Fyrplats

Som en utdragen nålspets skär den märkliga ändmoränen Hinden långt ut i Dalbosjön och har sin motsvarighet vid Hjortens udde på andra sidan sjön. Annars är det främst ett magnifi kt skärgårdslandskap som präglar denna del av Vänern. En labyrint av gröna öar, skrov liga bergholmar och kala skär är Ekens skärgård på nordsidan av Kållandsö. Även västsidan av Kållands halvö kantas av skärgårdar ända ner till Tådene. Skärgården och partier av kusten är av riksintresse för naturvården, samt delvis även för kulturmiljövården. Skärgården har gott om förhistoriska gravar, bl.a. stora bronsåldersrösen. Ett ståtligt sjömärke innanför Hinden är Skalunda hög, den största gravhögen i Västergötland. Mängden medeltida
borgplatser och herresäten visar på den betydelse Ullersund och dess förgreningar förr haft som vattenled. En mäktig vy från vattnet är borgklippan vid Jarlehus med lämningarna av 1200-talsborgen vid inloppet till Järnesundet. Jarlehus och Klitt var viktiga nödhamnar längs Dalbokusten av Kållands halvö, men här fanns även flera ank ringsplatser samt mindre hamnoch lastageplatser; t.ex. Dalbostaden i Söne samt Hinnäsviken och Snättjan i Tådene. Storebergs säteri bedrev handelssjöfart med egna skutor ända fram i tidigt 1900-tal. Vid hamnen i Storebergsån står godsets stora hamnmagasin från 1800-talet, ett av de få som är bevarade vid sjön. Annars är det framför allt Kållandsö med Ekens skärgård som har en mycket stark historisk förankring i vänersjöfarten. Eken är en av de mest intressanta maritima kulturmiljöerna i Vänern. Den natursköna skär gårdsleden har varit ett av huvudstråken mellan sjöns västra och östra delar. Numera passerar dock den stora sjöfarten förbi utomskärs. Eken har en mängd förhistoriska fornlämningar, bl.a. rösen och stensättningar, som ger områdets sjöfart en lång historisk kontinuitet i tid. En viktig målpunkt för sjöfarten var länge Kungshamnen vid Läckö slott, som hade sin storhetstid på medeltiden och under 1600-talet. Spiken vid Spikefjorden är en gammal plats för överskeppning mot Lurö och Värmlandsnäs. Fiskeläget Spiken har dock ursprung i 1900-talets början, när ett mer utpräglat yrkesfiske utvecklades. Eken är också hemvist för åtskilliga vrak- och förlisningsplatser. I skärgårdens hägn fanns många hamn- och ankringsplatser i vindskyddade lägen; t.ex. Lindön och Hörviken, samt Sätteriet nära Naven. I sjöfartens kölvatten anlades sjökrogar på öar och holmar under 1700- och 1800-talen; den beryktade krogen på Pirum tillhandahöll även en bordell.Under 1800-talets expansion av vänersjöfarten blev Kållandsö ett av huvudområdena för skutägare och små partrederier. Åtskilliga skutor och båtar har haft hemmahamn på ön. Det verksamma Kållandsö varv vid Trelle är utvecklat under 1940-talet. Tidigare fanns flera småvarv för reparation och båtbyggeri. Ekenleden fick ett stort uppsving när Navens fyr anlades 1856, år 1885 kompletterad med Västra Ekens ledfyrar. Den välbevarade Naven och de små ledfyrarna ger tillsammans en mycket fi n bild av en fyr- och farledsmiljö med karaktär av sent 1800-tal. På 1890-talet åtgärdades delar av den bitvis smala och steniga farleden. Passagen genom Strömsundet försågs med murade stenkar. Av andra f.d. farleder genom skärgården kan nämnas Hattefuruleden i väster. När Eken blev lotsdistrikt på 1810-talet knöts lotsuppdraget under lång tid till ön Stor-Eken. Hos familjerna Thorsell och Ottersten på torpen Stor-Eken och Gröneberg kom man att vara verksamma som både skogvaktare och lotsar samt tidvis även skutskeppare under 1800-talet. Stor-Eken är överhuvudtaget en förnämlig maritim kulturmiljö med såväl förhistoriska gravar som välbevarad torpbebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal, samt lämningar av de små skärgårdsjordbrukens kulturlandskap. Grönebergstorpet har även inrymt sjökrog. Stor-Eken var från 1500-talet till 1900-talets början skogvaktarboställe under Läckö. Grunder finns efter vad som troligen var greve Magnus Gabriel de la Gardies jaktslott på 1600-talet. Tranholmen hade vid 1800-talets mitt både sjökrog och ångbåtsbrygga. Sedermera blev här både lotsplatsoch sjöräddningsstation. Lotsbostället från 1900-talets början är ett av de mest välbevarade i Vänern.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.

