SÖDRA VINGS KYRKA

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Forts. på byggnadshistorik för kyrka.
1829 noterades vid en inventering att koret saknade altarprydnad. Predikstol och bänkar var ljusblå. Två läktare fanns, varav endast Hökerumsläktarens läge angavs. 1837-38 byggdes västra vapenhuset om och fick en lunett över dörren. En sådan gjordes även över sydportalen för att få mer ljus i nedre delen av kyrkan. Alla de stora fönstren i långhuset vidgades till fem alnars höjd. Väggarna putsades om helt så målningarna doldes. Yttertaket hade spånbeläggning till 1854 då tegel lades. Från gravar i kyrkan flyttades kvarlevor ut till kyrkogården och begravningsvapen lades på kyrkvinden. 1857 skänkte familjen Oxehufvud en altarprydnad. 1877 överlämnades dopfunten till Statens Historiska Museum och omkring denna tid överkalkades takmålningarna .
1895 beslutades i kyrkostämman om reparation av kyrkan. Renoveringen skulle starta i mitten av maj 1897. Bokhandlare S. M. Kjöllerström i Ulricehamn skrev till Kungl. Överintendentsämbetet åtta dagar innan renoveringens början och önskade att någon skulle besöka och bedöma kyrkan dessförinnan. Han påtalade herrgårdsstolarna från 1619, norrläktaren, sandstensbildhuggeriet och antog att gamla målningar fanns under putsen. Han beklagade att "vandalerna" på herrgårdarna Hökerum och Säby "helt obekymrade" hade beslutat att smeta över sandstensornamenten ytterligare. Kjöllerström fick snabbt svar där reparationsförbud meddelades. Först i september dock granskades ritningarna av ämbetets arkitekt Helgo Zettervall. Men eftersom allt utom orgeln redan fullbordats eller påbörjats, så kunde han bara godkänna åtgärderna men sakristians sidofönster behölls i befintligt skick och ämbetet gjorde en ny ritning till orgelfasaden. Kyrkoherden hade intygat att det inte fanns några målningar eller minnesmärken som berördes av reparationen, samt att inga förändringar till form eller stil skulle ske. Herrskapsbänken i koret avlägsnades trots det och flyttades till Borås museum. Sakristian byggdes till åt väster med ett arkiv av granit. Tornet höjdes något, en ny trappuppgång till orgelläktaren anordnades, fönstret vid altaret sänktes, sakristians gavelfönster vidgades och dörröppningen mellan sakristia och kyrka höjdes. På altaret sattes ett kors och såväl bänkar som fönsterinredning byttes. Östfönstret fick en glasmålning med apostlar. Under arbetet tillvaratogs 24 mynt, bland annat två brakteater från 1200-talets mitt. 1898 planerades en varmluftsvärmeledning så man bröt upp sakristians golv och hittade skelett och kistrester i södra delen, vilka grävdes ner på kyrkogården. Det var två alnars mellanrum mellan sakristigolvet och jordlagret. Under kor- och kyrkgolv fanns rester av fler begravda men det skyfflades in i mellanrummet. 1898 installerades en orgel byggd av S. A. Svensson, som då var församlingsbo, med tredelad fasad.
1919 gjorde arkitekt Anders Roland en beskrivning av kyrkan och förslag till renovering. Putsen hade släppt, särskilt runt triumfbågen, så äldre bemålning syntes. Valvribborna i koret hade sicksackmönster i svart färg. Altarets puts var oljemålad liksom murverket nedtill i koret, under fönstren, i vapenhuset och vid predikstolen. Fönsterbänkarna var cementerade och försedda med vattenrännor med behållare. De öppna bänkarna ansågs vara "banala för interiören, störande liksom östfönstret med hårda färger och schablonmässiga figurer, främmande för stämningen i denna kyrka". Hökerumsläktarens färger hade "förvanskats" vid senaste renoveringen. Dopfunt saknades. Thorvaldsens Jesus utgjorde altarprydnaden. Två kaminer stod i koret. Ett jordskalv hade orsakat sprickor i södra väggen. "Kyrkans inredning borde återgivas en form som överensstämde med kyrkans ålderdomliga inre utan att något efterskänktes av bekvämlighet och kyrkans användbarhet för sitt ändamål" slog Roland fast. Sydportalen skulle tvättas ren från kalkfärg. En rad andra åtgärder föreslogs men kom inte till stånd förrän senare. Roland ville ta bort all inre puts och konservera dekoreringen, rengöra även valvribborna och triumfbågen. 1932 var korvalvet på väg att störta in då sprickor orsakats av skorstensmurarnas tryck på korvalvet. 1934 var den segslitna värmefrågan löst då lågtrycksånga installerades. Först tänkte man ha använt gravkoret som värmekammare vilket släkten Drakenberg uppmärksammade, varpå Riksantikvarieämbetet förordade ett utvändigt pannrum. Ett sådant förlades under jord väster om sakristian. 1935 gjordes ett förslag till framtagnings- och konserveringsarbeten av 1400-talsmålningarna i ett av valven. 1937 gjordes ett nytt renoveringsförslag av antikvarie Erik Lundberg. Bänkar, orgelbarriär och koranordningar benämndes som "föga lyckliga". Det nya värmeledningssystemet hade vanprydande utluftningsrör i fönstren. Väggar och valv borde befrias från den "störande" målningen i panelhöjd. Östfönstret bländade och även igenmurning av fönstret över sydportalen vore välgörande. Lundberg ansåg att det vore av största betydelse ur konstnärlig synpunkt att en sluten bänktyp valdes motiverat med att hela linjer och ytor "ger enhetlighet och lugn värdighet som utmärker interiören i övrigt".
