VILLA HERTHA

Kvarteret Kakelmakaren är beläget på Kvarnholmen, den "nya" befästningsstaden som fick ersätta den Gamla Staden efter branden 1667. Kvarnhomens än idag bevarade stadsplan som ritades av Nicodemus Tessin d ä och Johan Wärnschöld fick form av en liggande katt. I folkmun kallades den östra delen, i vilken villan är belägen, för "Kattrumpan"
Den idag livliga affärsgatan Storgatans östra tomter (enligt den gamla tomtbeteckningen 158-161) kallades tidigare för "lotstomterna". Lotsarna hade 1817 fått tomter i kvarteret Kakelmakaren i utbyte mot deras tidigare boplats på Laboratorieholmen som behövdes för anläggandet av det nya skeppsvarvet. Efter 1873 övergick lotstomterna i Kalmar Skeppsvarvs ägo. Byggnaderna på de övriga tomterna vittnar om den industriella epoken i form av "Tyghuset" och kakelugnsmakare O Anderssons hus.
1925 köpte dåvarande löjtnant Birger Jeansson tomten Kakelmakaren 4 på 1452 kvm och lät uppföra ett bostadshus som närmast fick karaktären av ett mindre privatpalats med sin distanserade och slutna fasad mot gatan och sin intima muromgivna trädgård. Ryttmästare Jeansson var, som ägare till bl a Kalmar Varv, en betydande industrialist, och villan ger på ett diskret men ändå tydligt sätt uttryck för ägarens sociala och ekonomiska status genom storleken, valet av material och de sobra klassicistiska stilelementen.
Arkitekten som anlitades var den begåvade Carl Bergsten (1879-1935) som under hela sin verksamhet visat prov på originalitet och självständighet. När Bergstens samtida kollegor inspirerades av den engelska Arts- and Craftsrörelsen i början av seklet, tog han stort intryck av österrikiska arkitekter som Olbrich och av "den nya sakligheten". Carl Bergsten var inte bara en av de första som tog till sig den sobra, strama stilen som efterträdde nationalromantiken, utan också av många ansedd som Sveriges skickligaste och mest konsekvente rationalistiska/klassicistiska arkitekt under 1920-talet. Till hans mest kända verk räknas Liljevalchs konsthall (1916) och Svenska paviljongen som ritades till världsutställningen i Paris 1925.
Villa Hertha kan ses som et utmärkt exempel på Bergstens rationalistiska, sakliga arkitektur där han kombinerar svensk byggnadstradition med gediget hantverk, omsorgsfull utformning av detaljer och användandet av nya material och tekniker. Stilen är 20-talsklassicism, unikt för Norden, till skillnads från de flesta andra stilar och som i internationella sammanhang kallades för "the Swedish Grace". Idealen var framför allt den tidiga 1800-tals klassicism men stilen kan inte ses som ett försök till rekonstruktion av en svunnen tid. De antika stilelementen behandlades ganska respektlöst. Proportioner och dimensioner var oftast helt anda än i antiken. Arkitekterna använd sig av diskreta stilelement som med fina skuggbildningar ger ett elegant intryck.
Byggnaden är ett tvåvåningshus uppfört i rödbrunt tegel i 4-skiftigt munkförband, på sockel i kvaderstenshuggen öländsk kalksten. Det valmade taket i ärgad koppar, lagt med växelvis förskjutna fasar på en halv plåtlängd, har något av en empirisk lätthet med sina lätt svängda takfall.
Portalen mot gatan är utförd i Ingabergakalksten. Reliefen i sandsten över dörren avbildar skeppet Calmare Nyckel. Porten i ek har vackra handsmidda dörrvred. Alla fönster har fönsterluckor. Minsta detalj är genomtänkt. Till och med vattenkastarna har fått en skulptural utformning som djurhuvuden.
En hög stenmur ursprungligen krönt av gjutjärnskrukor, med sockel av kalksten innesluter trädgården. Två portar vätter mot Storgatan. Trädgården har träd som akacior, och lönnar bortre änden, geometriskt inramade gräsmattor med en springbrunn och längs med husväggen planterade rabatter. I trädgården finns också stadens enda mullbärsträd bevarat. Innanför portarna mot Storgatan fanns en grusad plan, ursprungligen tänkt som kryddträdgård. Denna skiljs från trädgården av ett gjutjärnsstaket ritat av Anna Petrus, som också köksingången en värdig inramning i form av två smäckra gjutjärnspelare som bär upp en liten balkong.

KÄLLA: Länsstyrelsen i Kalmar län, Beslut - byggnadsminnesförklaring, 1991-11-21