Fyrplats

Över stora delar av Vänern syns Kinnekulle, det märkliga platåberget med den särpräglade natur- och kulturmiljön. Oavsett om berget lyser vitt av försommarens körsbärsblom, eller glöder av höstlöv i oktobersol, eller bara blånar i dis bortom vattnet fångar det sjöfararens uppmärksamhet. Kinnekulle är ett klassiskt riktmärke och är även myternas och sägnernas berg, vilket längre tillbaka i tiden hade stor betydelse i sjöfarten. Likt Halleberg och Edsbonden ansågs Kinnekulle vara besjälat; befolkat av mystiska och lynniga väsen med makt över väder och vind och vars namn man för säkerhets skull inte skulle uttala. Kinnebonden var sjöfararnas namn på berget. Bakom myterna fanns en ytterst konkret verklighet, där farhågorna om snabba skiftningar i vä der leken var långt ifrån ogrundade. Den långsmala Kinneviken kan fort förvandlas till ett farligt farvatten vid hårda vindar. I Ullersund mellan Kållandsö och Kållands halvö går sedan länge bara små fritidsbåtar och fyren på Böss hamn har tillkommit först i sen tid. Om Ullersunds betydelse i förhistorisk tid minner dock Draka bergets fornborg på Kållandsö, där sundets olika förgreningar också omges av gravrösen och hällristningar från bronsåldern och där även järnålders gravfält och medeltida kyrkplatser ligger vid vattnet. På 1660-talet lät greve Magnus Gabriel de la Gardie anlägga en skans ovanför sundet, till försvar av såväl ön som Läckö slott i de krigstider som rådde. I Ullersund fanns viktiga hamnar och flera nödhamnar. Framför allt hade bon deseglationen på 1700- och 1800-talen ett centrum vid Ullersbro, med hamn, sjökrogar och folkliv. Längst in i viken, på låglandet vid Lidans myn-ning, växte staden Lidköping fram på 1400-talet. Den verkliga storhetstiden som sjöfartsstad inföll dels på 1600-talet, dels under 1800-talet, framför allt som utskeppningshamn för spannmål. I samband med att hamnen byggdes ut tändes Lidköpings fyr 1852 som den första i Kinneviken. Lidköping är fortfarande en av de betydande vänerhamnarna. Det torde för övrigt vara den enda av vänerstäderna där man även vid 2000-talets ingång kan uppleva en aktiv sjöfartshamn i mer traditionell hamnmiljö nära en gammal stadskärna. De ståtliga stenpirarna från 1850-talet är de äldsta och bäst bibehållna stadshamnpirarna i Vänern. Även de många herrgårdarna på Kinnekulles västsluttning har varit riktpunkter i sjöfarten på viken. Naturhamnar som Hönsäter, Hellekis, Almaren, Blom bergshamn och Råmeån har varit viktiga hamn och lastageplatser, inte minst för kalk och sten från berget. Stenindustrins expansion medförde en fyrplats vid Hellekis hamn 1871. Med stenindustrins utveckling är även 1930-talets små fyrplatser vid Hönsäters hamn i Hällekis samhälle förknippade. Nordost om Kinneviken inramar småskärgårdar Sjörås viken, Forshemsviken och Årnäsviken. Kring flera av naturhamnarna längs den skogskantade klippkusten rådde full aktivitet under den traditionella vänersjöfartens tidevarv; t.ex. vid Björkkullen, Jungfruviken och Tjärholmarna. De ensliga Dagskärsgrunden var illa beryktade i den äldre vänersjöfarten, särskilt för fartyg som följde lederna inomskärs vidare upp i östra Vänern. Innanför Årnäsviken ligger ruinerna av medel tidsborgen Aranäs. Från 1800-talets början till in på 1970-talet var Årnäs hamn och glasbruk en målpunkt för sjöfarten.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.

Över stora delar av Vänern syns Kinnekulle, det märkliga platåberget med den särpräglade natur- och kulturmiljön. Oavsett om berget lyser vitt av försommarens körsbärsblom, eller glöder av höstlöv i oktobersol, eller bara blånar i dis bortom vattnet fångar det sjöfararens uppmärksamhet. Kinnekulle är ett klassiskt riktmärke och är även myternas och sägnernas berg, vilket längre tillbaka i tiden hade stor betydelse i sjöfarten. Likt Halleberg och Edsbonden ansågs Kinnekulle vara besjälat; befolkat av mystiska och lynniga väsen med makt över väder och vind och vars namn man för säkerhets skull inte skulle uttala. Kinnebonden var sjöfararnas namn på berget. Bakom myterna fanns en ytterst konkret verklighet, där farhågorna om snabba skiftningar i vä der leken var långt ifrån ogrundade. Den långsmala Kinneviken kan fort förvandlas till ett farligt farvatten vid hårda vindar. I Ullersund mellan Kållandsö och Kållands halvö går sedan länge bara små fritidsbåtar och fyren på Böss hamn har tillkommit först i sen tid. Om Ullersunds betydelse i förhistorisk tid minner dock Draka bergets fornborg på Kållandsö, där sundets olika förgreningar också omges av gravrösen och hällristningar från bronsåldern och där även järnålders gravfält och medeltida kyrkplatser ligger vid vattnet. På 1660-talet lät greve Magnus Gabriel de la Gardie anlägga en skans ovanför sundet, till försvar av såväl ön som Läckö slott i de krigstider som rådde. I Ullersund fanns viktiga hamnar och flera nödhamnar. Framför allt hade bon deseglationen på 1700- och 1800-talen ett centrum vid Ullersbro, med hamn, sjökrogar och folkliv. Längst in i viken, på låglandet vid Lidans myn-ning, växte staden Lidköping fram på 1400-talet. Den verkliga storhetstiden som sjöfartsstad inföll dels på 1600-talet, dels under 1800-talet, framför allt som utskeppningshamn för spannmål. I samband med att hamnen byggdes ut tändes Lidköpings fyr 1852 som den första i Kinneviken. Lidköping är fortfarande en av de betydande vänerhamnarna. Det torde för övrigt vara den enda av vänerstäderna där man även vid 2000-talets ingång kan uppleva en aktiv sjöfartshamn i mer traditionell hamnmiljö nära en gammal stadskärna. De ståtliga stenpirarna från 1850-talet är de äldsta och bäst bibehållna stadshamnpirarna i Vänern. Även de många herrgårdarna på Kinnekulles västsluttning har varit riktpunkter i sjöfarten på viken. Naturhamnar som Hönsäter, Hellekis, Almaren, Blom bergshamn och Råmeån har varit viktiga hamn och lastageplatser, inte minst för kalk och sten från berget. Stenindustrins expansion medförde en fyrplats vid Hellekis hamn 1871. Med stenindustrins utveckling är även 1930-talets små fyrplatser vid Hönsäters hamn i Hällekis samhälle förknippade. Nordost om Kinneviken inramar småskärgårdar Sjörås viken, Forshemsviken och Årnäsviken. Kring flera av naturhamnarna längs den skogskantade klippkusten rådde full aktivitet under den traditionella vänersjöfartens tidevarv; t.ex. vid Björkkullen, Jungfruviken och Tjärholmarna. De ensliga Dagskärsgrunden var illa beryktade i den äldre vänersjöfarten, särskilt för fartyg som följde lederna inomskärs vidare upp i östra Vänern. Innanför Årnäsviken ligger ruinerna av medel tidsborgen Aranäs. Från 1800-talets början till in på 1970-talet var Årnäs hamn och glasbruk en målpunkt för sjöfarten.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.