Men det var inte förrän 1943-44 en omfattande renovering slutligen vidtogs, ledd av arkitekt Axel Forssén. Putsen togs bort på hörnen utvändigt. I korets södra vägg upptäcktes en invändig västlig fönstersmyg av släthuggna sandstensblock, bredd och höjd som östfönstret, och utvändigt en medeltida dörröppning av enkel form med hörnstenarna skadade av eld. Det tredelade 1200-talsfönstret i öster hade kvar smygar av huggna sandstensblock med medeltida målningsrester och 2/3 av fönsterbänken. Man beslutade att rekonstruera fönstret med nya delar och innerglas av patinerat antikglas med kristna emblem. Jugendbänkarna byggdes om kraftigt och glesades. Två korbänkar fanns kvar i norr men de byggdes om eller ersattes med nya. 300 sittplatser återstod. Pärlspåntstaket över orgelläktaren ersattes med en svag valvform av kryssfaner och ny taklist. Västläktarens bröstning gjordes om för bättre samklang med den sirliga herrskapsläktaren. Altaret flyttades för ett element, murades om och den gamla stenskivan liksom predellan byttes. Ett nytt altarkrucifix tillverkades av konstnär Erling Walldeby, Partille, en modifierad kopia av ett gotiskt krucifix som arkitekt Forssén tillhandahöll. Originalfiguren ansågs vara för våldsam i rörelsen. Altarringens grindar togs bort och nummertavlorna på stativ på altarringens östra ändar sattes på svängbara krokar. Flera dörrar kläddes med fyllningar. Glasmålningen från 1890-talet såldes till Kölingareds kyrka. Några äldre föremål som stått på Borås museum togs tillbaka: en brudstol från 1700-talet, en madonnabild, ett fragment av det gamla altarskåpet.
Det stora momentet i renoveringen var blottläggandet av de gamla målningarna. "1800-talets vandalism och smakförsämring överlimmade målningarna" menade somliga, medan många i församlingen trodde de skulle bestå av djävulsbilder och var därför inte så angelägna om att ta fram dem först, men gav sedan vika. Under putsen från 1897 fanns flera vita kalkfärgslager och därunder en tunn vit limfärg direkt på murmålningarna. I valven kring fönstren fanns rester av limfärgsmålade draperier i svart rött och gult med rosetter. Kring södra dörren var en troligen samtida limfärgsmålad rustik. Första övermålningen av medeltidsdekoren bedömdes ha skett i slutet av 1700-talet. När långhusets valvmålningar blottats framträdde stora figurer mot en lugn, enkel bakgrund med långa språkband, rosor och andra blommor strödda, olika strömönster i varje travé, helt utan groteska figurer. Valvhjässorna markerades av stora rosor, valvbågarna med bladornament. Andra västgötakyrkomålningar myllrar av liv och figurer. Det här var enastående målningar som knappast hade sin like i Sverige menade en expert på medeltida målningar (Rune Norberg). Man trodde att mästaren själv gjort domsänglarnas ansikten medan gesällerna gjort resten. Utifrån sättet att framställa yttersta domen utan hänsyn till valvets och triumfbågens form antog man att mästaren var van att röra sig över stora ytor, kanske tunnvalv eller platta trätak, som var vanligast i det medeltida Västergötland.
