LÖVÅNGERS KYRKA (SANKTA ANNA KYRKA)

HISTORIK FRÅN BYGGNADSREGISTRET - Lövångers kyrka, Sankta Anna kyrka, är belägen i gammal kulturbygd och nära en havsvik. Intill kyrkan ligger en stor, välbevarad kyrkstad med anor från 1600-och 1700-talen. Sannolikt har en tidigare kyrka stått på ungefär samma plats som den nuvarande, senmedeltida salkyrkan av gråsten med inslag av tegel. Här slogs två rikt utarbetade stjärnvalv, kanske sekundärt. Redan under medeltiden stod en sakristia i norr och ett vapenhus i söder. 1649 tillbyggdes en travé mot väster. Gamla sakristian av trä revs och en ny uppfördes, eventuellt även det nuvarande vapenhuset. Utmed västgaveln byggdes en läktare. Kring 1700 talets mitt upptogs och förstorades fönsteröppningar och ny inredning anskaffades. 1889 utbyttes spåntaket mot plåttak. 1909 vidtogs omfattande förändringar under Fredrik Falkenberg. Sakristian byggdes ut och ovanpå denna byggdes en läktare. Ny altaranordning ritades av Falkenberg, likaså glasmålningen i koret, utförd av Neuman & Vogel. Bänkinredningen är öppen. Underhållsarbeten och renovering utfördes 1934-37 under ledning av Birger Dahlberg.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1994-1999

Namnet Lövånger antyder att platsen namngavs redan under järnåldern; ånger är ett gammalt nordiskt ord för havsvik, och löv- står för lä. Lövånger tros därför betyda Läviken. Lövånger har varit kyrkplats sedan 1300-talet då Lefanger nämns som kapellförsamling inom Skellopt (Skellefteå), tillhörande Ångermanlands prosteri. I en jordebok från år 1413 antecknas Lövånger som en egen församling och socken under Korsholms län. Vid den tiden fanns endast 20 rökar (hushåll) i trakten och Lövånger liksom resten av Sverige var katolskt. År 1593 undertecknar Lövångers kyrkoherde Petrus Aestonius Uppsala Mötes beslut om Svenska kyrkan som Evangelisk Luthersk kyrka. Traditionen säger att den första kyrkan byggdes vid Kyrksjön på ett berg intill Avafjärden (800 m från nuvarande kyrkan). Där skall den ha varit synlig på långt håll och även haft en naturlig hamn. Idag ligger den s.k. Kaplansgården (f.d. komminister-bostället) på platsen.

Kyrkan är byggd i gråsten med gavelrösten av tegel omkring sekelskiftet 1500. Varken exakt invigningsår eller byggmästare är kända. Byggnaden gavs ursprungligen ett två traveér långt långhus, ett utskjutande vapenhus av sten i sydväst och en sakristia av trä i nordost. Kyrkan tillbyggdes och utökades med en tredjedel åt väster åren 16491650 och den timrade sakristian ersattes med en ny i sten år 1660. Kyrkans branta sadeltak täckts sedan 1889 av skivtäckt svartmålad plåt, men har ursprungligen haft brädspåntäckning.

Gamla kyrkogården runt kyrkan anlades omkring sekelskiftet 1500. Bogårdsmurens östra sträckning är sammanfogad med äldre murbruk och kan ha medeltida ursprung och läge. En ny bogårdsmur av sten, stockar och sågbräder uppfördes i väster åren 17601765. Detta följde statens påbud år 1764, om att kyrkogårdsinhägnader skulle byggas som kallmurade stenmurar istället för i trä. Muren i Lövånger försågs även med en överbyggnad i trä. En utvidgning av kyrkogården skedde 1828, men i vilken omfattning är okänt. Ungefär samtidigt noterades en timrad gravkammare efter familjen Gyllengahm på kyrkogårdens sydöstra hörn (1831). Kammaren har tagits bort vid okänd tidpunkt. Kyrkogården har inte utvidgats efter 1828. Järngrindar anskaffades 1844 och till den tiden kan även grindstolparna mot nordost dateras. Dessa har kvar sina äldre tegelstommar till skillnad från de två övriga som sannolikt nygjordes med betong-stommar 1962, samtidigt som västra muren lades om och muren i övrigt justerades. En minnessten, Kungsstenen, restes utanför norra bogårdsmuren 1921. Fler grusgångar tillkom 1934-37. Åren 197374 såddes många av kyrkogårdens grusgravar igen på den västra delen och plattgången tillkom. Mot norr har efter 1982 några häckomgärdade grusgravar och en grusgång lagts om till gräsmatta. Äldre och mörka stenvårdar från sekelskiftet 1900, exempelvis obelisker, utmärker sig på kyrkogården, men har också uppblandats med yngre ljusa stensorter. Mest homogen karaktär har de gamla gravplatserna i nordöstra hörnet, varav två inramas av en måbärshäck och en av ett järnstaket. Värdefull gravkultur, i form av stora dekorativa järnkors, finns också längs muren och mot kyrkans södervägg. Tätast belagd är kyrkogårdens sydöstra hörn. I övrigt präglas stora delar kyrkogården av luftiga gräsytor med björkplanteringar och enstaka rönnar.

