MARIESTADS TEATER

Följande historik är en sammanställning ur skriften "Mariestads teater" i serien Byggnadsminnen i Skaraborg nr 9, skriven av Thomas Carlquist för Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län 1997.

Efter Gustaf III:s död 1792 tynade intresset för teater bland den högre societeten och det blev istället borgerskapets teaterintresse som fick småteatrar i landsorten att blomstra under 1800-talets första decennier. I Mariestad gavs från 1820-talet föreställningar på vinden till ett magasin vid Stockholmsvägen. Så småningom växte behovet av en mer representiv lokal för teaterföreställningar, passande en residensstad som också var centrum för kulturen i länet. I en skrivelse i Mariestads Weckoblad 1841 argumenterade Adolf Ludvig von Hofsten på Säby för en ny teaterbyggnad och tog initiativ till bildandet av ett aktiebolag för finansieringen. Tomtmark bestående av en kålgård vid Kungsgatan den del av Österlånggatan som då kallades Kålgårdsgatan erbjöds av Frederique Louise Silfversvärd mot två aktier av bolagets ca femtio.

Man ansåg sig inte ha råd att anlita en professionell arkitekt för teaterbygget utan man skulle följa en plan uppgjord av skådesspelaren och teaterdirektören Anders Peter Berggren. Denne var en av det tidiga 1800-talets mera berömda teaterledare i landet som också var känd som "hofsectern" efter en köpt hederstitel. Dessa planer har inte återfunnits men på aktiebreven från 1841 finns en ritning av den tilltänkta gavelfasaden. Ritningen erinrar om en antik tempelgavel i empirestil med fyra kolonner eller pilastrar som bär upp ett rikt profilerat gavelfält. Den färdiga byggnaden fick dock en enklare form.

Timmer till bygget skänktes av traktens godsägare och 1842 hade man kommit så långt att byggnaden kunde börja användas. Den 18 september gavs de första föreställningarna vid en inofficiell invigning. Strax före jul 1842 meddelades att teaterhuset stod färdigt och inrymde en restaurang samt rum för resande. Den 4 januari 1843 skedde den officiella invigningen då Torsslowska teatersällskapet bland annat gav en översättning av Melesvilles komedi "Elle est folle".

Teaterhuset var emellertid långt ifrån färdigbyggt och färdigställandet skulle ske succesivt och mycket långsamt under flera år. I anmälan till brandförsäkring 1843 framgår att byggnaden var täckt med tegel, bottenvåningen bestod av scen, salong samt fyra rum, ett kök och två förstugor, övervåningen innehöll förstuga och sex mindre rum. Åtminstone de mindre rummen var rappade och tapetserade. Dagens stora vindsfönster på huvudfasaden mot norr fanns redan från nybyggnadstiden. I salongen fanns en avbalkning för orkester och 14 bänkar av trä samt en läktare med fem bänkar. Det fanns också 32 målade kulisser, sex fonder och en ridå. 1845 rappades salongen, "stora förstugan" och "trappgångarne" dvs timmerväggarna hackades och lerklinades. Samma år uppsattes salongens taklist och de sex halvkolonnerna av trä och taket ströks med vit limfärg. I räkningar från 1846 antyds att salongen också hade en stor ljuskrona. Detta år målades salongen, enligt beslut i bolagsstämman skulle väggfärgen vara "ljus agatfärg" (troligen ljust rödgrå eller rosa, en för 1840-talet populär färg i teatersalonger). Kolonnerna och läktaren skulle vara vita, bänkarna i salongen gula med svarta siffror medan läktarens bänkar skulle förbli omålade med svarta siffror. Den utvändiga rappningen av byggnaden hade i flera år fått anstå pga brist på medel men genomfördes slutligen 1848 då fasaderna också målades. Den ursprungliga ritningens dekorationer i form av kolonner övergavs och man nöjde sig med att anbringa "upphöjda hörn" dvs slätputsade rustikkedjor på alla fyra knutarna, med lagman och borgmästare Nikolaus Åkermans hus på Kungsgatan som förebild. Taklist skulle också sättas upp på gaveln och långsidan mot gränden.

På grund av teaterbolagets svårigheter att skaffa fram medel valde man 1850 att upplösa bolaget och sälja teaterbyggnaden. Köparen var innehavaren av restaurangrörelsen, Lotta Lundberg, söm köpte teatern med förbindelsen att hon under tio år skulle underhålla byggnaden som teaterhus. Teatern bytte sedan ägare flera gånger fram till 1860 då teatern såldes till staden som sedan dess varit ägare.

