ERIKSBERGS NYA KYRKA

Eriksbergs nya kyrka invigdes 1885 och ritades i nygotisk stil av hovintendenten arkitekt Helgo Zetterwall. Vid en biskopsvisitation i pastoratet 1880 konstaterades att en större kyrka behövdes, även om Eriksbergs medeltida kyrka var i gott skick, i motsats till många andra kyrkor vid den tiden. Sammanlyst gudstjänst hölls nämligen för hela pastoratet men ingen av kyrkorna där rymde mer än 175 personer. En ritning var då redan gjord och entreprenadauktionen kungjord. Av ovan nämnda skäl byggdes kyrkan efter landsortsförhållanden ovanligt stor så att den rymde cirka 1000 personer. Ursprungstanken var att kyrkan skulle vara gemensam för de tre församlingarna i det dåvarande pastoratet: Eriksberg, Mjäldrunga och Broddarp. Men de båda senare avböjde och behöll sina egna kyrkor. Att kyrkan blev så påkostad hade också sin upprinnelse i en donation av en förmögen läderhandlare i Stockholm, Johannes Östergren. Han hade lämnat gården Gate i Eriksberg som en fattig pojke vid namn Johannes Nilsson. Med tiden blev han rik och antog namnet Östergren. Sägnen berättar att han eller tjänstefolket hade fått stå en hel gudstjänst, vilket han aldrig glömde våndan av och han ville ordna så att alla i framtiden skulle få sitta. Därför testamenterade och donerade alla sina tillgångar till församlingen på det villkoret att en ny kyrka byggdes för de tre nämnda socknarna. Men arvet kom aldrig till rätt ändamål. Pengarna förskingrades och det blev istället hans systrar i Mjäldrunga, Kajsa och Sara med sin make, som förverkligade broderns önskan och skänkte 40 000 kronor. Pengarna skulle även bekosta orgel, ljuskronor och altarklädsel. Från den gamla kyrkan överfördes kyrkklockorna och ljuskronor samt lampetter.
Helgo Zetterwall var en av sin tids stora arkitekter, verksam vid Kungl. Överintendentsämbetet, men han blev sedermera omdiskuterad, främst för sina stilrestaureringar av Lunds och Uppsala domkyrkor. Han förfäktade medeltida stilideal, främst gotiken, och därmed kom de kyrkor han själv ritade att bli nygotiska verk. Eriksbergs kyrka fick jämförelsevis en stramt gestaltad nygotik inom Zetterwalls produktion där exempelvis Oskar Fredriks kyrka i Göteborg ingår. Kyrkan byggdes med imponerande gestalt med ett 20 meter högt långhus och 50 meter högt torn. Stommen utgörs av gnejsblandad granit i lätt tuktade kvaderblock. Stenen hämtades i kyrkans närhet Invändigt åstadkoms en fyrdubbel triumfbåge. Ritningarna följdes med stor noggrannhet och kyrkan försågs med smitt takstaket och små spetsiga takfönster, lukarner. Alltså en rikt artikulerad arkitektur med stadsmässig karaktär. Det sägs också att Zetterwall egentligen gjorde Eriksbergs ritningar till S:t Petri församling i Malmö, som avfärdade den som för dyrbar och byggde en billigare. Likheter finns med Zetterwalls lärares, hovarkitekt Fredrik Wilhelm Scholanders kyrka i Gärdhem utanför Trollhättan från 1879 (också byggd för cirka 1000 personer), särskilt i fråga om uppbyggnaden med storvulna sidoportaler, och arkitekt Adolf Wilhelm Edelsvärds kyrka i Trollhättan från 1862, där nygotikens formspråk dock är än mer uttalat. Liksom Gärdhems kyrka var stenstommen avsedd att putsas, och omfattningarna kring portarna och fönstren samt bågarna över fönstren murades med tegel, här för att putsas med cement. Detta framgår av arkitekt Fritz Eckerts besiktningsmemorial från 5 oktober 1883 och ritningarna visar en vit fasad. Eckert benämner också stommen som lagd i cyklopförband med fogstrykning, vilket skulle innebära att inget murbruk använts till de ojämna naturstenarna. Av okänd anledning behölls murverket blottat, vilket kanske var rätt beslut. Putsen föll nämligen av från fasaderna på Gärdhems kyrka efter 30 år, och sedan dess har den fått stå oputsad. Båda kyrkorna dras också med återkommande fuktproblem. Redan 1894 ramlade Eriksbergs kyrktupp ned och tornet har reparerats ofta. Vid visitationen i pastoratet 1920 benämndes Eriksbergs kyrka ändå vara den ståtligaste, Broddarps den gedignaste och Mjäldrunga kyrka den finaste. Altartavlan med fem spegelfält tillkom 1901.
