sandhamn

Områdesbestämmelserna innefattar byn Sandhamn. Sandhamn ligger i yttre kustbandet i Stockholms skärgård på ön Sandön. Utgångspunkten för avgränsningen är byns yttre gräns.

Sandhamn växte under 1800-talet ut till att bli en av skärgårdens största samhällsbildningar. År 1865 fick ön reguljär ångbåtsförbindelse med Stockholm och Sandhamn blev snabbt en populär sommarort. Under slutet av 1800-talet byggdes ett flertal sommarvillor samtidigt som de bofasta lät bygga om sina bostadshus efter samma ideal. Bebyggelsen i det centrala Sandhamn är en blandning av äldre timrade traditionella boningshus och sommarvillor från sekelskiftet 1900.

Väster om hamnen hittar man de äldsta delarna av Sandhamn. Här slingrar sig smala grusade gångvägar med boningshusen nära inpå varandra. Husen är oregelbundet placerade. Spjälstaket är den vanligaste skiljelinjen mellan väg och tomt, någon gång också häckar, eller så saknas tydlig avgränsning.

Strax bakom värdshuset är bebyggelsen mycket tät. Mindre torgliknande platser öppnar sig på flera ställen där vägar möts. Bebyggelsen utgörs av en blandning av mindre timrade lotsstugor av ålderdomligt snitt, bodar och större panelvillor från sekelskiftet 1900. Här och där kommer det berg fram i dagen i form av slipade hällar, längre västerut växer de till mindre berg.

Strax nedanför Sandfältet finns en samling bodar som tidigare var Sandhamns fähus. Uthusen är i flera fall sammanbyggda till långsträckta byggnadsvolymer. Utmed hamnen hittar man också större byggnader av offentlig karaktär: Tullhuset och KSSS:s (Kungliga Svenska Segel Sällskapet) klubbhus.

I området mellan bykärnan och Sandfältet, är bebyggelsen yngre, främst från 1900-talets första årtionde och framåt. Framträdande är de villor från 1910- och 1920-talen som har brutna tak. Vägnätet har en regelbunden karaktär med raka vägar efter en rutnätsplan. Vägarna är bredare och tomterna är betydligt större än i den gamla bykärnan.

Husen har många gånger en central placering på tomten, varför området ger ett luftigt och glest intryck. Spjälstaket avgränsar tydligt tomterna. Bebyggelsebilden är enkel och okomplicerad; husen har likartade utseenden och tomterna saknar små bodar/uthus. Enkelheten förstärks av den sterila marken; sanden slår här igenom mer än i övriga Sandhamn. Buskar och fruktträd finns dock för det mesta kring husen.

Sandön ingick tillsammans med Runmarö, Skarprunmarn, Vindalsö och Eknö i den donation som Magnus Ladulås på 1280-talet lät göra till S:ta Clara kloster i Stockholm. När Sandhamn redovisas i skattläggningshandlingar från 1500-talet ligger den under Eknö by. Ön var då med största sannolikhet obebodd och användes av Eknöborna som en betesholme. Från åtminstone 1600-talet hade fiskarbönderna på Eknö lotsning som bisyssla. Endast en lots var enligt uppgift bosatt på Sandön under 1600-talet.Under 1700-talet fanns tre stugor på ön som tillhörde lotsarna, men inte förrän efter 1800-talets mitt övergav man Eknö by för att bosätta sig permanent i Sandhamn. Lotsningen hade då blivit huvudnäring i stället för binäring som tidigare. Med lotsningen kom tullen. Det ännu bevarade tvåvånings timrade och reveterade tullhuset uppfördes 1752 efter ritningar av Carl Hårleman och är idag byggnadsminne.

Sandhamn växte under 1800-talet ut till att bli en av skärgårdens största samhällsbildningar. År 1865 fick ön reguljär ångbåtsförbindelse med Stockholm och Sandhamn blev snabbt en populär sommarort. Konstnärer och författare var kända besökare på Sandhamn såsom Anders Zorn, Albert Engström och August Strindberg. Kungliga Svenska Seglarsällskapet KSSS blev snabbt en populär samlingspunkt för seglare.

Under slutet av 1800-talet byggdes ett flertal sommarvillor samtidigt som de bofasta lät bygga om sina bostadshus efter samma ideal. Bebyggelsen i det centrala Sandhamn är en blandning av äldre timrade traditionella boningshus och sommarvillor från sekelskiftet 1900.

Mot söder inramas byn av resterna av det sandtag som var en viktig inkomstkälla och fram till in på 1900-talet drev som en binäring på ön. Så länge segelskutorna var i bruk sålde man sand som ballast och under 1900-talets första del såldes en hel del sand som byggmaterial till Stockholm.

Uppe på höjden ovanför samhället ligger lotsutkiken från 1962 samt Sandhamns kapell. Kapellet invigdes 1935 och har fått en enkel utformning på ett för skärgårdskyrkorna traditionellt sätt. Den villa- och fritidshusbebyggelse som tillkommit under 1900-talet har fått en utformning som gör att den väl smälter in i området.