Klockstapeln är uppförd av timmer med en lägre sockelvåning och en kubisk klock-våning. Taket är ett svängt tälttak som övergår i en avsmalnande spira. Årtalen 1698 och 1700 finns inristade på klockstolarnas bjälkar och antas vara stapelns byggnadsår. Vid arbeten 1784 tillkom vindflöjeln och under sent 1800-tal (trol. 1874) panelslogs klockstapeln med en locklistpanel vars dekorativa takfris liknar begravningskapellets. Ljudöppningarna gjordes samtidigt rektangulära, istället för rundbågade vilket en avbildning från cirka 1830 visar.

Det åttkantiga begravningskapellet uppfördes 18731874 av bondebyggmästaren Pehr Larsson, Hökmark. Det har en ljusgråmålad brädfodring av locklistpanel och en rundbågeformad takfris med kantställda rutor. Dess brädspåntäckta tak har en elegant svängd form och kröns av ett träkors. Förutom i norr, där dubbelporten sitter, finns tvåluftsfönster med tre rutor på varje fasadsida. Likkällaren utvidgades 1938, efter ritningar av sockenbyggmästare Anders Pettersson, Hökmark. Vid en invändig restaurering 1955 av arkitekt Poul Stampe, Skellefteå, moderniserade interiören med ny innerpanel och snickerier, samt tak av träfiberplatta. Detta har tagit bort mycket av den invändiga autenticiteten. Kapellets omsorgsfulla och orörda yttre förenat med helhetsmiljöns övriga kvaliteter gör, trots 1955 års arbeten, att kapellet är en fin och typisk representant för det polygonala kapellbyggandet under senare hälften av 1800-talet. Nuvarande begravningskapell ersatte ett äldre timrat, panelat och rödfärgat likhus, som kanske var placerat på samma plats.

Den friliggande Nya kyrkogården anlades 1893 och utvidgades västerut 1944, på ett upphöjt område (länsarkitekt Karl Sörensen). Ytterliggare utvidgning åt sydväst skedde 1980. Begravningsplatsen omges av en kallmurad naturstensmur med torvtäckning i norr, väster och öster, samt av en granhäck i nordväst. Huvudentrén i nordost har grindstolpar av grovhuggna granitblock med plana kalkstenshällar upptill. Längre åt väster finns en mindre ingång vid en öppning genom granhäcken, med ca 1,8 meter höga grindstolpar av tegel. En entré mot den nyaste delen i sydväst har högre grind-stolpar av finhuggen granit med spetsiga slutstenar. Grusade vägar leder in från norr till söder och huvudentrén kantas av en björkallé. Spridda björkar och enstaka rönnar präglar i övrigt vegetationen. På det nyaste området i sydväst finns asfalterade vägar och en ekonomigård med ekonomibyggnad, uppförd 1974 och tillbyggd senare. Gravraderna är långa och består av resta stenar i gräsmatta, utan rygghäck. Några gjutjärnskors och träkors påträffas även. En handfull grusgravar med stenram vittnar om sekelskiftets gravskick som dominerade fram till 1960 då grusgravar började läggas om till gräs. Intressantaste delen av kyrkogården är de äldsta partierna i öster.