1922 behövdes ny kopparplåt på torntaket och dess utskjutande sidosadeltak. Plåten hade förstörts av att spikar slagits genom den några år tidigare och lett in vatten så brädbotten förstörts. För att förenkla arbetet och "kanske bättre även ur estetisk synpunkt" avlägsnades därför sidotaken. Uppvärmningen var ett stort problem på grund av kyrkorummets storlek, där innertak delvis saknades, och dess enkla golv och fönster utan innanbågar. De ursprungliga varmluftssystemen, med värmekammare under koret och golvgaller varemellan varmluften skulle cirkulera, fungerade inte så anläggningen förföll. Den ersattes med en kamin med plåtrör, vilken dock var för klen, eldfarlig och vanprydande. Olika lösningar föreslogs men allt förutsatte att ovan nämnda förhållanden också åtgärdades för att bli värt besväret. Man framkastade även en idé om en avskärmning med ny läktare. Slutsatsen blev ändå att det bästa nog vore att ta den gamla kyrkan i bruk under vintern. Så blev det.
1928 tog man bort takstaketet av gjutjärn eftersom det hände att delar blåste ned och ramponerade skifferbeläggningen. Man ville dessutom byta skiffret mot plåt, vilket emellertid inte genomfördes. 1939 önskade man byta skiffret till tvåkupigt tegel, men det godkändes inte av Byggnadsstyrelsen som ansåg att det inte passade till kyrkans stil och karaktär. 1957 fick den söderblåsta plåtbeklädnaden på tornet bytas igen. Kyrkoherden kallade kyrkan ett sorgebarn, alldeles för stor för församlingens 330 personer. Teglet vittrade sönder och krävde ständiga reparationer, fukt trängde in och orsakade skador. Därför användes den gamla kyrkan vid det här laget större delen av året. Kyrkogården runt den nya kyrkan och dess kyrkklockor användes ändå. Cementfogarna fick lagas 1967. Året därpå reparerades tornet där trävirket murknat. En ny tornspira tillverkades med ny plåt på överdelen, men det gamla järnkorset sattes upp igen.
I augusti 1976 stängdes kyrkan för gudstjänster och den skulle bara användas för större samlingar. Som värmekälla finns bara en oljeledad byggtork som förde oväsen och inte kunde brukas under gudstjänst. Ironiskt nog skulle Riksantikvarieämbetet samtidigt sätta upp en skylt vid den medeltida kyrkan, där det anges att medeltidskyrkan övergavs 1885 för den nya. Nu blev det alltså tvärtom! Från 1978 stängdes den nya kyrkan helt på grund av rasrisk.
