BOO KYRKA

Boo kyrka uppfördes efter ritningar av arkitekten Martin Hedmark 19221923 på Boo nya kyrkogård, vilken hade invigts redan 1912. Kyrkan invigdes den 29 juli 1923 av Nathan Söderblom.

Arkitekten Martin Hedmark (18961980) hade utexaminerats från Tekniska Högskolan samma år som han ritade Boo kyrka. Han hade tidigare arbetat hos Lars Israel Wahlman, som efter att ha ritat Engelbrektskyrkan i Stockholm ansågs vara en av landets främsta kyrkoarkitekter. När kyrkan i Boo blivit färdig utvandrade Martin Hedmark till USA, där han hade större delen av sin yrkeskarriär. Han hade en egen verksamhet i USA och ritade flera kyrkor, bl a First Swedish baptist church i New York 192831 och Community church of the Rockies i Estes Park, Colorado 1959.

Boo kyrka är skyddad kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

Boo blev socken ganska sent, namnet kommer av gården Boo, som donerades av Gustav Vasa till krigaren Jacob Bagge. Gårdens ålder är okänd. Läget är strategiskt vid det gamla inloppet till Stockholm, Baggenstäket. Ordet Boo kunde beteckna förvaltningsgård.

Innan Boo kyrka uppfördes 1923, utgjorde det privatägda Boo kapell traktens enda gudstjänstlokal. Boo kapell och herrgård uppfördes för eget bruk efter ritningar av Nicodemus Tessin d y på 1720-talet. Kapellet invigdes 1724 och ersatte ett kapell från omkring 1630 som brändes vid rysshärjningarna 1719.
Det är oklart hur och varför Boo gamla kyrkogård, norr om Skogsö kapell, kom till. Den kan ha varit en begravningsplats för sjömän som dött till havs. Klart är att den från början användes för fattiga människor och att den anlades innan det ursprungliga Boo kapell uppfördes under 1630-talet. När sedan ett kapell hade uppförts vid Boo kunde fiskaren som bodde i stugan vid stranden nedanför kapellet ta begravningsföljet över det smala sundet i sin båt. När isen varken bar eller brast anar man vidden av befolkningens problem. Gårdsägarna begravdes då på Värmdö kyrkogård. Från mitten av 1800-talet fram till 1912, då den nya begravningsplatsen invigdes, var kyrkogården på Skogsö församlingens enda.

Boo var till en början kapellförsamling till Värmdö och senare till Gustavsberg. Inte förrän 1923, då Boo kyrka hade uppförts vid Sågtorp, fick Boo bilda egen församling med egen kyrkoherde. Innan Stockholms stift hade bildats 1942 hörde Boo till Uppsala ärkestift medan resten av nuvarande Nacka kommun tillhörde Strängnäs stift.

Både kapellet och begravningsplatsen blev för trånga runt förra sekelskiftet när samhället började växa. Redan på 1880-talet planerades för en ny kyrka. Överläggningarna slutade med att man istället använde församlingens medel till ett renovera det gamla kapellet. Beslutet om en ny kyrka lät vänta på sig till 1916, då ärkebiskop Nathan Söderblom kallade socknens invånare till möte. Han framhöll att en ny kyrka borde stå klar till pastoratsregleringen år 1923. Förslaget fick kraftigt gensvar och de närvarande kom fram till att kyrkan kunde ligga vid Sågtorp där den nyanlagda begravningsplatsen fanns. Kyrkogården hade mätts upp redan 1910 och var bebyggd med ett litet bisättningskapell. Boo gård hade skänkt fastigheten Sågtorp till skola för församlingen.

Kyrkobygget lät vänta på sig eftersom det rådde delade meningar om vem som var underhållsskyldig till det gamla kapellet, församlingen eller patronus, gårdens ägare. Det visade sig dock på 1910-talet att kyrkobygget kunde finansieras med hjälp av medel ur de s k pastoralieöverskottsfonderna, vilka förvaltades gemensamt för det pastorat som Gustavsberg, Boo och Ingarö utgjorde efter det att det stora Värmdöpastoratet delats 1902. Områdets villabebyggelse hade ökat kraftigt och svarade för mer än 80 procent av det sammanlagda fastighetsvärdet inom Boo socken, vilket gjorde att Boo hade den största ekonomiska bärkraften av församlingarna.

