Fyrplats

Lederna genom det skärgårdsrika vattenlandskapet hör till de vackraste i Vänern. Fornborgar på Torsö, t.ex. Borängsborg vid Östersundet, minner om att en del farleder har mycket gammal hävd. Lugnåsberget är Västergötlands minsta platåberg, men från sjön är berget ett monumentalt riktmärke. Ett viktigt sjömärke blev vid 1600-talets början den högt belägna domkyrkan i Mariestad. I slutet av 1800-talet var kyrktornet t.o.m. påtänkt som plats för fyrljus. Mariestad fi ck liksom Karlstad stadsprivilegier av hertig Karl, sedermera Karl IX, som ville etablera fasta knutpunkter för handel och sjöfart i sitt hertigdöme i Värmland och norra Västergötland. När Mariestad blev stad 1583 fanns där redan den medeltida Tunaholms kungsgård. Hamnen vid Tidans mynning i Vänern räknades till de viktiga vänerhamnarna i mitten av 1500-talet. Som handels- och sjöfartsstad varMariestad först knutet till spannmålsexport och i senare tid framför allt till industriprodukter. Mariestad är fortfarande en aktiv vänerhamn även om sjöfarten dalat i betydelse under slutet av 1900-talet. Passagerna genom skärgården och den delvis grunda och steniga Mariestadssjön har medfört att farvattnen hör till de fyrtätaste i Vänern. Det dröjde dock länge innan fyrningen löstes för inseglingen till Mariestad, där särskilt inloppet västerifrån var stenigt och svårangjort. Det var säkrare att gå genom Östersundet i nordost. Hamnstyrelsen i Mariestad påpekade år 1888 att ångfartyg angjorde stadens hamn nio gånger i veckan och att förbättringar var helt nödvändiga. Först 1902-04 togs de många nya ledfyrarna i bruk mellan Sjöbergslandet och Östersundet. Området kring Torsö och Brommö har historiskt sett djupa rötter i vänersjöfarten och har åtskilliga gamla hamnar, nödhamnar, ankringsplatser och varvsplatser; t.ex. Åskär och Brommösund på Torsö, samt Brom mö, Fågelö och Onsösundet. Inne vid Björ sätersviken är Åsen en gammal hamnplats, där spannmål samt kvarnstenar från stenbrotten på Lugnåsberget skeppats ut. Herrgårdar som Sjöbergs säteri har haft egna lastageplatser. Sägenomsusad är Brommö, den särpräglade ön som inrymmer såväl skogslandskap som klippstränder och stora flygsanddyner. I det ytterst viktiga lakefisket var Brommösundet ett centralområde
och här frodades även myten om koffa i Andersmässotidens sena no vem bermörker, som var lakens tid. Koffa var ett av Vänerns egna sjöväsen, hälften lake och hälften barnunge. Hon måste genast åter i sjön om hon kom med i fångsten, annars skulle fi skelyckan vara helt förödd. Brommösundet är en maritim kulturmiljö av hög rang. Flera vrak vittnar om sundets gamla anor som förbindelseled mellan Värmlandssjön och västgötadelen av Vänern. Över sundets inlopp vakar två av de mest förnämliga gamla fyrplatserna i sjön, dels Borhallsudde från 1866 i norr, dels Smörhättan från 1855 i söder. Öppet mot farleden ligger även Bromösunds fyr ar, med ursprung i 1860-talet. Mellan 1802 och 1879 var Brommö glasbruk en viktig målpunkt för sjöfarten. Av glasbruket återstår dock numera främst sporadiska lämningar samt en f.d. arbetarbostad. Från Brommö har utskeppats fönsterglas, buteljglas samt även timmer och säd. Brommö gård har välbevarad bebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal. Längs sundet ligger även f.d. torpställen i öppna lägen. På Torsösidan av sundet har trakten vid Brommösunds by och Åskär historiskt
sett varit mycket starkt präglad av maritima näringar; särskilt fi ske och skeppsfart. Vid Åskär fanns även varvsplats. Brommö sunds by har fortfarande en del välbevarad äldre bebyggelse. Området kring Snuggen Nolhagen Snappudden strax norr om Mariestad är främst överskådligt från sjön med överblick av tre av Vänerns stora järntorn Snuggen, Nolhagens Nedre och Snappuddens Övre. Totalt finns här fem av järntornsfyrarna som byggdes för Mariestads insegling och samtliga är oförändrade sedan byggnadsåret 1904. Öppet på det kala Röskär ute i Mariestadsfjärden står det lilla fyrtornet på Snappudden Nedre, medan det liknande tornet på Nolhagens Övre fyr står nästan helt dolt i grönskan uppe på fastlandssluttningen. Nolhagens Nedre och Snuggen kan ovanligt nog upplevas även från landsvägen. Fyrplatserna ingår i den långa länken av fyrar i Mariestads insegling. Funktionellt och visuellt hör fyrarna samman både ur sjöfarts- och byggnadshistorisk syn vinkel.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.

