Östra Hamngatans norra del - Västra Nordstaden

Stadsplanen för Göteborg upprättades 1619-1621. Den hade holländska förebilder och holländare hjälpte också till vid den första utbyggnaden.
I det sanka området vid de två bergspartierna, nuvarande Kvarnberget och Otterhällan, grävdes kanaler som stod i förbindelse med vallgraven och älven. Stora Hamnkanalen skulle fungera som en central hamn, men blev så grund att endast små båtar kunde gå in. På tvären anlades Västra och Östra Hamngatorna, den senare med sitt utlopp vid Lilla Bommen, som delade upp staden i fem delar.
Inom de kvadratiska områdena anlades rätvinkliga kvarter i ett rutnät. Så blev även fallet längsmed Östra Hamngatan.
Mitt i staden där Stora Hamnkanalen och Östra Hamnkanalen möttes hade Stora Torget, nuvarande Gustaf Adolfs Torg, lagts ut. Det blev stadens centrum och salutorg. Stora Hamnkanalen var förnämast och här skapades de största tomterna för de mest förmögna personerna.
Längs Östra Hamnkanalen låg något mindre tomter där välbeställda köpmän bosatte sig. Alla byggnader längsmed denna kanal uppfördes i trä, med brädklädda fasader och tegeltak. Ingen av dessa byggnader finns kvar idag på grund av de stora bränder som ödelagt stadsbebyggelsen under 16- och 1700-talen.
Efter en stor brand 1746 skärpte Kungl. Maj:t bestämmelserna om stenhusbyggande. Samtidigt gavs tullfrihet för import av utländskt tegel. Men de flesta borgare protesterade. Några av tomtägarna byggde snabbt upp trähus som myndigheterna trots förbudet lät stå kvar. Några undantag fanns dock: staden, kronan och de mest välbeställda köpmännen hade råd att uppföra stenhus.
Stadens rika köpmän fick sina rikedomar under 1700-talet när Göteborgs handel utvidgades kraftigt. Ostindiska kompaniet samt den rika sillfiskeperioden var nya orsaker, förutom den äldre järn- och träexporten. Flera invandrade engelsmän fanns bland de framgångsrika köpmännen bl.a. John Hall d.ä. som uppförde ett ståtligt hem med bostad, teater och trädgård vid Östra Hamngatan på 1760-talet. I en teckning av Elias Martin från 1787 finns dåtidens Stora Torget avtecknat. Bakom torget syns John Halls höga trevåningshus med valmat mansardtak över valvbroarna.
Byggnaden är idag påbyggd och huserade handelsfirmor med tillhörande bostad ända in på 1900-talet.
Under de De stora brändernas tid runt sekelskiftet 1800 klarade sig Västra Nordstadens kvarter längs Östra Hamnkanalen.
År 1844 revs det gamla Kaulbarska huset med sitt värdshus och ersattes med Göteborgs Börs- och Festivitetsbyggnad som stod klar 1849. Det var en av de första byggnaderna i staden som utformades i nyrenässans och den påkostade torgfasaden med stora portar in till börshallen gav torget en mer officiell prägel. Samtidigt flyttades torghandeln bort, statyn över Gustaf II Adolf restes och torget fick sitt nuvarande namn. Det brokiga folklivet försvann och torget blev ett stadens finrum för högtidliga tillfällen.
De sex kolonner på Börsens huvudfasad kröns av allegoriska statyer med anknytning till stadens näringsliv. Det är de två männen Handeln och Sjöfarten som omges av fyra kvinnor Idogheten och Lyckan till vänster, Rikedomen och Industrin till höger. Byggnadens funktion som port norrut och symbolvärde för handeln gjorde den till en logisk startpunkt för de bank- och handelsfirmor som startade sina verksamheter på Östra Hamngatans norra del under andra halvan av 1800-talet. Den representativa delen av verksamheten visades upp mot kanalen, medan verkstäder och lager vette inåt kvarteren. De senare var ofta ombyggnader av äldre hus.
1800-talets befolkningsökningar påtvingade en ny plan för stadens utökning. En av målsättningarna för 1866 års plan var att skapa goda förbindelser mellan den gamla stadens mest vitala delar och de nya påkostade bostadsområden som planerades söder om vallgraven. Östra Hamngatan, Magasinsgatan och Korsgatan drogs via broar ut över vallgraven till stadsdelarna Lorensberg och Vasastaden. I och med denna förändring började den markbundna kommunikationen konkurrera med den kanalbaserade, det som ledde till att Östra Hamnkanalen fylldes igen på 1930-talet.
