Östra Hamngatans norra del - Östra Nordstaden

STADSPLANERINGEN OCH SANERINGARNA
I samband med funktionalismens genombrott på 1930-talet förändrades synen på stadskärnornas traditionella täta bebyggelse. Den bedömdes som mörk, gyttrig, byggnadstekniskt undermålig, trafiktekniskt otillfredsställande och rent av hälsovådlig med sin blandning av bostäder och verksamheter. En sanering ansågs därför nödvändig.
Saneringsfrågan togs upp i flera statliga utredningar och där diskuterades bl.a. olika former av sanering. Den metod som framför allt rekommenderades var totalsanering genom rivning och nybyggnad, kvartersvis eller i ännu större enheter.
I Göteborgs stadskärna genomfördes från 1960-talets början flera stora totalsaneringar helt i linje med statens rekommendationer. Framförallt revs byggnader med bostäder och integrerade, enkla verksamhetslokaler. De ersattes med nya byggnader för mer renodlade cityverksamheter. Antalet boende minskade under 1960- och 70-talen till cirka 2 000 eller knappt 0,5 % av hela stadens befolkning, men ökade något efter 1980.
Den mest genomgripande förnyelsen gjordes inom Nordstaden som på 1950-talet beskrevs som förslummat och särskilt lämpligt till ett nytt område för kontor och detaljhandel.
På 1950-talet hade Göteborgs stadskärna redan en tät trafik som var besvärande och omkring 1960 upprättades därför planer för att förbättra både den individuella och den kollektiva trafiken. Samtidigt fanns en ambition att behålla det gamla gatunätet och de smala gatorna inne i stadskärnan.
Problemen skulle enligt planerna lösas genom trafikdifferentiering, dvs en tydlig uppdelning mellan gångtrafik, olika slag av biltrafik och kollektivtrafik.
För att få bort den genomgående biltrafiken föreslogs att trafiken skulle ledas utanför stadskärnan. Längs hamnen byggdes en bred stamled (Götaleden). Den bildade en barriär mot älven och innebar också rivningar.
Gatunätet i stadskärnans inre område delades upp i gågator och s.k. servicegator. Längs servicegatorna tilläts biltrafik. För att ge bättre plats för gående skulle de breddas genom arkader dvs gångbanor indragna i byggnadernas bottenvåning.
Gågatorna byggdes i huvudsak ut enligt 1960-talets förslag medan arkadsystemet bara genomfördes på kortare gatusträckor, framför allt i nya byggnader.
För kollektivtrafiken i city diskuterades flera varianter av snabbspårväg som skulle ligga på, under eller över mark. I 1968 års cityplan fanns t.o.m. stationer för en ny stadsbana inlagda.

DEN NYA STORSKALIGA ARKITEKTUREN
Från 1800-talets början till 1950-talet hade stadskärnan långsamt förnyats genom små om- och nybyggnader som i allmänhet anpassats till det traditionella bebyggelsemönstret. Omkring 1960 bröts utvecklingen och byggnaderna utformades de följande 30 åren i en ny anda som radikalt avvek från det som tidigare funnits i stadskärnan.
Den mest påfallande skillnaden var den stora skalan. Långa likformigt komponerade fasader byggdes längs hela kvarterssidor. Det gav en enhetlig och monoton gatumiljö jämfört med den tidigare. Moderna fasadmaterial uppsatta som stora skivor förstärkte i vissa fall det avvikande intrycket i förhållande till den traditionella bebyggelsen.
Typiska exempel på den storskaliga arkitekturen är de tre bankfasaderna mot Östra Hamngatan. Här skapade ett nytt finanscentrum med moderna bankpalats för Götabanken, S-E-Banken och Länssparbanken. Österut totalsanerades verkstäder, småindustrier, butiker, krogar, caféer och hotell 1965-1975 och denna del av staden blev en ny kommersiell tyngdpunkt i Göteborg.
Östra Nordstaden domineras helt av 1970-talets storskaliga nybyggnader och den säregna miljön som skapats kring inomhustorget. Innan saneringen omfattade varje kvarterssida 3-4 enskilda hus.