Även själva byggnadsprojektet hade många turer innan det kom igång. Bl a förelåg ett förslag av arkitekten Sigge Cronstedt, vilket dock visade sig bli för dyrt. För att få ner kostnaderna ändrades hans ritningar bl a togs tornet bort, vilket inte gillades av församlingen. Genom kontakter knöts den då 25-åriga arkitekten Martin Hedmark till projektet och utförde ritningar till den kyrkobyggnad som slutligen uppfördes.

Den putsade tegelkyrkan är uppförd i öst-västlig riktning, som en treskeppig basilika med ett smalare, absidialt avslutat kor i öster. Genom terrängens lutning har en undervåning erhållits med fönster i söder. Här ryms främst en rund, välvd sakristia under koret och en församlingssal.

Kyrkans sockel är spritputsad och gråmålad. Fasadernas puts har en kvastad yta som är avfärgad i ljust gult. Huvudingången befinner sig i västtornets västmur. Portalen är av sten med tympanon vars bemålade reliefer föreställer S:t Ansgar och S:t Botvid - Sveriges och Sörmlands missionshelgon. Olika uppgifter föreligger om skulptörens namn, Olle Hjortzberg eller Ivar Johnsson.

Till kyrkans entré sitter en pardörr under ett lunettformat överljusfönster. Överljusfönstret har järndekorationer i form av änglar, svarta med förgyllda vingar och ansikten. Dörrbladen är klädda med svartmålad järnplåt. Kyrkan har rundbågiga fönsteröppningar med fönsterbleck av koppar. Öppningarna är försedda med blyspröjsade bågar med små infattade glasmålningar som föreställerpassionsscener. I mittskeppet, ovanför sidoskeppen är lunettformade fönsteröppningar med blyspröjsade bågar med färgade glas. I västfasaden bakom orgeln finns ett runt fönster med en glasmålning som föreställer Guds allseende öga. Samtliga glasmålningarna är utförda av Ringströms glasmästeri efter konstnären Olle Hjortzbergs (1872-1959) ritningar.

Kyrkans långskepp har sadeltak och dess sidoskepp valmade takfall. Det rundade koret har ett rundat takfall vilket liksom övriga takfall är täckt med skiffer. Tornspiran som kröns av en förgylld tupp, har norrländska klockstaplar som förebild. Den har dekorativt bemålat undertak och är liksom dess pelare spånklädd.

Kyrkorummet är treskeppigt med en halvrund absid i öster. Arkaderna mellan mitt- och sidskeppen bärs upp av fyra granitkolonner vars material hämtats i församlingen och bearbetats av traktens stenhuggare. Koret med rund absid avgränsas med en hög, rundbågig triumfbåge. Från dolda fönster bakom absidens höga bågar kommer ett svagt ljus.

Kyrkans golv är mönsterlagt i tegel, förutom under bänkkvarteren där det ligger lackat brädgolv. Väggarna är vitputsade med enstaka muralmålningar av Boo-sommargästen Olle Hjortzberg. "Veronikas svetteduk" ovanför dopfunten, målade han spontant dagen innan kyrkan invigdes. Huvudmålningen i absiden heter "Herden och hans jord" och triumfbågens bilder är hämtade ur Nya testamentet. Dessa målningar blev färdiga 1944.

I kyrkorummets mittskepp är takstolen öppen och brädundertaket liksom takstolarna brunlaserade med diskreta dekorationer såsom ramverk och västornamentik. Sidoskeppens tak är brunlaserade, plana brädtak. Taken i övriga utrymmen är vitputsade.

