga skiftets gårdsutflyttningar på 1860-talet.
I S i det ursprungliga byläget finns fortfarande huvudstrukturen kvar av den oskiftade byn med gårdar samlade kring sockenkyrka och vägskäl på bytån. Här ligger bl.a. Storegården kvar på bytomten. Karaktären är tydlig av ett gammalt sockencentrum med den lilla delvis medeltida kyrkan, den muromgärdade kyrkogården, den f.d. folkskolan från 1880-talet (Böja 1:11), den f.d. småskolan från 1922 samt enstaka kvarliggande småskalig tåbebyggelse från 1800-talet (Böja 4:30). Småskolan är senare något förändrad men övriga byggnader i sockencentrum är väl bevarade.
Central i bymiljön är den genuina kyrkomiljön som trots sin småskalighet dominerar starkt. Kyrkplatsen ligger idag lite lågt i förhållande till bygatan och förbinds med denna via en stentrappa från kyrkogårdens huvudentré. Både sockenkyrka och kyrkogård (Böja 18:1) har ursprung från tidig medeltid. Den vitputsade skiffertäckta lilla kyrkan har långhus från 1100-talet eller 1200-talets början medan korparti, sakristia och det lilla trätornet är från 1700-talet.
Kyrkogården utvidgades i sent 1800-tal men har ändå väl behållit en medeltida karaktär med sin oregelbundna form. Viktiga karaktärsdrag är den kallmurade bogårdsmuren med entréernas ornerade smidesgrindar, trädkransen av högvuxna lindar, grusgångarna, de karaktärsfulla 1600-talsvårdarna i kalksten, det gamla allmänna området, kvarvarande grusade ramgravar samt flera tidstypiskt utformade gravvårdar från sent 1800-tal och 1900-tal.
De två f.d. skolhusen och skolans uthuslänga (Böja 1:11) är också i hög grad delar av kyrkomiljön i Böja.
Bybebyggelsen utgörs i övrigt nästan helt av bondgårdar, varav flera är mindre. Genomgående har de ett traditionellt funktionsindelat bebyggelsemönster. På Böja ursprungliga bytomt i S domineras den ganska tätt samlade bebyggelsen av mangårdar med sidoplacerade ekonomigårdar. Här är det främst Böja 1:9 Storegården som behållit mest av karaktären från 1800-talets senare del.
Norrut är det vanligt att landsvägen delar mangård och ekonomibyggnader. Sistnämnda bidrar mycket till det för Böja radby så karaktäristiska bebyggelsemönstret med ladugårdarna som ligger längs bygatan. De många ladugårdarna som kantar bygatan ger mycket stark karaktär och förstärker den särprägel av äldre radby som Böja har, den mest utpräglade radbyn i Skövde kommun. Ladugårdarna är mest påtagliga i laga skiftesmiljön N om Böja ursprungliga byläge (Böja 2, 4, 2:22 och 2:24) och vidare norrut upp till Stora Fjärdebäck (se nedan). Ladugårdarna är av största vikt för att Böja ska kunna bevara karaktären av radby.
Uteslutande är gårdsbyggnaderna från perioden 1840-tal-1910-tal vad gäller mangårdens byggnader och från sent 1800-tal-1950-tal vad gäller många av de faluröda ekonomibyggnaderna. Det finns dock även flera mycket karaktärsfulla inslag av fulltimrade ladugårdar från 1800-talets mitt och senare del. Särskilt gäller detta de mer småskaliga Fjärdebäcks/Motorpsgårdarna i N (Fjärdebäck 1:5, 1:7, 2:4 och 2:6). Några av dessa är fortfarande omålade och naturligt grånade vilket ger en stark särprägel till radbyn. (Böja 2:24 och Fjärdebäck 1:5). På Fjärdebäck 1:5 är hela gårdsbebyggelsen mycket välbevarad och av mycket stort kulturhistoriskt värde.
Laga skiftesmiljön i radbyns mellersta del ligger mellan Böja ursprungliga byläge i S och Fjärdebäck/Motorp i N. Här ligger en samlad grupp av små gårdsenheter med faluröda byggnader, uppbyggda efter 1840-talets laga skifte som små utflyttade hemmansdelar. Här finns flera faluröda mindre manbyggnader framför allt av hustypen enkelstuga med sidokammare. Exempelvis kan nämnas hembygdsgården Böja 2:23 Björkanders med manbyggnad från 1848, Böja 2:24 från 1868 med tillhörande ålderdomlig grånad ladugård och Böja 3:32 från ca 1850-1870. I radbyn finns även inslag av egnahemsliknande bostadshus från ca 1920-1930-tal som kan ha ersatt 1800-talets backstugor, en inte ovanlig utveckling i skaraborgska byar.
Flera manbyggnader, framför allt i S, har moderniserats mer eller mindre på senare år, men panelfasader dominerar stort i likhet med tegeltak. Endast enstaka inslag av mer moderna villor förekommer. Särskilt i S finns inslag av högvuxna lövträd som vårdträd på mangårdarna, även av äldre trädgårdar. Fruktträd karaktäriserar i stort sett alla mangårdar i radbyn.
En träindustri ligger idag mot skogskanten i västra delen av radbyns mellersta del.

Ingår också i:
Område 4: Böja-Fjärdebäck i Carlquist, T. Kulturhistoriska byggnader och miljöer i Skövde kommun. 1988.
Vägobjekt (Väg 762) av mycket stort kulturhistoriskt värde i Kultur på väg i Skaraborg 1997.
Böja kyrkogård ingår i Förslag till bevarandeplan för kyrkogårdarna i Norra Billings pastorat. VGM 2008.

Böja skrevs Bögene år 1456. Ortnamnet är ett järnåldersnamn där efterleden -ene ursprungligen varit -vini som syftar på betesmark. Fortfarande finns enstaka förhistoriska gravar på åsen vid det ursprungliga byläget. Bynamnet fick även ge namn åt Böja socken i tidig medeltid. Enligt jordeboken 1546 fanns då fem hela och ett halvt hemman (varav flertalet var skattehemman) samt en kyrkoäng i byn. Byn omfattade Backgården, Hulegården, Nolgården, Prästegården (Stommen), Storegården och Södergården. En äldre geometrisk karta från 1686 visar hur de sex gårdarna i den oskiftade tresädesbyn låg samlade i en ganska tät klunga kring sockenkyrkan på bytån i söder. En bebyggd enhet som hörde till Nolgården låg för sig vid fägatan åt VNV mot skogen. Närmast bytomten i norr, väster och sydväst låg byns tre större åkergärden och söder om bytån ett på ängen senare upptaget mindre åkergärde. I åssluttningen ner mot Kräftån i öster låg ängsgärdet som delvis var sidlänt och fuktigt. Längre åt nordost på åsen låg småbyn Fjärdebäck med gårdarna Stora Fjärdebäck och Motorp, sistnämnda även kallad Lilla Fjärdebäck. Mot Klyftamon i VNV låg byarnas utmark med bete och skogsresurs, i Böja by förbunden med bytån via en smal fägata mellan åkergärdena.
Storskifte genomfördes i Böja 1756 samt 1784-1787. Laga skifte genomfördes i Fjärdebäck 1839 och i Böja by 1845. I samband med laga skiftet skapades den långsträckta radbyformen längs åsen, när gårdar flyttades ut från Böja by längs åskrönet upp mot Fjärdebäck. I Böja by ligger gårdar kvar på den gamla bytomten som fortfarande är väl bebyggd. SV om Böja by ligger utflyttade hemmansdelar av Stommen och Hulegården och mot N utflyttade delar av bl.a. Backgården och Nolgården.