Under senare delen av 1800-talet är inga större förändringar kända, vid denna tid var det annars vanligt att teatrarnas scener byggdes om för att passa nya krav på scenisk framställning eller som en anpassning till bättre belysning när man övergick från lysolja till gas. Mariestad fick ett gasverk 1863 och en gaskrona finns upptagen i inventarieförteckningar från slutet av 1800-talet. 1877 genomfördes ommålning av fonder, kulisser och ridå samt inköptes möbler.

I slutet av 1880-talet började teaterns övervåning användas som telefonstation, 1889 byggdes ett mindre torn på taket för telefonledningarna. Under 1890-talet bedrevs också konditoriverksamhet i bottenvåningen.

1895 ödelade den stora stadsbranden samtliga hus på Kungsgatans norra sida medan teatern och andra byggnader på dess södra sida kunde räddas.

År 1900 genomfördes en större renovering och ombyggnad som bekostades med medel ur en fond för teaterbyggnadens underhåll som instiftats 1882. Från detta tillfälle är de äldsta ritningarna över teaterbyggnaden. Ombyggnaden omfattade ändring av läktaren för beredning av kapprum och utökade åskådarplatser med stoppade bänkar, nya trappor och dörrar, inrättande av omklädningsrum med dörr till salongen invid förstugan mot Österlånggatan, ändring av konditoriet till ny förstuga mm. Huvudingång skulle hädanefter vara den mindre entrén vid Österlångatan nära hörnet mot Kungsgatan som vid detta tillfälle fick sitt nuvarande utseende. Den gamla entrén skulle användas som utgång. Salongens nya större läktare fick då det utseende den har än idag, med barriär i starkt buktande form, buren av svarvade träkolonner. Taket fick sin nuvarande karaktär med fält inramade av profilerade och förgyllda listverk av trä. Idag är fälten vävspända men under väven finns pärlspåntpanel lagd i varierande riktningar från ombyggnaden. Tak av pärlspånt från detta tillfälle finns också under läktaren och i vestibulen mot Kungsgatan. Fyra rum på övervåningen och ett rum på bottenvåningen skulle nu användas för utskänkning eller cafeverksamhet. Yttertaket lades nu om med listtäckt papp och telefontornet togs bort sedan telefonstationen flyttat. Dörröppningen i hörnet mot Kungsgatan vidgades och den nuvarande pardörren insattes.

1911 förlängdes teaterbyggnaden med fem meter mot söder. Den nya gaveln försågs med taklist liknande den mot norr. Syftet var i första hand att skapa ett förvaringsrum för nya scendekorationer som inköpts samma år, men ett rum på övervåningen tillkom också, samt ett rum på bottenvåningen som inreddes till kök för vaktmästarebostaden. I samband med tillbyggnaden installerades också elektriskt ljus.

1924 målades salongen om enligt ett förslag av den danske dekorationsmålaren Brocke Blüchert. Väggarna blev nu djupröda med bårder i svart och grönt, halvkolonnerna målades svarta. Taket pärlspåntpanel vävspändes och oljemålades troligen vid detta tillfälle. Tvåsitsiga fällbara träbänkar från 1911 ersattes av separata sittplatser. Den mellersta ingången i salongens bakre vägg sattes igen efter att mittgången slopats.

1926 tycks centralvärme ha installerats. Sedan början av 1900-talet hade teatern börjat användas också som biograf, men först 1929 tillbyggdes det lilla brandsäkra maskinrummet för biografen på södra gaveln, bakom scenen. Filmerna projicerades därefter alltså bakifrån filmduken. Vid ungefär samma tid lades taket om igen, denna gång med tegel.

Från 1935 och drygt tio år framåt genomfördes en serie ombyggnader. Taket över scenen höjdes 1,5 meter och ett orkesterdike skapades. Kaminer och kakelugnar revs ut. Vaktmästarbostaden skulle moderniseras med gasspis och väggarna skulle kläs med träfiberskivor. 1939 reparerades den utvändiga putsen. 1943 upprättade arkitekten Gotthard Ålander ett förslag till ombyggnad som syftade till att förbättra funktionen med nya bekvämare sittplatser, godkända utrymningsvägar etc. Denna ombyggnad var dock genomförd först 1948. Ett äldre biljettkontor och andra småutrymmen längs Österlånggatan blev nu ett större kapprum. Huvudingången flyttades tillbaka till Kungsgatan och fick nya glasade dörrar, innanför den lades ett nytt golv av kalkstensplattor. Entrén mot Österlånggatan igensattes och innanför den byggdes en ny biljettkiosk av fernissad karosseripanel. Alla väggytor i vestibul och kapprum kläddes 1947 med rombformade skivor av masonite. Golvet i salongen och på läktaren ombyggdes för att passa till 220 nya stoppade biografstolama med rött manchestertyg. Trappan mellan vestibulen och övre foajén ersattes med en ny, och försågs med en elegant inklädnad av fernissad karosseripanel. Den nya trappan medförde att de yttre dörrparen till läktaren byggdes igen. Taket under läktaren, som ditintills varit klätt med pärlspäntpanel från 1900 års ombyggnad, övertäcktes i likhet med de flesta övriga ytor med träfiberskivor. Alla belysningsarmaturer förnyades, i salongen uppsattes lampetter av glas på väggarna och en plafondbelysning med lysrör placerades i en särskild låda intill taklisten.