Kyrkan lämnades emellertid inte åt sitt öde. På 1980-talet besiktigades den och ett kostnadsförslag på en restaurering gjordes 1985 av Jerk Altons Arkitektkontor. 1989 söktes kyrkobyggnadsbidrag för inre och yttre helrenovering, men då församlingen hade viss dispens från att ingå i pastoratssamfälligheten var denna inte behörig att söka bidraget. Förfallet fortskred och till slut var kyrkan rivningsmässig. Pastoratskyrkorådet författade en skrivelse 1993 som framhöll att kyrkan inte behövdes för församlingsarbetet och därför handlade det om bevarandet av ett kulturminne. Därmed borde det vara berörda myndigheters sak att bekosta renoveringen eller också skulle man kunna bilda en särskild stiftelse för detta ändamål. Orgeln fungerar inte, vindsisoleringen var otillräcklig, toaletter och personalutrymmen saknades och el behövdes för bättre värme. Pastoratet ville att Riksantikvarieämbetet skulle ta över ansvaret. Företrädare för ämbetet ansåg kyrkan mycket värd att bevara såsom den mest intakta kyrkan av Zetterwall, till och med extremt välbevarad, och med hög arkitektonisk kvalitet. " Enligt ämbetets mening bör en upprustning av Eriksbergs nya kyrka inte syfta till att modernisera kyrkan. Den värdefulla interiören med dess ursprungliga ytskikt och patina skall bevaras så intakt som möjligt" löd omdömet. Sommaren 1994 kunde en renovering starta då man fått AMS-pengar genom ämbetet. Tanken var att den sedan skulle användas till stora samlingar som konserter eller skolavslutningar. Kostnadsförslaget från 1985 reviderades av Tage Brolin, Bygg-tjänst i Främmestad AB. Taket var värst däran så efter reparationer lades hela skiffertäckningen om. 1995 i juli var skifferläggningen helt klar och det mesta av plåtarbetena. Bindemedlet i murbruket var utslitet och saknade bindande verkan. Murverket sög upp vatten genom fogarna som var i uselt tillstånd och kunde inte torka ut eftersom kyrkan var ouppvärmd. Salt och frostsprängningar hade kontinuerligt deformerat murarna. Tornets fotränna och vattenutkastare i norr och söder orsakade skador längre ned. Plåtavtäckningarna och utförandet av plåtdetaljer var dåliga. Alla cementhaltiga och dåliga fogar kratsades ur och omfogades med hydrauliskt kalkfogbruk. Putslagningar av gesims och fönsterlister utfördes. Gjutjärnsbågarna rostskyddsbehandlades och målades. De invändiga putsarbetena var klara i maj 1995 men det var mycket fukt kvar i väggarna som behövde torka så länge som mjöligt innan avfärgningen. Endast renoverade ytor målades om i den rikligt marmorerade interiören. Äggtempera användes i fönstren och kalkfärg på väggarna. En uppgift anger att teglet i fönstersmygarna skulle bytas mot kalksandsten, som inte suger så mycket fukt och tål frost bättre. Det är oklart om det avser ut- eller invändigt och om det verkligen blev utfört. Marken dränerades kring kyrkan genom att jorden ersattes med finsingel. Målning av tak och bänkar fick anstå till här okänd tidpunkt. Kyrkan har nu åter kunnat tas i bruk och anses vara en av Sveriges unika kyrkor.

Eriksbergs nya kyrka är inte placerad utifrån raka väderstreck, men eftersom koret ligger i syd-sydöst och tornet i nord-nordväst anges för enkelhetens skull i det följande raka väderstreck med koret i söder och tornet i norr.
Kyrkan är mycket stor, proportionerlig och symmetrisk i nygotisk stil med ett rektangulärt långhus med smalare femsidigt kor i söder och kraftfullt torn i norr med porten åt norr. På långsidorna finns åt väster och öster symmetriskt placerade, smala utkragande portalpartier med branta sadeltak. I söder finns ingång till sakristian som inryms i korets yttersta del. Tornets övre hälft är något smalare och indragningen är avtäckt med brunmålade plåtskivor. Under stuprören ligger huggna skvalprännor. På östra sidan av koret finns en plåttäckt källarnedgång. Fasaden är intakt sedan uppförandet och den renoverades 1994.

FASAD - Naturstensfasad av kilad, tuktad röd granit i kvaderblock. Kraftigt utskjutande sockel av granit med skråkant, koret har högre sockel. Gavelväggarna skjuter utanför långsidornas bredd likt strävpelare och har en huggen stenlist under plåtavtäckningen upptill samt en likadan nedtill i höjd med solbänkarna. Runt fasadöppningarna sitter upptill bastanta profilerade gulvita lister som följer öppningarnas form och har små kråksparkar nedtill. Listen över tornfönstren på andra våningen bildar ett "M" (skadad). Alla byggnadsvolymerna har en takgesims med hålkäl och välvd list nedtill i samma färg. Den är liksom listerna av putsad profilerad tegelsten. Under gesimsen har tornet och koret gulvita spetsbågsfriser i relief med en liten konsol mellan varje båge. Under vapenhusfönstren löper en bred utskjutande naturstenstenlist. Över sidoportalerna är spetsbågiga, slätputsade tympanon, nästan lika höga som porten, med stora fönster. Partiet runt tornportalen kragar ut men saknar avtäckning. På tornfasaden anges byggåret "1884" i metallsiffror och smidda kors sitter i hörnen på tornets övre del liksom över sidoportarna. I grunden finns fyrkantiga hål med kryssade järnstag.

