fyrplatser och sjösäkerhetsanordningar i lurö skärgård

Lurö och Eskilsäters skärgårdar är sjöns största skärgårdsområde och är även ett av de mest storslagna vattenlandskapen med ömsom vida vattenspeglar och ömsom smala sund kring ett myller av öar, holmar och skär. Frånsett själva Lurö är skärgården numera skyddad som naturreservat. Eskilsäters socken med södra Värmlandsnäs och skärgårdarna är ett område med mycket stark historisk förankring i vänersjöfarten. Åtskilliga vänerskutor har haft hemvist både inne på Värmlandsnäs och på Lurö. Gaperhults hamn har varit en viktig knutpunkt med bl.a. hamn, varv och skutrederier.

Lurölederna och Aspholmsleden med den omgivande skärgården är en av Vänerns mest förnämliga kulturmiljöer som även sträcker sig in på Näsets kust. Här har av hävd varit sjöns mest centrala kommunikationsområde. De många fyrplatser som anlagts fr.o.m. 1852 till nutid utgör en mycket viktig länk i såväl vänersjöfartens som områdes långa historia; t ex fyrarna som tillkom vid farledsomläggningen efter Trollhättekanals ombyggnad 191316. Skärgården inrymmer flera av Vänerns välbevarade äldre fyrar och fyrmiljöer; bl.a. Gunnarsholmen, Stora Klubben, Stångudden, Lurö Enskär och Runnen, samt Tvär värpans båk som är den enda helt bevarade gamla vänerbåken. Kulturmiljön har dock en mycket lång historisk kontinuitet som länkas samman av åtskilliga minnesmärken ända tillbaka till förhistorisk tid och den äldsta maritima bosättningen på Lurö. I området finns åtskilliga nödhamnar och ankringsplatser med gamla anor, inte minst Hököflagan, som även var ett ökänt för lisningsområde. I skärgården som helhet finns över 1/4 av Vänerns kända vrak och förlisningsplatser; bl.a. vrak från 1600- och 1700-talens sjöfart, men sannolikt även av äldre datum (skyddade som fornlämningar enligt kulturminneslagen). Om sjöfartens utsatthet i området vittnar bl.a. följande: Den 31 oktober 1863 drog höststormen fram och lämnade i Luröskärgår den efter sig bl.a. vraket av galeasen SVAN som sökt nödhamn vid Aspholmen och minst 16 slupar som blev vrak eller drev upp på land.

Av särskilt intresse är Lurö vars roll som tidig knutpunkt i Vänern framgår av bl.a. förhistoriska gravar, fornborg, husgrunder från järnålder och medeltid, lämningar av en romansk stenkyrka från 1100-talet och traditioner knutna till medeltidens klosterliv och pil grimsleden mot Trondheim. I senare århundraden hade Lurö även gästgiveri och skjutshåll för sjöled och vintervägar. På ön finns bl.a. Stånguddens fyrmiljö, välbevarad gårdsbebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal, partier av kulturlandskap från skärgårdsjordbrukens tid, samt lämningar av tegelbruket från 1840-talet. Ekenäs inne på Näset var skjutsstation och knutpunkt både för rodden till Lurö gästgiveri och transport inåt land. Här finns fortfarande äldre bebyggelse. Under 1700- och 1800-talen var flera småöar bebodda. På Norra Hökön och Kalvö låg sjökrogar, nu mera finns där endast lämningar efter de små bo sättningarna. Vithall har däremot ett av vänerskärgårdens äldsta bevarade boningshus, hitflyttat från Djurö 1822. I övrigt har bl.a. Vingsön och Aspholmen äldre bebyggelse i behåll. Aspholmen är en liten kulturmiljö av stort intresse inom den stora skärgårdsmiljön. I samband med Aspholmsledens iordningsställande utvecklades holmen i mitten av 1800-talet till centrala Vänerns maritima centrum med lotsstation, ångbåtsbrygga, kolupplag, kolbrygga, reparationsvarv m.m. Enligt uppgift var det ca 1840 som Seglationsstyrelsen lät bebygga Aspholmen. På 1880-talet bestod bebyggelsen av ett tim rat lotsboställe med tillhörande uthuslänga samt det stora timrade magasin som även idag är ett blickfång från farleden. Nu befintligt boningshus lät Seglations styrelsen uppföra som ny tillsynsmannabostad 1898. Aspholmen har varit ständigt bemannad till in i sen tid. Skylten med Telefon ut mot farleden är starkt förknippad med Aspholmen som försågs med telefon redan 1912, av största vikt för sjöfart och sjösäkerhet. Aspholmen var inte fyrplats, men här bodde även fyrvaktare och prickhållare eftersom tillsynen av bl.a. Stora Klubbens fyr till stor del sköttes härifrån. Ett säreget och värdefullt minnesmärke är berghällarna med namnristningar från Aspholmen med det stora magasinet från 1800-talet vid bryggan.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.