Ombyggnaden på 1940-talet var omfattande och ger intryck av att ha lämnat mycket få ytor från äldre byggnadsperioder orörda. I salongen knackades den ursprungliga putsen ned, varför ingenting av Blücherts målerier från 20-talet finns kvar. En intressant detalj i sammanhanget är att man vid ommålningen av salongen uppenbarligen tillkallat en "särskild expert" och därvid sökt återställa dess ursprungliga färgsättning. Exakt vilken färgsättning som kom till utförande är oklart, men den lär knappast ha varit "korrekt", -teaterbolagets protokoll och räkenskaper från 1840-talet var vid denna tid ännu ej återfunna. Ett fotografi av salongen från ca 1950 antyder att läktarens barriär liksom de små stödjande pelarna då ännu var vitmålade utan några som helst dekorationer eller förgyllningar.

Efter denna ombyggnad skedde relativt få förändringar fram till den senaste renoveringen. Salongen tapetserades år 1972 med mörkröda tapeter med diagonalrutigt förgyllt mönster. Eventuellt marmorerades också kolonnerna samtidigt, denna behandling överensstämmer sannolikt också i huvudsak med deras ursprungliga utseende. Vestibul och kapprum lämnades vid detta tillfälle orörda. Byggnaden omfärgades däremot utvändigt i en rödrosa färg, efter att under hela sin tillvaro varit avfärgad i någon nyans av ockra. För övrigt har teaterhusets yttre, med undantag av tillbyggnaden år 1911, inte genomgått några avgörande förändringar sedan det stod färdigt 1848.

I början av 1980-talet genomfördes en relativt hårdhänt renovering av klädeslogerna med angränsande utrymmen, varvid väggarna kläddes med skivor och tapetserades med glasfiberväv. Åtgärden medförde att delvis ursprungliga dörr- och fönsterfoder från 1842 kom att döljas av nya släta lister. I sen tid hade också dominerande högtalare monterats i salongen. Även på scenen har förändringar vidtagits, främst i fråga om hissanordningar och lingångar för fonder m.m. En brygga för manövrering av maskineriet längs östra väggen har också borttagits, och hela scenutrymmet har målats med svart färg. Den södra entrén mot Österlånggatan fick också nytillverkade dörrar.

1 slutet av 1980-talet, tillsattes en projekt- eller arbetsgrupp vars uppgift var att utreda möjligheten för en större renovering av teatern. Ur teknisk synpunkt var byggnaden föråldrad och sliten, inte minst installationer som värme och ventilation var behov av ombyggnad, liksom den scentekniska utrustningen. Man hade vid den tiden även uppmärksammat den ganska omfattande samling äldre scendekorer som förvarades inne på teatern, och det konstaterades att samlingen borde bevaras och förvaras under säkra former.

Som ett led i dessa planer lät kommunen länsmuseet under sommaren 1989 genomföra en byggnadshistorisk undersökning av teatern, vilken senare kom att fungera som ett av flera underlag för projekteringen till renovering av huset. Sedan det stod klart att teatern i Mariestad var en av Sveriges äldsta bevarade landsortsteatrar ökade också intresset för en varsam renovering, där byggnadens historiska kvaliteter skulle värnas och framhävas.

I juni 1991 såldes teatern till det kommunägda fastighetsbolaget Fjället för 1.300.000 kr. Samtidigt beslutades om en omfattande renovering såväl exteriört som interiört. Målet var att återskapa något av teaterns sekelskiftesmiljö, men anpassat till nutida teaterteknik och komfort. Samtidigt beslutades att sammankoppla teatern med grannhuset i öster på Kungsgatan, och där inreda nya kapprum mm. På så sätt kunde det gamla kapprummet i teaterns bottenvåning inredas till foajé för samvaro i pauser mm, något som egentligen alltid saknats. Uppdraget att upprätta ritningar till en sådan renovering gick till arkitekt Stefan Smedegård.