Innanför kyrkans entrédörrar sitter ytterligare ett dörrpar, vilka har glasad överdel med svartmålat smidesgaller samt enkla fyllningar nedtill. Interiört är kyrkans dörrar grönlaserade fyllningsdörrar med marmorerade fält i gulbruna toner. De rundbågiga fönstren är invändigt försedda med träspröjsar vilka liksom karmarna är brunmålade. Fönsterbänkarna är av brun, polerad kalksten. Under fönstren sitter flänselement bakom elementskydd av gråmålat trä med genombruten växtornamentik. Bänkinredningen, som är samtida med kyrkans uppförande, är grönlaserad med marmoreringsmålade fyllningar i gula och svarta toner. Lister runt fyllningarna är målade i svart och rött.

Altaret är vitputsat med grönlaserad sockel och brunpolerad kalkstensskiva. Den genombrutna altarringen har en mörkgrön lasering med dekorationsmålade fält. Korskranket består av ett svartmålat järnsmidesstaket med förgyllda ljushållare och konstgjorda lågor. Predikstolen är marmoreringsmålad i gult och svart med målningar i fält. Målningarna som föreställer Martin Luther och Olaus Petri är utförda av Olle Hjortzberg. Dopfunten som är en parafras på senmedeltidens funtar och huggen ur samma granitblock som kolonnerna ritades av Martin Hedmark vid kyrkans uppförande.

Orgelläktarens barriär är marmoreringsmålad i gult och brunt. Nuvarande orgel ersatte den ursprungliga orgeln 1990. Orgelfasaden, som är laserad och marmoreringsmålad, har en bemålad bräda med förgyllda figurer från 1925-års orgel.

Av kyrkklockorna är mellanklockan den äldsta. Den införskaffades 1911 till en klockstapel som stod på kyrkogården i Sågtorp innan kyrkan byggdes. Liksom lillklockan från 1923, är den gjuten av K G Bergholtz & Co i Stockholm. Storklockan kom däremot från M&O Ohlssons gjuteri i Ystad 1928.

Sakristian är belägen under koret och smyckad med en dekorationsmålad list som löper runt taket. Till källaren kommer man antingen från norr via en trappa som följer den runda absidens form, eller från källarvåningens dörröppning mot öster. I källarvåningen finns förutom sakristian också en församlingssal och ekonomiutrymmen. Golven är lagda med tegel och väggar och tak är vitputsade. I församlingssalen står en kraftig granitpelare

Övriga inventarier
Bakom det murade altaret står en kristusbild, skuren i ek av Ninnan Santesson (1891-1969) vid kyrkans uppförande. Santesson tillhörde Sveriges ledande skulptörer omkring 1920 och svarade för flera betydande verk. Skulpturen i Boo föreställer den uppståndne Kristus som vandrar in i församlingen med vänster hand höjd till välsignelse. Altarbilden skänktes till kyrkan av grevinnan Cronstedt.

Av kyrkans övriga konstverk kan nämnas en gipsrelief från omkring 1600som föreställer korsfästelsen. Den är försedd med skuren ram och har vid 1700-talets mitt hängt i Boo kapell. En oljemålning på kopparplåt är från tidigt 1600-tal och en romersk mosaik, signerad C. Roccheggian, från 1881. På södra långhusväggen hänger ett gipskrucifix från 1700-talets förra hälft. Bakom ett glasat järnsmidesgaller i en rundbågig nisch i koret står kyrkans votivskepp från år 1775. Skeppet är skänkt av Rolf Cronstedt.

Kyrkan bevarar ett flertal silverföremål från 1700-talet exempelvis en förgylld kalk från 1700-talets början, en kanna från 1737, en patén från 1737 samt en oblatask från 1690. Bland kyrkans textilier finns två mässhakar från 1700-talets första del. I kortrappan ligger en stor vävd kormatta.

Av kyrkans ljusredskap kan nämnas långhusets mässingsarmaturer som är från sekelskiftet 1700. Från samma tid är två mässingsplåtar och två stakar med spiralvridet skaft. Från 1600-talet finns en gjuten, trefotad stake med två vridbara armar. Från kyrkans uppförandeperiod finns ett flertal bevarade ljusredskap för elektriskt ljus. I långhusets sidoskepp hänger tre lyktor på vardera sidan, vilka är tidstypiska. På granitpelarna sitter ljusplåtar i samma stil. I vapenhuset hänger en stor smideslykta med färgat glas vilken, likaså är samtida med kyrkan.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.