Fyrplats

I sundens och fjordarnas del av Vänern skär Ekholms sjön och Grumsfjorden Borgvikssjön djupt in i fastlandet, i fonden av det blånande värmländska höglandet. Vattenlandskapet är dock ett av de mest omväxlande i Vänern och kännetecknas såväl av pärlbandet av skärgårdar vid Segerstadslandet och Knipan som av öppen sjö som bryter mot hög klippkust nere vid Värmlandsnäs. Öster om Näset når Vänern sitt största djup på ca 106 m. Kustlandets fornborgar och förhistoriska gravar, bl.a. rösen och stensättningar längs Grumsfjorden, vittnar om att människor tidigt färdats i farvattnen. En mycket god överblick av vad som skedde ute på sjön hade man redan på 500-talet från Villkorsbergets fornborg nere vid Näsets kust. Under medeltiden låg Eds holms borg som ett lås för Slottsbrosundet vid inloppet till Grumsfjorden. Många av äldre tiders vänersjöfarare har ängsligt spanat upp mot Lompberget och det mäktiga Edsbonden; båda bergen ansågs nämligen vara befolkade av mystiska väsen vars nyckfulla humör varfolktron vid sjön. Stora Axelön i Segerstads skärgård har Vänerns enda kända labyrinter, en typ av fornlämning som kan ha varit förknippad med magi kring god sjöfart eller fi skelycka. Flera av naturhamnarna har stark koppling till den äldre vänersjöfarten, bl.a. Hästholmen och Mässvik som på 1500-talet räknades till de viktiga vänerhamnarna. En mycket viktig destination i vänersjöfarten var länge Borgviks bruk, beläget vid Borgvikssjön i Vänerns innersta del. Borgvik blev järnbruk på 1600-talet och hade en storhetstid under 1800-talet. Borgviks fortsatta utveckling kom sedan att kretsa kring sågverk och träindustri. Seglationen på bl.a. Borgvik var en av orsakerna till att det alltsedan 1860-talet lyser fyrar på Stavik och Risnäsudde, två av Vänerns genuina äldre fyrplatser. Glasbruket i Liljedal inrättades 1771. Under 1800-talet var bruket landets största buteljglastillverkare och mot Liljedal stävade många skutor. Fyrplatsen vid inloppet till Trångsundet inrättades dock först 1901. Numera är Gruvön vid Grums en av de större väner hamnarna, men detta har mer sentida ursprung och hör samman med industriutvecklingen där på 1930-talet. Norsälvens mynning är en annan gammal målpunkt för sjöfarten. Den ringlande älven var farbar med pråmar, s.k. älvpesar och även med mindre skutor upp till Vålbergs bruk och vidare upp till Edsvalla. Leden i älven fördjupades under 1920-talet. Älvenäs hamn vid mynningen anlades 1943, när textilindustrin vid Älvenäs etablerades, men ankringsplats fanns här långt tidigare.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.

I sundens och fjordarnas del av Vänern skär Ekholms sjön och Grumsfjorden Borgvikssjön djupt in i fastlandet, i fonden av det blånande värmländska höglandet. Vattenlandskapet är dock ett av de mest omväxlande i Vänern och kännetecknas såväl av pärlbandet av skärgårdar vid Segerstadslandet och Knipan som av öppen sjö som bryter mot hög klippkust nere vid Värmlandsnäs. Öster om Näset når Vänern sitt största djup på ca 106 m. Kustlandets fornborgar och förhistoriska gravar, bl.a. rösen och stensättningar längs Grumsfjorden, vittnar om att människor tidigt färdats i farvattnen. En mycket god överblick av vad som skedde ute på sjön hade man redan på 500-talet från Villkorsbergets fornborg nere vid Näsets kust. Under medeltiden låg Eds holms borg som ett lås för Slottsbrosundet vid inloppet till Grumsfjorden. Många av äldre tiders vänersjöfarare har ängsligt spanat upp mot Lompberget och det mäktiga Edsbonden; båda bergen ansågs nämligen vara befolkade av mystiska väsen vars nyckfulla humör varfolktron vid sjön. Stora Axelön i Segerstads skärgård har Vänerns enda kända labyrinter, en typ av fornlämning som kan ha varit förknippad med magi kring god sjöfart eller fi skelycka. Flera av naturhamnarna har stark koppling till den äldre vänersjöfarten, bl.a. Hästholmen och Mässvik som på 1500-talet räknades till de viktiga vänerhamnarna. En mycket viktig destination i vänersjöfarten var länge Borgviks bruk, beläget vid Borgvikssjön i Vänerns innersta del. Borgvik blev järnbruk på 1600-talet och hade en storhetstid under 1800-talet. Borgviks fortsatta utveckling kom sedan att kretsa kring sågverk och träindustri. Seglationen på bl.a. Borgvik var en av orsakerna till att det alltsedan 1860-talet lyser fyrar på Stavik och Risnäsudde, två av Vänerns genuina äldre fyrplatser. Glasbruket i Liljedal inrättades 1771. Under 1800-talet var bruket landets största buteljglastillverkare och mot Liljedal stävade många skutor. Fyrplatsen vid inloppet till Trångsundet inrättades dock först 1901. Numera är Gruvön vid Grums en av de större väner hamnarna, men detta har mer sentida ursprung och hör samman med industriutvecklingen där på 1930-talet. Norsälvens mynning är en annan gammal målpunkt för sjöfarten. Den ringlande älven var farbar med pråmar, s.k. älvpesar och även med mindre skutor upp till Vålbergs bruk och vidare upp till Edsvalla. Leden i älven fördjupades under 1920-talet. Älvenäs hamn vid mynningen anlades 1943, när textilindustrin vid Älvenäs etablerades, men ankringsplats fanns här långt tidigare.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.