Områdesbestämmelserna innefattar byn Sandhamn. Sandhamn ligger i yttre kustbandet i Stockholms skärgård på ön Sandön. Utgångspunkten för avgränsningen är byns yttre gräns.

Sandhamn växte under 1800-talet ut till att bli en av skärgårdens största samhällsbildningar. År 1865 fick ön reguljär ångbåtsförbindelse med Stockholm och Sandhamn blev snabbt en populär sommarort. Under slutet av 1800-talet byggdes ett flertal sommarvillor samtidigt som de bofasta lät bygga om sina bostadshus efter samma ideal. Bebyggelsen i det centrala Sandhamn är en blandning av äldre timrade traditionella boningshus och sommarvillor från sekelskiftet 1900.

Väster om hamnen hittar man de äldsta delarna av Sandhamn. Här slingrar sig smala grusade gångvägar med boningshusen nära inpå varandra. Husen är oregelbundet placerade. Spjälstaket är den vanligaste skiljelinjen mellan väg och tomt, någon gång också häckar, eller så saknas tydlig avgränsning.

Strax bakom värdshuset är bebyggelsen mycket tät. Mindre torgliknande platser öppnar sig på flera ställen där vägar möts. Bebyggelsen utgörs av en blandning av mindre timrade lotsstugor av ålderdomligt snitt, bodar och större panelvillor från sekelskiftet 1900. Här och där kommer det berg fram i dagen i form av slipade hällar, längre västerut växer de till mindre berg.

Strax nedanför Sandfältet finns en samling bodar som tidigare var Sandhamns fähus. Uthusen är i flera fall sammanbyggda till långsträckta byggnadsvolymer. Utmed hamnen hittar man också större byggnader av offentlig karaktär: Tullhuset och KSSS:s (Kungliga Svenska Segel Sällskapet) klubbhus.

I området mellan bykärnan och Sandfältet, är bebyggelsen yngre, främst från 1900-talets första årtionde och framåt. Framträdande är de villor från 1910- och 1920-talen som har brutna tak. Vägnätet har en regelbunden karaktär med raka vägar efter en rutnätsplan. Vägarna är bredare och tomterna är betydligt större än i den gamla bykärnan.

Husen har många gånger en central placering på tomten, varför området ger ett luftigt och glest intryck. Spjälstaket avgränsar tydligt tomterna. Bebyggelsebilden är enkel och okomplicerad; husen har likartade utseenden och tomterna saknar små bodar/uthus. Enkelheten förstärks av den sterila marken; sanden slår här igenom mer än i övriga Sandhamn. Buskar och fruktträd finns dock för det mesta kring husen.

Sandön ingick tillsammans med Runmarö, Skarprunmarn, Vindalsö och Eknö i den donation som Magnus Ladulås på 1280-talet lät göra till S:ta Clara kloster i Stockholm. När Sandhamn redovisas i skattläggningshandlingar från 1500-talet ligger den under Eknö by. Ön var då med största sannolikhet obebodd och användes av Eknöborna som en betesholme. Från åtminstone 1600-talet hade fiskarbönderna på Eknö lotsning som bisyssla. Endast en lots var enligt uppgift bosatt på Sandön under 1600-talet.Under 1700-talet fanns tre stugor på ön som tillhörde lotsarna, men inte förrän efter 1800-talets mitt övergav man Eknö by för att bosätta sig permanent i Sandhamn. Lotsningen hade då blivit huvudnäring i stället för binäring som tidigare. Med lotsningen kom tullen. Det ännu bevarade tvåvånings timrade och reveterade tullhuset uppfördes 1752 efter ritningar av Carl Hårleman och är idag byggnadsminne.

Sandhamn växte under 1800-talet ut till att bli en av skärgårdens största samhällsbildningar. År 1865 fick ön reguljär ångbåtsförbindelse med Stockholm och Sandhamn blev snabbt en populär sommarort. Konstnärer och författare var kända besökare på Sandhamn såsom Anders Zorn, Albert Engström och August Strindberg. Kungliga Svenska Seglarsällskapet KSSS blev snabbt en populär samlingspunkt för seglare.

Under slutet av 1800-talet byggdes ett flertal sommarvillor samtidigt som de bofasta lät bygga om sina bostadshus efter samma ideal. Bebyggelsen i det centrala Sandhamn är en blandning av äldre timrade traditionella boningshus och sommarvillor från sekelskiftet 1900.

Mot söder inramas byn av resterna av det sandtag som var en viktig inkomstkälla och fram till in på 1900-talet drev som en binäring på ön. Så länge segelskutorna var i bruk sålde man sand som ballast och under 1900-talets första del såldes en hel del sand som byggmaterial till Stockholm.

Uppe på höjden ovanför samhället ligger lotsutkiken från 1962 samt Sandhamns kapell. Kapellet invigdes 1935 och har fått en enkel utformning på ett för skärgårdskyrkorna traditionellt sätt. Den villa- och fritidshusbebyggelse som tillkommit under 1900-talet har fått en utformning som gör att den väl smälter in i området.