FÖNSTER - Alla fönster utom i tornet är fasta och har klarglas samt karmar, bågar och spröjsar målade i gulvit nyans 1994. Långsidorna har fyra och koret fem högre fasta, spetsbågade treluftsfönster med klarglas i robust profilerade gjutjärnskarmar och -bågar, formade till en cirkel överst och två lufter därunder med orientaliskt inspirerad inramning, i toppen likt en lökkupol med skuldror. Den runda luften är spröjsad till en fyrbladig blomma runt en mittcirkel och de andra är småspröjsade till kantställda rutor. Smygarna är mycket grunda och vidgade med kraftigt sluttande solbänkar av släthuggen granitskiva med droppränna under, som skjuter utanför fasaden. Sidoportalernas överljus är formade som en stor fembladig blomma med en likadan blomma spröjsad i en mittcirkel, varifrån ett mer intrikat spröjsverk utgår. Tornet har på bottenvåningen åt öster och väster ett litet vinkelbrutet treluftsfönster med smal T-post. De nedre raka lufterna har en liggande spröjs var och i bågen finns en stående spröjs. På andra tornvåningen sitter två smala vinkelbrutna öppningsbara fönster i likadant formad öppning med stentrymå och ytterbågar med två liggande spröjsar. Ljudöppningar finns på var sida i tornets översta våning och de är utformade som långhusfönstren (den åt öster i höjd med takkammen är lägre) men har liggande brun träpanel i öppningarna.

PORT - Samtliga dörrar är av stående brunmålade plankor med nött och matt linoljefärg. Tornportalen har en tresprångig öppning med raka, slätputsade språng och konvexa rundningar i dörromfattningens överhörn. Det spetsbågade tympanonfältet fylls i stort sett ut av en svart stenplatta med guldtext om uppförandet 1884, släta språng, bortfallen cementlist. Hela portalen är något utkragande med sadeltak i liv med portalfasaden, trepass upptill och på sidorna en profilerad takgesims av sten. Porten är en inåtgående pardörr med rak ovansida med tre par krusidulliga, svarta smidda gångjärnsbeslag med bockhorn och fransk lilja samt ett litet metallvred. På ena dörrbladet sitter vid anslaget en smal list utformad som en halvkolonn. (Fasadlisten är skadad.) Sidoportalerna är ensprångiga och har blomformade överljus, samt lägre port, men är i övrigt likadana. Porten har endast två par gångjärnsbeslag och smiden av annat slag med bockhorn och tre spetsar. Kordörren är enkel med två överdimensionerade smidda beslag över hela bredden med franska liljor på mitten och vegetativa krusiduller på sidorna. Metallvredet är nyare med rakt vred och högsmal nyckelskylt. Fönstrets huggna stensolbänk ovanför har utformas till en list över dörren. Till var dörr leder två pikhuggna granitsteg.

TAK - Långhuset har sadeltak med valmad spets över koret och är täckt av små rundade skifferplattor (dalslandsskiffer), omlagda 1994. Taksprången är grunda och fylls ut av takgesimsen. Över sidoportalerna är också sadeltak där det västra har kvar sitt smidda takstaket med en stor smidesdekor längst ut på nocken. Skifferplattorna är också större. Långhustakfallen artikuleras av små spetsigt trekantiga lukarner prydda med smidesdekor med kors och kopparplåt på framsidan med en spetsbågad ursparning nedtill. På kornocken sitter ett högsmalt litet plåtklätt torn med spetsigt torntak som vidgas nedtill, klätt med plåt i slät skivtäckning och prytt med ett litet smideskors. På mitten sitter kransgesimser, en tunn och en tjockare, och däröver finns spetsade öppningar på alla sidor. Vid östra sidoportalens tak sitter på norra sidan en brun plåtklädd skorsten. Tornet har ett mycket högt torntak som går i liv med takgesimsen. Övre delen av taket har platsmålad förzinkad stålplåt från 1968 i skivformat med förskjutna hakfalsar, nedre delen fabriksmålad varmförzinkad stålplåt i bandformat från 1981. Ett fåtal nya stuprör av svart eller brun plåt från ståndrännor med dekorativt skurna kronliknande trattar. Takvinklar, takkanten under ståndrännorna och sidoportalernas gavlar är avtäckta med svart plåt.