Kormålningarnas tre lager var fragmentariska; ett tidigmedeltida, ett från 1400-talet och ett i limfärg med barockmotiv. Det äldsta hade romanskt tecknade figurer. 1400-talsmålningarna var samtida med och lika dem i långhuset. Barockdekoren uppvisade strömönster med stiliserade blomsterrankor uppdelade genom färgband lika på väggar och tak. Väggarna var nedtill röda. Kring korfönstret i öster fanns ett mer sentida draperimåleri. Norra väggen hade ett målat draperi i gråsvart limfärg, utfört kring ett begravningsvapen eller dylikt.
Forts. under historik för husnr 9001.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida anor och är huvudsakligen grästäckt. En lockhäll till en tidigmedeltida gravkista (lockhällen lades direkt på marken mellan gavelhällarna) med runor och andra gravstenar från kristendomens äldsta tid i landet vittnar om kyrkogårdens höga ålder. Kallmurar av natursten hägnar hela kyrkogården och förr har det troligen funnits tre stigportar, men ingen är bevarad. Höga trädkransar av lönn och någon björk står innanför murarna utom på södra sidan där ett antal hästkastanjer står utanför muren. Murarna övergår till stödmurar där marken sänker sig i norr och väster. Från norra muren utgår branterna ned till Viskan och man har en fin utsikt över dalgången. Den gamla kyrkogården omger kyrkan med största delen på norra sidan och har tätt stående gravvårdar runtom kyrkan utom i väster. Intill kyrkan i sydväst står en träklädd ekonomibyggnad med bårhus i suterräng ned till den stora nyare delen västerut. En granittrappa med smidda räcken förbinder marknivåerna. Den gamla övre kyrkogården har tre muröppningar: till vägen mitt på sydmuren, till parkeringen i öster och till en trappa i norr med nyare trähandledare som leder ned till en avskrädesplats med jordbinge intill en förrådsbyggnad. Huvudöppningen i söder har kraftiga fyrkantiga gjutna cementstolpar med rejäla svängda krön med klot av kalksten (grinden var i vinterförvar vid besöket). Övriga öppningar har inga grindanordningar. Vid korets vägg står två smidda svarta breda kors med vita strålar.
Gravvårdarna hr mycket varierande utförande, många är höga och obeliskartade eller klassiserande med arkitektonisk uppbyggnad, några har vida grusfyllda stenramar. De står i tydliga nord-sydliga rader och på nordöstra sidan finns låga rygghäckar av lövbuskar. Grusgångar går mellan kyrkportarna och murhålen men påtagliga kvartersindelningar saknas. Lyktstolpar av äldre modell gjutna med rökfärgade glas står glest utplacerade. 1968 anträffades en 1100-tals gravhäll samtida med kyrkan med inhugget St Georgskors. En liknande stod redan vid en dåvarande förrådsbyggnad väster om kyrkan, hittad 15-20 år tidigare, men troligen den "korshäll" som omtalades redan 1919. Idag står de båda stenhällarna placerade mot muren alldeles utanför vapenhuset tillsammans med ännu en sten med runinskrift. På kyrkogården finns också Oxehufvudska graven som är en stor reliefhuggen kalkstensplatta från 1630-talet på fyra snedställda plattor över en kallmurad gravkammare. Den restaurerades 1979.
1924 gjordes en utvidgning av kyrkogården åt väster på lägre marknivå och en förbindande trappa i den gamla västmuren. Buskar planterades till skydd mot landsvägens damm och smuts. Gravvårdarna där är låga och står i otydliga rader utan kvartersindelning. Området kallas numera mellankyrkogården. Den senaste utvidgningen, kallad nya kyrkogården, skedde åt väster 1963-1964 och den gamla trädraden mellan områdena bevarades. Som helhet har nedre delen tre öppningar: en åt norr med en nyare bred tvåbladig järngrind och två åt söder. Den västra går till nya kyrkogården och har en mycket bred tvåbladig grind med raka spjälor från 1960-talet i fyrkantiga stolpar av murade stenskivor. Den östra leder till mellankyrkogården med en enkel äldre grind i huggna, spetsiga stenstolpar. Från den västra öppningen är en gång bred nog för bilar ned till en U-formad häckomgärdad plats med gångar av Grythytteskiffer. Det var ursprungligen en ceremoniplats som omdisponerades för urngravar enligt uppgift vid 1980-talets slut. Gravfältet är terrasserat med gravstenarna vända tvärt emot övriga i öst-västliga rader längs häckar av berberis, cotoneaster och spirea i slänterna.
En kyrkogårdsinventering pågår i pastoratet utförd av Ask & Embla, Alingsås.