Som en utdragen nålspets skär den märkliga ändmoränen Hinden långt ut i Dalbosjön och har sin motsvarighet vid Hjortens udde på andra sidan sjön. Annars är det främst ett magnifi kt skärgårdslandskap som präglar denna del av Vänern. En labyrint av gröna öar, skrov liga bergholmar och kala skär är Ekens skärgård på nordsidan av Kållandsö. Även västsidan av Kållands halvö kantas av skärgårdar ända ner till Tådene. Skärgården och partier av kusten är av riksintresse för naturvården, samt delvis även för kulturmiljövården. Skärgården har gott om förhistoriska gravar, bl.a. stora bronsåldersrösen. Ett ståtligt sjömärke innanför Hinden är Skalunda hög, den största gravhögen i Västergötland. Mängden medeltida
borgplatser och herresäten visar på den betydelse Ullersund och dess förgreningar förr haft som vattenled. En mäktig vy från vattnet är borgklippan vid Jarlehus med lämningarna av 1200-talsborgen vid inloppet till Järnesundet. Jarlehus och Klitt var viktiga nödhamnar längs Dalbokusten av Kållands halvö, men här fanns även flera ank ringsplatser samt mindre hamnoch lastageplatser; t.ex. Dalbostaden i Söne samt Hinnäsviken och Snättjan i Tådene. Storebergs säteri bedrev handelssjöfart med egna skutor ända fram i tidigt 1900-tal. Vid hamnen i Storebergsån står godsets stora hamnmagasin från 1800-talet, ett av de få som är bevarade vid sjön. Annars är det framför allt Kållandsö med Ekens skärgård som har en mycket stark historisk förankring i vänersjöfarten. Eken är en av de mest intressanta maritima kulturmiljöerna i Vänern. Den natursköna skär gårdsleden har varit ett av huvudstråken mellan sjöns västra och östra delar. Numera passerar dock den stora sjöfarten förbi utomskärs. Eken har en mängd förhistoriska fornlämningar, bl.a. rösen och stensättningar, som ger områdets sjöfart en lång historisk kontinuitet i tid. En viktig målpunkt för sjöfarten var länge Kungshamnen vid Läckö slott, som hade sin storhetstid på medeltiden och under 1600-talet. Spiken vid Spikefjorden är en gammal plats för överskeppning mot Lurö och Värmlandsnäs. Fiskeläget Spiken har dock ursprung i 1900-talets början, när ett mer utpräglat yrkesfiske utvecklades. Eken är också hemvist för åtskilliga vrak- och förlisningsplatser. I skärgårdens hägn fanns många hamn- och ankringsplatser i vindskyddade lägen; t.ex. Lindön och Hörviken, samt Sätteriet nära Naven. I sjöfartens kölvatten anlades sjökrogar på öar och holmar under 1700- och 1800-talen; den beryktade krogen på Pirum tillhandahöll även en bordell.Under 1800-talets expansion av vänersjöfarten blev Kållandsö ett av huvudområdena för skutägare och små partrederier. Åtskilliga skutor och båtar har haft hemmahamn på ön. Det verksamma Kållandsö varv vid Trelle är utvecklat under 1940-talet. Tidigare fanns flera småvarv för reparation och båtbyggeri. Ekenleden fick ett stort uppsving när Navens fyr anlades 1856, år 1885 kompletterad med Västra Ekens ledfyrar. Den välbevarade Naven och de små ledfyrarna ger tillsammans en mycket fi n bild av en fyr- och farledsmiljö med karaktär av sent 1800-tal. På 1890-talet åtgärdades delar av den bitvis smala och steniga farleden. Passagen genom Strömsundet försågs med murade stenkar. Av andra f.d. farleder genom skärgården kan nämnas Hattefuruleden i väster. När Eken blev lotsdistrikt på 1810-talet knöts lotsuppdraget under lång tid till ön Stor-Eken. Hos familjerna Thorsell och Ottersten på torpen Stor-Eken och Gröneberg kom man att vara verksamma som både skogvaktare och lotsar samt tidvis även skutskeppare under 1800-talet. Stor-Eken är överhuvudtaget en förnämlig maritim kulturmiljö med såväl förhistoriska gravar som välbevarad torpbebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal, samt lämningar av de små skärgårdsjordbrukens kulturlandskap. Grönebergstorpet har även inrymt sjökrog. Stor-Eken var från 1500-talet till 1900-talets början skogvaktarboställe under Läckö. Grunder finns efter vad som troligen var greve Magnus Gabriel de la Gardies jaktslott på 1600-talet. Tranholmen hade vid 1800-talets mitt både sjökrog och ångbåtsbrygga. Sedermera blev här både lotsplatsoch sjöräddningsstation. Lotsbostället från 1900-talets början är ett av de mest välbevarade i Vänern.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.