Lurö och Eskilsäters skärgårdar är sjöns största skärgårdsområde och är även ett av de mest storslagna vattenlandskapen med ömsom vida vattenspeglar och ömsom smala sund kring ett myller av öar, holmar och skär. Frånsett själva Lurö är skärgården numera skyddad som naturreservat. Eskilsäters socken med södra Värmlandsnäs och skärgårdarna är ett område med mycket stark historisk förankring i vänersjöfarten. Åtskilliga vänerskutor har haft hemvist både inne på Värmlandsnäs och på Lurö. Gaperhults hamn har varit en viktig knutpunkt med bl.a. hamn, varv och skutrederier.

Lurölederna och Aspholmsleden med den omgivande skärgården är en av Vänerns mest förnämliga kulturmiljöer som även sträcker sig in på Näsets kust. Här har av hävd varit sjöns mest centrala kommunikationsområde. De många fyrplatser som anlagts fr.o.m. 1852 till nutid utgör en mycket viktig länk i såväl vänersjöfartens som områdes långa historia; t ex fyrarna som tillkom vid farledsomläggningen efter Trollhättekanals ombyggnad 191316. Skärgården inrymmer flera av Vänerns välbevarade äldre fyrar och fyrmiljöer; bl.a. Gunnarsholmen, Stora Klubben, Stångudden, Lurö Enskär och Runnen, samt Tvär värpans båk som är den enda helt bevarade gamla vänerbåken. Kulturmiljön har dock en mycket lång historisk kontinuitet som länkas samman av åtskilliga minnesmärken ända tillbaka till förhistorisk tid och den äldsta maritima bosättningen på Lurö. I området finns åtskilliga nödhamnar och ankringsplatser med gamla anor, inte minst Hököflagan, som även var ett ökänt för lisningsområde. I skärgården som helhet finns över 1/4 av Vänerns kända vrak och förlisningsplatser; bl.a. vrak från 1600- och 1700-talens sjöfart, men sannolikt även av äldre datum (skyddade som fornlämningar enligt kulturminneslagen). Om sjöfartens utsatthet i området vittnar bl.a. följande: Den 31 oktober 1863 drog höststormen fram och lämnade i Luröskärgår den efter sig bl.a. vraket av galeasen SVAN som sökt nödhamn vid Aspholmen och minst 16 slupar som blev vrak eller drev upp på land.

Av särskilt intresse är Lurö vars roll som tidig knutpunkt i Vänern framgår av bl.a. förhistoriska gravar, fornborg, husgrunder från järnålder och medeltid, lämningar av en romansk stenkyrka från 1100-talet och traditioner knutna till medeltidens klosterliv och pil grimsleden mot Trondheim. I senare århundraden hade Lurö även gästgiveri och skjutshåll för sjöled och vintervägar. På ön finns bl.a. Stånguddens fyrmiljö, välbevarad gårdsbebyggelse från 1800- och tidigt 1900-tal, partier av kulturlandskap från skärgårdsjordbrukens tid, samt lämningar av tegelbruket från 1840-talet. Ekenäs inne på Näset var skjutsstation och knutpunkt både för rodden till Lurö gästgiveri och transport inåt land. Här finns fortfarande äldre bebyggelse. Under 1700- och 1800-talen var flera småöar bebodda. På Norra Hökön och Kalvö låg sjökrogar, nu mera finns där endast lämningar efter de små bo sättningarna. Vithall har däremot ett av vänerskärgårdens äldsta bevarade boningshus, hitflyttat från Djurö 1822. I övrigt har bl.a. Vingsön och Aspholmen äldre bebyggelse i behåll. Aspholmen är en liten kulturmiljö av stort intresse inom den stora skärgårdsmiljön. I samband med Aspholmsledens iordningsställande utvecklades holmen i mitten av 1800-talet till centrala Vänerns maritima centrum med lotsstation, ångbåtsbrygga, kolupplag, kolbrygga, reparationsvarv m.m. Enligt uppgift var det ca 1840 som Seglationsstyrelsen lät bebygga Aspholmen. På 1880-talet bestod bebyggelsen av ett tim rat lotsboställe med tillhörande uthuslänga samt det stora timrade magasin som även idag är ett blickfång från farleden. Nu befintligt boningshus lät Seglations styrelsen uppföra som ny tillsynsmannabostad 1898. Aspholmen har varit ständigt bemannad till in i sen tid. Skylten med Telefon ut mot farleden är starkt förknippad med Aspholmen som försågs med telefon redan 1912, av största vikt för sjöfart och sjösäkerhet. Aspholmen var inte fyrplats, men här bodde även fyrvaktare och prickhållare eftersom tillsynen av bl.a. Stora Klubbens fyr till stor del sköttes härifrån. Ett säreget och värdefullt minnesmärke är berghällarna med namnristningar från Aspholmen med det stora magasinet från 1800-talet vid bryggan.

KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000.