Man beslutade att renoveringsarbetet skulle fokuseras på tiden kring sekelskiftet 1900 eller början av 1900-talet, från vilken tid teaterns utseende var förhållandevis väl känt. En trovärdig restaurering av byggnadens utseende i mitten av 1800-talet bedömdes som nära nog omöjligt att åstadkomma, utan att bli baserad på alltför många antaganden. Det skulle också vara fel att avlägsna sekundärt tillkommen inredning av hög kvalitet. Nytillskotten i byggnaden under de senaste decennierna bedömdes dock ej ha tillfört byggnaden några högre kvaliteter.

Inredningarna från sekelskiftet 1900 skulle därför få förbli i sitt ålderdomliga skick och de senare moderniserade delarna av byggnadens publika interiörer skulle man försöka återge något av sin äldre karaktär. Ett undantag var de rum på övervåningen som på 1930-talet hade sammanslagits och inretts till café och därvid försetts med en bröstpanel med dekorativa målerier. Inredningen var jämförelsevis välgjord och välbevarad och bedömdes kunna bibehållas i stort sett intakt med endast små justeringar.

Vid renoveringen beslöts att återuppta den mellersta ingången som förbinder vestibulen med salongen vilken hade igensatts 1924.

Nya stolar specialtillverkades efter förebilder från bl.a. Gävle teater för att samverka med salongens karaktär av 1 800-tal med inslag av tidigt 1900-tal. För bekvämlighetens skull minskades antalet platser till 193. Stolarna monterades på uppbyggda gradiner. Brädgolvet har samtidigt befriats från linoleummattor och kompletterats. I gradinerna placerades också den nya tilluften för ventilationen. Frånluften leds ut genom hålet för takkronan, på liknande sätt som var vanligt redan på 1800-talet.

Den gamla "gaskronan för 16 kupor" hade tagits ned vid elektrifieringen av teatern 1911 och fanns bevarad och undanlagd på teaterhusets vind. Denna restaurerades och elektrifierades samt försågs med nytillverkade glaskupor av en typ som hörde till gasbelysning på 1800-talet. På vinden byggdes ett särskilt rum i vilket kronan, på samma sätt som under 1800-talet, kan hissas upp under föreställningarna för att inte skymma sikten från läktaren. För salongens väggar ritade arkitekten nya lampetter av mässing som stil och utförande ansluter till den gamla kronan.

Taket i salongen fick nu tillbaka sin brunmålade och förgyllda listindelning från år 1900.
De stora halvkolonnernas måleri med marmorering ger sannolikt ett rättvisande intryck av hur dessa detaljer tidigare kan ha sett ut och har därför endast rengjorts och bättrats.

De oljemålade vävarna i prosceniet uppvisade före renoveringen revor och hål, flagnande färg samt var nedsmutsade. Målningarna har konserverats genom rengöring, fästande av flagnade färgskikt, lagning av revor samt viss retuschering av konservator Per J. Mattsson, Gävle. Ridån, prosceniekappan samt de båda sidostyckena var starkt smutsade, och ridån hade nötningsskador och revor i nedre delen. Samtliga ytor rengjordes och lagades. Prosceniekappan kompletterades med de stiliserade "tofsar" som sedan länge varit försvunna.

Genom att ett nytt kapprum förlades till det sammanbyggda grannhuset kunde det förutvarande kapprummet inredas till en foajé. Nya enkel- och pardörrar som i stil ansluter till husets äldsta dörrar nytillverkades bland annat för detta rum. Tapeten, vars mönster är typiskt för 1880- och 1890-talen, är nytryckt särskilt för detta rum. Förlagan hade vid ombyggnaden hittats som del av fyllningen i bjälklaget till den år 1900 nybyggda läktaren, och det bedömdes att denna tapet sannolikt en gång hade suttit i de lokaler som konditor C. J. Theorin hyrde under 1890-talet. Lokalerna låg på den plats där i dag foajén är belägen.

Byggnadsarbetena pågick från slutet av 1991 och under större delen av påföljande år. Den 12 november 1992 hölls en "inofficiell invigning" med öppet hus och visningar av teatern, medan den officiella återinvigningen med gästspel av Länsteatern avhölls den 4 januari 1993, på aftonen 150 år efter att Olof Ulrik Torsslow med sällskap hade tagit scenen i bruk.

Källa: Carlquist Thomas, "Mariestads teater" Byggnadsminnen i Skaraborg nr 9, Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län 1997.