Lederna genom det skärgårdsrika vattenlandskapet hör till de vackraste i Vänern. Fornborgar på Torsö, t.ex. Borängsborg vid Östersundet, minner om att en del farleder har mycket gammal hävd. Lugnåsberget är Västergötlands minsta platåberg, men från sjön är berget ett monumentalt riktmärke. Ett viktigt sjömärke blev vid 1600-talets början den högt belägna domkyrkan i Mariestad. I slutet av 1800-talet var kyrktornet t.o.m. påtänkt som plats för fyrljus. Mariestad fi ck liksom Karlstad stadsprivilegier av hertig Karl, sedermera Karl IX, som ville etablera fasta knutpunkter för handel och sjöfart i sitt hertigdöme i Värmland och norra Västergötland. När Mariestad blev stad 1583 fanns där redan den medeltida Tunaholms kungsgård. Hamnen vid Tidans mynning i Vänern räknades till de viktiga vänerhamnarna i mitten av 1500-talet. Som handels- och sjöfartsstad varMariestad först knutet till spannmålsexport och i senare tid framför allt till industriprodukter. Mariestad är fortfarande en aktiv vänerhamn även om sjöfarten dalat i betydelse under slutet av 1900-talet. Passagerna genom skärgården och den delvis grunda och steniga Mariestadssjön har medfört att farvattnen hör till de fyrtätaste i Vänern. Det dröjde dock länge innan fyrningen löstes för inseglingen till Mariestad, där särskilt inloppet västerifrån var stenigt och svårangjort. Det var säkrare att gå genom Östersundet i nordost. Hamnstyrelsen i Mariestad påpekade år 1888 att ångfartyg angjorde stadens hamn nio gånger i veckan och att förbättringar var helt nödvändiga. Först 1902-04 togs de många nya ledfyrarna i bruk mellan Sjöbergslandet och Östersundet. Området kring Torsö och Brommö har historiskt sett djupa rötter i vänersjöfarten och har åtskilliga gamla hamnar, nödhamnar, ankringsplatser och varvsplatser; t.ex. Åskär och Brommösund på Torsö, samt Brom mö, Fågelö och Onsösundet. Inne vid Björ sätersviken är Åsen en gammal hamnplats, där spannmål samt kvarnstenar från stenbrotten på Lugnåsberget skeppats ut. Herrgårdar som Sjöbergs säteri har haft egna lastageplatser. Sägenomsusad är Brommö, den särpräglade ön som inrymmer såväl skogslandskap som klippstränder och stora flygsanddyner. I det ytterst viktiga lakefisket var Brommösundet ett centralområde
och här frodades även myten om koffa i Andersmässotidens sena no vem bermörker, som var lakens tid. Koffa var ett av Vänerns egna sjöväsen, hälften lake och hälften barnunge. Hon måste genast åter i sjön om hon kom med i fångsten, annars skulle fi skelyckan vara helt förödd. Brommösundet är en maritim kulturmiljö av hög rang. Flera vrak vittnar om sundets gamla anor som förbindelseled mellan Värmlandssjön och västgötadelen av Vänern. Över sundets inlopp vakar två av de mest förnämliga gamla fyrplatserna i sjön, dels Borhallsudde från 1866 i norr, dels Smörhättan från 1855 i söder. Öppet mot farleden ligger även Bromösunds fyr ar, med ursprung i 1860-talet. Mellan 1802 och 1879 var Brommö glasbruk en viktig målpunkt för sjöfarten. Av glasbruket återstår dock numera främst sporadiska lämningar samt en f.d. arbetarbostad. Från Brommö har utskeppats fönsterglas, buteljglas samt även timmer och säd. Brommö gård har välbevarad bebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal. Längs sundet ligger även f.d. torpställen i öppna lägen. På Torsösidan av sundet har trakten vid Brommösunds by och Åskär historiskt
sett varit mycket starkt präglad av maritima näringar; särskilt fi ske och skeppsfart. Vid Åskär fanns även varvsplats. Brommö sunds by har fortfarande en del välbevarad äldre bebyggelse. Området kring Snuggen Nolhagen Snappudden strax norr om Mariestad är främst överskådligt från sjön med överblick av tre av Vänerns stora järntorn Snuggen, Nolhagens Nedre och Snappuddens Övre. Totalt finns här fem av järntornsfyrarna som byggdes för Mariestads insegling och samtliga är oförändrade sedan byggnadsåret 1904. Öppet på det kala Röskär ute i Mariestadsfjärden står det lilla fyrtornet på Snappudden Nedre, medan det liknande tornet på Nolhagens Övre fyr står nästan helt dolt i grönskan uppe på fastlandssluttningen. Nolhagens Nedre och Snuggen kan ovanligt nog upplevas även från landsvägen. Fyrplatserna ingår i den långa länken av fyrar i Mariestads insegling. Funktionellt och visuellt hör fyrarna samman både ur sjöfarts- och byggnadshistorisk syn vinkel.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.