Den stora planen innebar också en tanke om förnyelse av innerstaden. Industrialismen hade gjort Göteborg till en begynnande storstad med krav på utrymme för butiker, banker, kontor, småindustri och andra verksamheter. Genom den nya planen kunde dessa verksamheter successivt tränga ut de boende. På 1870-talet bodde omkring 17 000 personer eller 30 % av stadens befolkning innanför vallgraven. Vid sekelskiftet var det cirka 15 000, medan det på 1940-talet var cirka 8 000. Gatubilden ändrades genom skyltar och butiksfönster, trafiken ökade och hela miljön blev mer storstadsmässig.
Innanför vallgraven expanderade växande företag t.ex. banker, rederier, handelsfirmor eller mindre industrier sina anläggningar. De behövde större utrymme och en mer representativ byggnad för sin verksamhet. Höjden var vanligen begränsad till 4-6 våningar men vid sekelskiftet höjde sig enstaka hus markant över sina grannar.
Ett stort antal mer eller mindre påkostade nya byggnader i olika stilar och material fogades nu in i den äldre bebyggelsen.
Från 1800-talets mitt fanns i Göteborg flera firmor som ägnade sig åt inhemsk grosshandel med textilier och s.k. korta varor. En av de största, F W Hasselblad, lät på 1870-talet uppföra ett stort varuhus med lager och försäljningslokaler med bostad överst (Östra Hamngatan 1-3 / Sankt Eriksgatan 5). Det var en ståtlig byggnad ritad av arkitekten på modet, Adrian C Peterson, i nyrenässansstil med rik putsdekor. Byggnadens representativitet uttrycks på tidstypiskt sätt i fasaden med dekorativa symboler för verksamheten i detta fall handel, sjöfart, industri och byggnadskonst.
När det inte uppfördes nybyggnader kläddes befintliga hus med ny dekor. Bottenvåningarna öppnades upp med påkostade glasade dörrar och skådefönster. Inramningen var ofta eleganta gjutjärnspelare och skyltningen överdådig.
På 1880-talet hade t.ex. en tobaksaffär vid Östra Hamngatan klart genomskinliga stora spegelglasskivor bakom hvilka de rikt kolorerade amerikanska jätteplakaten pråla. Intill låg Wettergrens kappaffär med sin präktiga elektriska belysning som lockade åskådare och beundrare i mängd.
Kring sekelskiftet hade Östra Hamngatan utvecklats till ett av huvudstråken med rader av de förnämsta butikerna i staden.
Åren kring sekelskiftet tillkom flera byggnader som präglades av jugendstilen och som var högre än grannhusen. Några ritades av den kända göteborgsarkitekten Hans Hedlund, andra av exempelvis den tyske arkitekten Louis Enders. Ett bra exempel på perioden inom denna anläggning är Östra Hamngatan 15 / Kronhusgatan 14-16 uppfört 1906 efter ritningar av Zetterström & Jonsson.
På bilder från början av 1900-talet sticker den höga, böljande jugendgaveln upp mellan äldre, lägre hus. Kanalen hade ännu inte fyllts igen och byggnadernas representativa placering vid kajernas smala stråk var tydligare.
Inte förrän 1936 lades Östra Hamnkanalens norra del igen. Östra Hamngatans breda stråk drogs nu ner till Lilla Bommen. En modern bro byggdes ett par år senare över älven till Hisingens nya stadsdelar. Den gamla Hisingsbron från 1874 vid Lilla Bommen behölls tills vidare och från Stora Bommen gick dessutom en färja.
I Västra Nordstadens yttre kvarter var förändringarna små under efterkrigstiden. Raden av mer eller mindre offentliga monumentalbyggnader längs Gustaf Adolfs Torg, Stora Hamnkanalen och Packhusplatsen berördes inte. Mot Östra Hamngatan uppfördes två nya kontorshus, det ena var en väl utförd anpassning till en befintlig kontorsbyggnad från sekelskiftet (arkitekt Birgitta Illes). Särskilt intressant är kvarteret Lilla Bommen där Hasselblads levde kvar och även under denna period moderniserades genom successiva om- och nybyggnader.
År 2003 flyttade Hasselblad ut från kvarteret där företagets verksamhet bedrivits sedan 1874.